Natten mot söndag vaknar jag av en stark doft av rök i kombination med ett frenetiskt tjut av mer subtil typ….I yrvaket tillstånd reagerar jag: NEJ SATAN!!! INTE DATORN!!! (Jag sover för övrigt i vardagsrummet för min mor, som var på besök, fick ta sovrummet). Snabbt inser jag dock att det inte är datorn som brinner utan huset precis utanför fönstret, jag ser också att det blinkar blåljus och ljudet som jag hört är helt enkelt en armada av utryckningsfordon som står på tomgång på gatan…
Jag stiger upp och beskådar dramatiken och känner spänning och obehag, sätter mig i soffan och värderar situationen och slänger ett öga på den i julas inköpta systemkameran…. Tre minuter senare är jag utomhus och fotograferar. Jag känner mig lite smutsig som liksom gottar mig att det äntligen händer något värt att fotografera.
Pratar med några om situationen, de vet inte mer än jag. Brandmän och polis verkar ha fullt upp med vad de gör och jag ser hur boende på "hit"-sidan det brinnande huset evakueras. Jag kastar en tanke på min mor och på att mitt vardagsrum och kök bara ligger ett fåtal meter från öppen låga. Jag frågar mig: "borde inte vi också bli evakuerade?…" Jag går in igen…
Knackar försiktigt på sovrumsdörren…Knack, knack…det prasslar lite….Jag knackar igen och får ett: "ja?"
-Du kanske vill kliva upp för det händer grejer säger jag (jag vill inte orsaka panik) Mamma öppnar dörren och frågar vad som händer, jag pekar mot köksfönstret och säger att hon får se efter själv. Jag sätter mig och kollar på OS….skridskoåkning..Röjler på 5000m.
Vi sätter oss och avvaktar medan det springer brandmän just utanför fönstret, jag skojar om att man kanske ska gå ut på balkongen och knacka en på axeln och fråga hur det går och om det är lugnt att gå och lägga sig igen.
Det dröjer en kvart ungefär och min mor verkar vara lite orolig över röklukten och undrar om vi inte borde bli evakurade. Jag kommer att tänka på att porten är låst och jag går ut i trapphuset och mycket riktigt…Nere vid porten står polis och brandmän och ser lite frustrerade ut. Jag öppnar….
Klockan är en bit efter två och vi blir tillslut evakuerade..Vi blir erbjudna refuge på idrottshuset, den vänlige brandmannen säger att vi kanske får lite fika, men mest troligt ingen sömn. Jag tänker på min mor som ska köra 18 mil om ett par timmar och tvekar.
– "nej vänta vi åker till Anders och Anki istället."
Så mycket mer finns det inte att säga om helgens action som resulterade i ovanstående rubrik….
Som slutläm kan jag ju lägga till att man får sig en liten tankeställare om vad man har för hemförsäkring egentligen och hur man skulle reagera om allt man hade helt enkelt brann upp.
Senaste kommentarerna