Det är egentligen fullständigt vansinnigt. Myndigheten med ansvaret för arbetsmarknaden i hela landet har blivit en lekstuga för okunniga och ideologiskt radikala politiker. Nu flyr medarbetare Arbetsförmedlingen i den totala oklarheten som råder, de lämnar ett sjunkande skepp och jag har väldigt svårt att se hur vi ska kunna rädda Arbetsförmedlingen.

April 2018. Valrörelsen började sakta men säkert komma igång när vi nåddes av nyheten att Alliansen ville lägga ner Arbetsförmedlingen. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen, blev innerligt upprörd och provocerad av Alliansens totala utdömande av en hel statlig myndighet – samtidigt som man var så fullt övertygad om att marknaden skulle sköta allt så mycket bättre.

Nu råkar det vara så att jag under flera år haft ett gott samarbete mellan företaget som jag drev och Arbetsförmedlingen. Genom det nära samarbetet fick jag lära känna arbetsförmedlare som arbetat för AF i decennier. Med en stor kompetens och erfarenhet kunde de berätta om de hinder som de upplevde – för att kunna göra jobbet så som de ville . För de hade kunskapen, de hade idéerna och brann fortfarande för deras viktigaste uppgift – att få människor i arbete.

Men ingen hade lyssnat på dem. Istället drabbades de av ständiga omorganiseringar, nya direktiv och omfattande regelförändringar – allt detta initierat högst upp från politiker som tror sig veta bäst.

Där var Alliansen under Reinfeldts regering högst delaktiga. Förutom alla reformförändringar, stöd som togs bort, nya stöd som infördes, hårdare krav på de arbetslösa, rejäla sparkrav på AF där en av tio anställda fick gå, så tillsatte man dessutom en generaldirektör – Angeles Bermudes-Sandkvist som senare sparkades under skandalomsusade förhållanden.

Handläggarnas roll förändrades. Nu skulle de inte längre arbeta direkt med matchning av arbetssökande gentemot det lokala näringslivet. Det skulle istället privata aktörer – jobbcoacher – utföra. Handläggarna skulle nu bara fokusera på kontorsarbetet, registrera arbetslösa, kontrollera att de sökte jobb och besluta om utbildningar eller annat som den arbetssökande fick gå på.

Det är därför så magstarkt av Alliansen att sedan döma ut alla anställda på myndigheten för att inte vara kapabla till att fixa jobb åt arbetslösa – när man själv i makten gjorde sitt yttersta för att hålla handläggarna kvar på kontoret.

Man lyssnade aldrig på medarbetarna. Man gav dem ingen möjlighet att få utforma jobbet som de ville. Man tog inte till sig av deras erfarenhet, kompetens och idéer.

Istället gick man nu till val på att lägga ner hela AF. Men jag måste erkänna att jag hade svårt att tro att de på fullaste allvar skulle göra allt för att genomföra avvecklingen.

Till och med när jag läste punkten i överenskommelsen med regeringspartierna hade jag svårt att tro att det skulle förverkligas så snart:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Staten har genom Arbetsförmedlingen myndighetsansvaret för arbetsmarknadspolitiken, men ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben.

Men så kom M och KDs budget, och den kraftiga nedskärningen av AFs budget blev ett kallt uppvaknande. Och sedan började regeringen där vi i Miljöpartiet sitter med presentera ett förslag på total reformering av Arbetsförmedlingen – vilket varit ett av Centerpartiets och Liberalernas viktigaste krav i regeringsförhandlingarna.

Jag har tidigare försvarat överenskommelsen som helhet och gör det än nu. Hårda förhandlingar har legat bakom överenskommelsen. Vi har alla fått ge och ta. Men det var också den enda möjligheten för Sverige att i en så splittrad riksdag få till en regering.

Jag var tydlig i valrörelsen med mitt motstånd mot detta förslag. Nu landade överenskommelsen ändå i att vi i Miljöpartiet och Socialdemokraterna fick ge med oss när det gäller Arbetsförmedlingen.

Så vad är det som händer nu? Vänsterpartiet gör allt för att bromsa reformeringen av Arbetsförmedlingen. Är det så konstigt? Nej, de gör ju det helt i enlighet med vad de gick till val på. Men så plötsligt kovänder M och KD totalt! De som själv ivrigt drivit på för att lägga ner AF – det var ju deras vallöfte! – har nu plötsligt inga problem med att sätta sig i samma båt som Vänstern, backa upp deras krav för att få chansen att välta en minister från S.

Det viktigaste vi kan göra nu för att rädda AF och minska de skadliga konsekvenserna är följande:

1. Bromsa reformeringen av AF
2. Skapa lugn och trygghet i verksamheten
3. Lyssna på medarbetarna!!

Förhoppningsvis är det sista gången som en riksdagsmajoritet så ivrigt vill riva ner en befintlig statlig myndighet i grunden – utan att ha ett väl utarbetat alternativ, annat än en stark övertro på den fria marknaden och det kommunala självstyret.