.jpg)
———————————————————————————————————————-
Gomorron!
Skapelsen, del 1
Hä allre förste söm hänt va’ att n’Gud pellre ihop himmern å jorla. Hä va som väldigt öslit å mört dära havä’ franbörjan men Guds ande for över vatt’nyta ändå. Då sa’n: Men vars ä lyse då? Å i den stunna sä vart’e ’just. Då feck’n ju si att hä vort myche bätter, sä han skillt lyse fran mörkrä, för å skilj på däm. Sen däss hä ’juse hetta dagen å hä svarte vort då natta. Å hä vort afta’ å hä vort ’juse dagen, redan förstda’n.
Dä du!
Gomorron!
230 droppar
Tänk att droppet från en istapp kan innehålla så många spännande element. Ytspänningen hos vattnet från brotaket skapar små vertikala rännilar längs istapparna som inte släpper sitt grepp om vattnet förrän Jordens gravitation tar överhanden och skapar tappinkontinens. Kraften är så stor att den förmår ytspänningen att forma de klotrunda droppar som slutligen kraschlandar på jordytan. De får dock avnjuta en kort sekund av indivuell frihet innan de obönhörligen åter inkorporeras i den stora vattenmassan.
Den lilla filmen om vattendropparna har faktiskt även en koppling till vad som nu händer i Japan. Naturens hantering av vattnets kretslopp innebär att alla små partiklar som hamnar i atmosfären tas upp i vattnets karusell. Därför innehåller förmodligen även filmens till synes oskyldiga vattendroppar en liten mängd cesium 137.
Glöm inte det…
Rut
Jag ryggmärgsreagerade redan första gången jag hörde talas om det famösa och omdebatterade RUT-avdraget. Anledningen var att min mammas namn nämndes i sammanhang som både hade anknytning till hennes politiska gärning och till hennes tidiga liv. Hon har omsorgsfullt beskrivit sitt liv i boken Erikas dagbok där hon berättar hur hennes arbetsliv tog sin början då hon fick tjänst som "hembiträde" hos en fin familj i Gävle på 1930-talet. Hon var alltså städslad som piga, visserligen under ordnade former, men ändå…
När jag lyssnar på Lasse Erikssons monolog om sin mormor och morfar nämner han att morfarns liv gick jämnt ut och det kan även sägas om min mors dito. Efter ett helt liv i kamp mot orättvisor och översitteri avled hon 2008 i ett begynnande återtåg till det samhälle hon hela livet försökte förpassa till historiens sophög. Jag blir så less…
Gomorron!
Kär… vilken ve!
När jag passerar ungbjörkar i täta rader ringer fortfarande salig svärfars ord i mina öron. På ålderns höst ville han ofta att vi skulle åka på en rundtur längs småvägarna ned mot Björna och Gideå, oftast för att fördriva några lata helgtimmar. Svärfar hade ett genuint skogsintresse och eldade naturligtvis sitt hus med ved. När vi passerade raderna av ungbjörk på den igenväxta åkermarken längs vägen sade han ofta "Kär’ – vil’ken ve‘!" och när vi vid åkte över de små broarna kom det som på beställning "I’henna jer’ä no’ stenbit’n". Det är många år sedan nu och idag när jag är i den ålder han var, kommer jag på mig med att tänka – och ibland även säga – likadant. Visserligen ser jag fortfarande det vackra i björkar och bäckar, men nyttoaspekten är något som har tillkommit på senare år.
Återanordnat
Fick just meddelande om att det kraftigt försenade tåget är återanordnat. Innebär det att vi har tur, eller..?
A room with a wiev
.jpg)
Jag har nog tittat för mycket på Kanal 9 i vinter. En programserie har följt människor som lagt ned hela sin själ på att bygga fantastiska hus. Stommarna har ofta bestått av väderkvarnar, fyrar och faktiskt även vattentorn. Och eftersom vattentornet i Hörnefors har fascinerat mig ända sedan koltåldern har denna TV-serie inspirerat mig till ett visualisera en bostad "på översta våningen" i Hörnefors.
Gonatt!
Gonatt!
Äpplet
Man kan bli religiös för mindre än en härdsmälta i Japan. Även en ihärdig agnostiker som jag kan i dessa dagar ta till mig den bibliska historien om Kunskapens äpple. För visst var det så Bibelns berättelse om människans fördärv började?
Hursomhelst, klyvningen av de minsta partiklar naturen skapat är liksom äpplet i Edens lustgård inte heller någon hit för mänskligheten. Människan skulle inte ha gett sig på att bruka våld på själva fundamentet för skapelsen. Klyvning av atomer borde endast ha beskrivits i lärda böcker och aldrig prövats "i fält". Konsekvenserna av en ohämmad klyvningsprocess har visat sig vara förödande, och även om man tar till värsta scenariot – en jordbävning med en magnitud av 9,0 på Richterskalan – är detta en bagatell i jämförelse med följderna av en nukleär härdsmälta.
Jordbävningen i Japan är kanske den naturkatastrof som inneburit mest materiell förödelse någonsin, någonstans. Men hus, vägar, broar osv är trots allt bara enkla mänskliga konstruktioner som med rätt material och metoder kan återställa. De som begravts i förödelsen är trots allt bortom all räddning. Men radioaktiviteten från havererade kärnkraftverk kan komma att förvandla den nordöstra delen av Japan till en obeboelig öken – för all framtid.
Tänk tanken, och koppla det till kärnor…
Gomorron!
Valanalys
.jpg)
Ikväll hade jag tänkt snickra ihop ett blogginlägg om valutgången 2010 och göra en vitsig koppling till Håkan Juholts uppdykande på arenan, men det får bli en annan gång. Den vackra amaryllisknoppen i köksfönstret drog den bitska gadden ur mig, men trots detta fick jag ändå med en politisk koppling i bilden, för visst har den vissa likheter med det gigantiska valliket (S)…
Gonatt!
Rea-fantasi
När jag satt på bron nyss och filosoferade kring ditten och datten upptäckte jag ett charterplan som ritade sina vita ränder på den blå himlen ovanför vårt hus. Det fick mig att minnas en liten historia som lämnat outplånliga spår hos mig.
På 1950-talet, dvs vid tiden för överljudsflygets barndom spekulerade folk ofta om hur lång tid det skulle ta mellan från att man såg planet och till man hörde flygplansljudet. En dag i mitten av 1950-talet satt jag tillsammans föräldrar och deras besökande vänner när ämnet penetrerades. En del spekulationer gick ut på att det inte skulle gå att uppfatta fördröjningen medan andra funderingar gick i motsatt riktning, dvs att det naturligtvis skulle gå att uppfatta förskjutningen mellan syn- och hörselintrycken. Min brådmogenhet fick mig då att göra ett inlägg i diskussionen som fick alla att skratta hjärtligt – på min bekostnad. Ungefär så här föll mina ord:
"En gång när jag satt på bron såg jag ett flygplan flyga förbi, men jag hörde inget ljud. Då ropade mamma att vi skulle äta och när jag kom ut efter middagen hörde jag reaplanet svischa förbi. Det var nog Tunnan."
Gomiddag!
Senaste kommentarerna