Det är väldigt blött i markerna nu, diken och bäckar är bräddfulla med regnvatten. Denna helg liksom förra helgen har jag tillsammans med älgjaktlagets hundförare korsat våra 1.000 hektar på längden och tvären ett stort antal gånger. Ibland har vi passerat samma bäck tre-fyra gånger under en enda såt.
En märklig iakttagelse denna höst är att när tappar balansen vill jag falla bakåt istället för som tidigare framåt. När jag var yngre och hade en rumpa vars storlek harmonierade med magen föll jag för det mesta framåt när jag halvmissade ett hopp över ett dike.
Men nu har denna märkliga och fullständigt ologiska gravitetsförändring dykt upp. När jag nu tappar balansen vid dikeshoppen faller jag trots en tilltagande rondör bakåt och landar på den förhållandevis lilla rumpan.
P.S. Apropå gravitet - min mage påminner mig om min hustrus senaste graviditet.