i Washington kunna stoppas? Hörde i morse ett reportage i radion från – jag tror det var Afghanistan. En man intervjuades med anledning av den uppkomna debatten om de amerikanska drönarnas härjningar, eller rättare sagt CIAs härjningar med hjälp av drönare. Mannen vittnade om en attack mot faderns hus och hur han hittat sin far och bror döda i husresterna. Förmodligen var det ett av de otaliga "misstag" som sker när drönarna "felprogrammerats".
Hur f-n kan världen stillatigande åse hur denna monstruösa krigsmaskin år efter år härjar fritt i länder som Irak, Afghanistan och Pakistan? Ska det måsta bli diktatorerna i Kina (som bekostar eländet) vi ska tvingas lita till för att få slut på detta urskillningslösa mördande?
Ett tips till Kinas diktator: en punkts räntehöjning på de upptagna lånen för varje hundratal dödade civila? Kanske det enda som biter…
HåknäsÄngersjö i 178 km/tim
Jag fick plötsligt en känsla av 1983 när jag såg hastighetsangivelsen på tågets informationsskärm i morse. Skillnaden mot när jag förra gången åkte fort mellan dessa byar är dock häpnadsväckande. Iofs körde jag den gången i egen bil (Saab 900 Turbo) i en hastighet av 230 km/tim men 178 är också en aktningsvärd hastighet, som åtminstone borde ge en ynka liten ilning i maggropen. Men icke – det enda pulshöjande denna gång var Human med Killers dånande i lurarna…
Överlever jag upplevelseförlusten?
De personer i vår omgivning som nu vet om att vi ska installera markvärme har gratulerat till ett storartat beslut. Men är det så bra? Nuförtiden upplever man att man får väldigt få varje dag – kanske i snitt fem. Två av dem är eldningen i vedpannan, alltså nästan 50 procent. Att stiga upp på ett kallt golv, dra på raggsockor och gå ned till pannan, elda och några minuter senare känna värmen komma smygande och slutligen fylla huset från golv till tak med mjuk björkvedsvärme är kanske den starkaste dagliga känsloupplevelsen. Den har dessutom en upplevelsegaranti – det känns lika himlastormande bra varje gång. En jämn värme från morgon till kväll känns lite (S), och det är inte så komme il’faut (eller hur det nu stavas) i dessa dagar.
Gomorron!
Tidsstudie
I morse funderade jag (i skarpt läge) varför jag blir sen till tåget varje morgon. Det behöver väl för f-n inte ta nästan en halvtimme att komma sig iväg på morgonen – och då är det tajt. Inget surfande, inget bloggande eller kelande med katter osv. När jag var yngre var transportsträckan mellan sängen och ytterdörren bara en tredjedel så lång – utan stress. På tåget in till stan i morse roade jag mig med att göra en enkel tidsstudie för att visa för mig själv var tidstjuvarna fanns. Men ack, jag kan bara konstatera att varje moment är tillräckligt slimmat som det är, det är bara att bita ihop och åtminstone försöka hålla ställningarna den tid som återstår till pensionen.
Slips…not!
Garderobsdörrar har den egenheten att de trycker ut luft när de stängs. Och hänger en skjorta precis framför glipan mellan dörrarna kan detta skapa spännande associationer. Till exempel så dök min gamle vän D. M.* helt oväntat upp häromdagen.
* Namnet Don Martin är rättighetsskyddat och får inte användas…
Sköönt!
Nu känns det bättre! På 05.59-tåget från Nordmaling till Umeå är det gott om plats. Och dessutom finns det sittplatser för alla smaker. Soffgrupper, 2- och 3-sitssäten, säten med utfällbara bord plus väskhylla osv. I morse hittade jag den perfekta platsen för en relativt långbent lat-ox’…
Gomorron!
Bergochdalbana
VKs bloggare och läsare åker bergochdalbana nu. Det påminner en del om Saab. Ena dagen belönas vi med att blågubbarna är borta (kinapengar rinner in till Saab) och nästa dag återkommer de blå monstren (konkurshot emot Saab) och vi vrider våra händer i förtvivlan. Båda företeelserna är lika outgrundliga och svårbemästrade – utan jämförelse i övrigt.
Gomorron!
Hisnande perspektiv!
Om man inte hörde och såg det med egna ögon kunde man inte tro att det var jag…
Blågubbarna borta!
Äntlgen verkar blågubbarna ha rensats ut från VK-bloggen. Nu får vi bara hoppas att det håller i sig!
Det pendlar
Ordet pendling har fått en ny dimension i och med att de nya tågen (Coradia Nordic X 62) kommit till Botniabanan. Vi som försökt hålla morgonhumöret uppe trots förseningar, tågstopp, ersättningsbussar osv. kände i morse att pendeln svängt ytterligare en gång. Med pendel menas här de omständigheter som rått runt resandet fram till idag. Nu ser det ut som att projektetet äntligen är i hamn. Ett stort modernt tågset, extraturer morgon och eftermiddag och soffgrupper för de som vill umgås under resan – inte kattskit precis. Förhoppningsvis är det slutpendlat nu vad gäller reslusten och vi kan ägna oss åt att pendla till och från arbetet utan risk för pendlande förhållanden…
Gomorron!
Senaste kommentarerna