Invandrare och välfärd, frågorna som aldrig ställdes…

Det märks att VK satsat hårt på att ge dess läsare så mycket information som möjligt  inför valet. Jag tycker hittills att de gjort ett föredömligt jobb och på bästa möjliga sätt försökt låta partierna själva får berätta om vad de vill driva lokalt.

Under veckan var det Sverigedemokraterna som fick presentera deras lokala politik för Umeå. Men när jag läste intervjun så kände jag att det var frågor som aldrig ställdes, som aldrig brukar ställas och som borde ställas – inte bara för Sverigedemokraterna utan även för de två andra stora partierna som inför valet valt att ställa sig bakom idén om att Sverige har tagit emot för många invandrare.

Hur ska vi göra för att lösa personalbristen inom äldreomsorgen? Sverigedemokraternas svar var enkelt, de ska satsa mer resurser på att anställa personer inom äldreomsorgen.

Frågan som aldrig ställdes: Krisen med personal inom äldreomsorgen beror inte på brist på  resurser utan rent enkelt på att vi inte har tillräckligt med folk som vill jobba inom äldreomsorgen. Var finner vi dem?

Drygt två veckor tidigare publicerade VK en artikel om hur nyanlända kom att rädda äldreomsorgens sommarbemanning i Robertsfors. Och detta är långtifrån den enda  kommunen som lyckats rädda en akut situation tack vare ett nytt tillskott av nyanlända arbetsföra invånare i kommunen.

Bara något år tidigare besökte jag det företag som sköter utbildningen för arbetslösa som vill bli undersköterskor. Till min förvåning såg jag ett klassrum fyllt av människor från världens alla hörn. De ville göra allt för att få ett jobb och de ville väldigt gärna jobba inom vård & omsorg för de uppskattade att kunna hjälpa människor.

Inom personlig assistans är situationen liknande. För tio år sedan fick vi gå igenom en hög av hundratals ansökningar för ett enda jobb som personliga assistenter. Idag inkommer endast en handfull ansökningar, och assistansanordnare måste idag söka febrilt för att täcka behovet av bemanning.

När jag förra året skulle anordna ett evenemang där jag bjöd in människor som var intresserade av att vilja jobba som personliga assistenter så fyllde jag en hel sal med nyfikna och arbetsföra individer. Än en gång var det nysvenskar från världens alla hörn, men inte en enda svensk dök upp.

Men detta är inte en isolerad händelse utan faktum är att detta är något som kommuner, landsting och staten är väl medvetna om. Till och med Svenskt näringsliv har gått ut och förklarat vilken brist på arbetskraft som vi har i Sverige – som inte kan täckas av den svenska arbetsföra befolkningen.

Fråga 2:

Sverigedemokraterna ville ha ett bokslut för vad mångfald och integration kostar kommunen. Journalistens följdfråga var bra – finns det inte en risk att man ställer samhällsgrupper emot varandra? Men Sverigedemokraterna kunde enkelt svara att så gör man inom andra sektorer, man beräknar exempelvis LSS-kostnader, kostnader för skola, med mera.

Här kommer frågan som aldrig ställdes:

Alla dessa kostnader som nämndes är kostnader för olika delar av kommunens verksamhet. Men ingen av dessa kostnader isolerar en samhällsgrupp. Vänd på frågan, om ett parti skulle föreslå att man räknar ut hur mycket funktionsnedsatta kostar kommunen? Jag är alldeles övertygad om att det skulle bli ett ramaskri. Varför? För att det sätter välfärdstanken på sin spets – vad finns den tillför och vad är dess målsättning?

Det är här som man gör det så enkelt för Sverigedemokraterna. En till synes oskyldig beräkning gör det möjligt för Sverigedemokraterna att isolera kostnader för samhällsgrupper och sätta dem emot varandra.

Budgeten går inte ihop, vi måste spara. Vad gör vi det? Självklart enligt Sverigedemokraterna, för de som nyss har kommit hit! Vi måste prioritera välfärden framför nyanländas integration. Här finns siffrorna, här finns pengarna, de som aldrig används på svenskar I behov av välfärd och som istället går till nyanlända.

Men den som vill prioritera välfärden istället för invandrare & integration förstår inte hur välfärden hänger ihop. Invandrare är en del av vår välfärd, de konsumerar i vårt samhälle, de betalar skatt, de arbetar inom välfärden, de skapar arbetstillfällen, de får kommuner till att växa. Satsningar på integration är en viktig investering för om vi lyckas väl så hämtar vi hem vår investering med råge.

Låt oss gå tillbaka till klassrummet med undersköterskeutbildningen. Här fanns en full klass med utlandsfödda som kommit hit i vuxen ålder. Under deras första år här har vi investerat i deras undervisning och vi har försörjt dem. Men när de är färdigutbildade får nästan samtliga jobb direkt – i vår välfärdssektor. Förutom att de då står på egna ben, betalar skatt och konsumerar så arbetar de inom vård & omsorg, de jobbar på sjukhus, äldreboenden, gruppboenden, inom personlig assistans och hemtjänst. De fyller en viktig roll i vår välfärd.

Finns dessa ekonomiska och samhällsmässiga vinster med i Sverigedemokraternas bokslut för mångfald & integration? Nej. Och detta är bara ett exempel på hur kostnadsberäkningar för att ta emot invandrare blir lätt enkelspåriga och felaktiga. Om Sverigedemokraterna valt att kapa dessa kostnader så hade det kvittat hur många miljoner extra man lagt på att anställa personer inom äldreomsorgen i Umeå – för bristen på utbildade undersköterskor hade gjort det omöjligt att kunna fylla de tomma platserna. Och vem skulle  drabbas av det? De äldre som bor på våra äldreboenden.

Alla vill växa men vi vill inte ha fler…

Umeå vill växa. Lund vill växa. Lycksele vill växa. Faktum är att nästan varenda kommun i Sverige har ett tillväxtmål som bygger på fler invånare. Men samtidigt vill många politiker – som förespråkar fler invånare i deras egna kommuner – ha en restriktiv invandringspolitik nationellt. Till råga på allt sitter många av dessa politiker och kliar sig på huvudet för att kunna lösa det eviga och tuffa problemet – hur kan vi täcka våra personalbehov inom omsorgen? Ekvationen går inte ihop – det är kanske dags att tänka om.