Nu kommer vårtecknen slag i slag. De första svanarna kan nu ses intill sjöarnas in- och utlopp. Långvattsnorets bävrar hade idag besök av ett par rastande svanar. 

Morgontvs intervju med kommunpolitikern Inge-Bert Täljedal efterlämnade en dålig smak i munnen. Han tyckte nämligen med uppnäst min att "människor i Holmlunds närhet" borde se till att det oborstade kommunalrådet slutar agera så förbannat spontant. Eftersom jag har lite koll på Holmlunds bakgrund - och kan anta att även förre storrektorn Täljedal genomfört en klassresa i samma stil - blir Inge-Berts farbroderliga uttalande avslöjande. Medan Lennart vandrat den klassiska och lite bredare s-vägen har Inge-Bert valt den smala och snåriga akademikerstigen. De stora holmlundska åthävorna skrämmer den karriäristsjäl som lyckas manövrera sig fram till en topposition i samhället via akademierna. Kulturkrocken visar också att det inte alltid är akademiskt meriterade personer som driver samhällsutvecklingen framåt. Ibland räcker det med envishet, sunt bondförnuft kryddat med en hel del jävlaranamma för att åstadkomma kreativa lösningar på samhällsproblemen. Att den som hamnar i bakvattnet gör en formell anmälan för en skitsak visar också på den räddhågsenhet äldre personer har inför den framrusande utvecklingen av kommunikativa arbetsverktyg. Denna möjlighet till snabb och akkurat kommunikation bör hellre utvecklas än att kvävas i sin linda av ickekreativa pet-Fior.
Gomiddag!

att det ska sitta 350 väluppkopplade kostymer i riksdagen och rösta fram ett pensionssystem som är skräddarsytt bara för dem själva och deras likar. Hörde just på radion en intervju med ett par av dem, Gunnar Axén (m) och Tomas Eneroth (s). De var helst samstämmiga om det förhållande att var och en är ansvarig för att placeringen av pensionspengarna görs på ett optimalt sätt. Att konsekvenserna blir förödande för den som inte förstår hur man handlar med pensionsandelar, och att grannen kan få 20.000 kronor i månaden medan du själv får ynka 200 tyckte de båda männen var helt OK. Systemet är nämligen skräddarsytt för tjänstemän/kvinnor med datorvana samt ett antal aktienördar ur LO-kollektivet. En utarbetad människa som just lämnat ett tungt arbete vid industrin, i skogen eller i gruvan har inte samma möjligheter som en uppburen riksdags- eller tjänsteman att sitta och penetrera de 980 aktiefonderna efter arbetets slut.
Att lusmoderaten tyckte det var i sin ordning att de som har ska varda givet är inte lika förvånande som att ex-tronpretendenten Eneroth ansåg pensionssystemet vara nära nog oantastligt.
Fy fan!

Plötsligt skälver det till i kroppen när jag promenerar på skaren upp till "hagen" med hushållsavfallet. Jag påminns rent fysiskt om att jag egentligen lever ett bonusliv. Den senaste tiden har jag varje morgon vaknat med en lätt berusande känsla av att ha fått ytterligare en bonusdag i livet. Denna starka livskänsla gör sig alltmer påmind för varje dag - särskilt nu när det våras i naturen.
Vi människor har ju förberett oss på det kommande med att ställa om våra tidsmätare till sommartid, det krympande snötäcket har av gudarna försetts med gångbar skare och vistelsen utomhus ackompanjeras under dygnets alla timmar av musiken från pärlugglor, orrar och småfåglar.
Va’fan bråkar vi om i Sverige egentligen? Vi lever i den bästa av världar; jordskalv, tsunamis, vulkanutbrott, översvämningar, orkaner osv lyser alla med sin frånvaro och de politiska omvälvningarna inskränker i jämförelse med andra platser på jorden till rena skärmytslingar.
Kommer känslan av att framleva i en bonustid av att åldern filtrerat bort erfarenheter som varit svåra och att jag numera enbart andas den luft som är fylld med varma vindar från det tidigare livets positiva upplevelser?
Det får vara hur det vill med det, nu ger jag fan i bloggältandet om min lycka och promenerar ut i den underbart vårkyliga naturen.
Gomiddag!

Varför har sossarna dumpat Mona Sahlin? De hyllningar som rullar i SVT Forum denna eftermiddag får mig verkligen att undra om partiet ändå inte gjort en tabbe som tvingat henne att lämna in. Även om Mona inte besitter ens hälften av de fantastiska egenskaper hon tillskivs i tacktalen vore hon ändå helt outstanding som ledare för partiet. Jag fattar ingenting...

Morgonens svartvita TCM-film Urladdning (Clash by Night) innehöll ett otal stensäkra oneliners. Som när den försmådde älskaren (Robert Ryan) i en mening sammanfattade orsaken till varför den vidlyftiga kvinnan ( Barbara Stanwyck) ville återvända till maken och dottern Gloria. Ungefär så här: "I know that your child is your whole world wrapped up in a fury blanket". 
Gomorron!

Lets Dance-finalen stod egentligen mellan the Beauty and the Beast ikväll. Och när den väna Jessica tilläts brista ut i skönsång efter att David Hellenius hela kvällen raljerat om att Franks hejaklack skulle bestå av busar med fotboja var brottarn rökt. Trist.
Gonatt!

I morse fanns ingen matdosa i kylskåpet. Iofs visste jag det, men vanans makt har numera nått en nivå där det ändå krävdes en extrakoll innan jag åkte till jobbet i morse. Så idag kan jag fritt välja vad jag ska äta till lunch. Blir det lunchrestaurangen här på jobbet, Sodexho på lasarettet eller ska jag vara så oortodox att jag går på ICA och köper sushi? Detta är i mitt fall en förändring av det vardagllga som skapar en lätt berusande känsla i maggropen. Jag blir lite yster och det dyker oavbrutet upp ohämmat kreativa idéer i huvudet. Om en sådan liten förskjutning av dagens invanda mönster är så berusande, hur skulle det då bli om jag ändrade även en del andra decenniegamla vanespår?
När det gäller andra berusningsmedel har jag den erfarenheten att det är bäst att bryta när man nått "salogsnivån", så det är nog säkrast att låta friheten stanna här och inte låta dagens nivå passeras. Ett excercerande i en ännu större frihetberusning skulle varken jag själv eller min omgivning stå ut med...
Gomorron!

Allt fler av mina bekanta har på senare tid haft problem med sina relativt nya bilar. Det är de datorstyrda varningslamporna som helt oförhappandes börjat lysa. Min Audi -98 har hittills varit förskonad, men jag har förmodligen inte varit tillräckligt återhållsam med syrliga kommentarer till omgivningen eftersom samma samma öde även drabbat min gammbil. Nu lyser antispinnlampan och laddningslampan när jag startar bilen. Airbaglampan har jag vant mig vid, den har lyst så länge nu att jag betraktar åkomman som kronisk. Det är värre med laddningen, bilens hjärta måste åtminstone hjälpligt fungera för att inte bara hålla igång blod-... förlåt bensinomloppet utan även de immateriella funktionerna. Förutom radion inräknar jag i dessa även lyset, bromsarna och värmen. För att hålla igång bilen måste jag nu koppla in den på dialy-... förlåt laddning nattetid fram till den 29 mars. Då har nämligen bilen fått tid hos den hårt belastade vårdcentr-... förlåt bilverkstaden i Nordmaling.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Gomorron!

Hä allre förste söm hänt va’ att n’Gud pellre ihop himmern å jorla. Hä va som väldigt öslit å mört dära havä’ franbörjan men Guds ande for över vatt’nyta ändå. Då sa’n: Men vars ä lyse då? Å i den stunna sä vart’e ’just. Då feck’n ju si att hä vort myche bätter, sä han skillt lyse fran mörkrä, för å skilj på däm. Sen däss hä ’juse hetta dagen å hä svarte vort då natta. Å hä vort afta’ å hä vort ’juse dagen, redan förstda’n.
Dä du!
Gomorron!

Tänk att droppet från en istapp kan innehålla så många spännande element. Ytspänningen hos vattnet från brotaket skapar små vertikala rännilar längs istapparna som inte släpper sitt grepp om vattnet förrän Jordens gravitation tar överhanden och skapar tappinkontinens. Kraften är så stor att den förmår ytspänningen att forma de klotrunda droppar som slutligen kraschlandar på jordytan. De får dock avnjuta en kort sekund av indivuell frihet innan de obönhörligen åter inkorporeras i den stora vattenmassan.
Den lilla filmen om vattendropparna har faktiskt även en koppling till vad som nu händer i Japan. Naturens hantering av vattnets kretslopp innebär att alla små partiklar som hamnar i atmosfären tas upp i vattnets karusell. Därför innehåller förmodligen även filmens till synes oskyldiga vattendroppar en liten mängd cesium 137.
Glöm inte det...

Jag ryggmärgsreagerade redan första gången jag hörde talas om det famösa och omdebatterade RUT-avdraget. Anledningen var att min mammas namn nämndes i sammanhang som både hade anknytning till hennes politiska gärning och till hennes tidiga liv. Hon har omsorgsfullt beskrivit sitt liv i boken Erikas dagbok där hon berättar hur hennes arbetsliv tog sin början då hon fick tjänst som "hembiträde" hos en fin familj i Gävle på 1930-talet. Hon var alltså städslad som piga, visserligen under ordnade former, men ändå...
När jag lyssnar på Lasse Erikssons monolog om sin mormor och morfar nämner han att morfarns liv gick jämnt ut och det kan även sägas om min mors dito. Efter ett helt liv i kamp mot orättvisor och översitteri avled hon 2008 i ett begynnande återtåg till det samhälle hon hela livet försökte förpassa till historiens sophög. Jag blir så less...
Gomorron!

När jag passerar ungbjörkar i täta rader ringer fortfarande salig svärfars ord i mina öron. På ålderns höst ville han ofta att vi skulle åka på en rundtur längs småvägarna ned mot Björna och Gideå, oftast för att fördriva några lata helgtimmar. Svärfar hade ett genuint skogsintresse och eldade naturligtvis sitt hus med ved. När vi passerade raderna av ungbjörk på den igenväxta åkermarken längs vägen sade han ofta "Kär’ - vil’ken ve‘!" och när vi vid åkte över de små broarna kom det som på beställning "I’henna jer’ä no’ stenbit’n". Det är många år sedan nu och idag när jag är i den ålder han var, kommer jag på mig med att tänka - och ibland även säga - likadant. Visserligen ser jag fortfarande det vackra i björkar och bäckar, men nyttoaspekten är något som har tillkommit på senare år.

Fick just meddelande om att det kraftigt försenade tåget är återanordnat. Innebär det att vi har tur, eller..?

Man kan bli religiös för mindre än en härdsmälta i Japan. Även en ihärdig agnostiker som jag kan i dessa dagar ta till mig den bibliska historien om Kunskapens äpple. För visst var det så Bibelns berättelse om människans fördärv började?
Hursomhelst, klyvningen av de minsta partiklar naturen skapat är liksom äpplet i Edens lustgård inte heller någon hit för mänskligheten. Människan skulle inte ha gett sig på att bruka våld på själva fundamentet för skapelsen. Klyvning av atomer borde endast ha beskrivits i lärda böcker och aldrig prövats "i fält". Konsekvenserna av en ohämmad klyvningsprocess har visat sig vara förödande, och även om man tar till värsta scenariot - en jordbävning med en magnitud av 9,0 på Richterskalan - är detta en bagatell i jämförelse med följderna av en nukleär härdsmälta.
Jordbävningen i Japan är kanske den naturkatastrof som inneburit mest materiell förödelse någonsin, någonstans. Men hus, vägar, broar osv är trots allt bara enkla mänskliga konstruktioner som med rätt material och metoder kan återställa. De som begravts i förödelsen är trots allt bortom all räddning. Men radioaktiviteten från havererade kärnkraftverk kan komma att förvandla den nordöstra delen av Japan till en obeboelig öken - för all framtid.
Tänk tanken, och koppla det till kärnor...
Gomorron!

Ikväll hade jag tänkt snickra ihop ett blogginlägg om valutgången 2010 och göra en vitsig koppling till Håkan Juholts uppdykande på arenan, men det får bli en annan gång. Den vackra amaryllisknoppen i köksfönstret drog den bitska gadden ur mig, men trots detta fick jag ändå med en politisk koppling i bilden, för visst har den vissa likheter med det gigantiska valliket (S)...
Gonatt!

När jag satt på bron nyss och filosoferade kring ditten och datten upptäckte jag ett charterplan som ritade sina vita ränder på den blå himlen ovanför vårt hus. Det fick mig att minnas en liten historia som lämnat outplånliga spår hos mig.
På 1950-talet, dvs vid tiden för överljudsflygets barndom spekulerade folk ofta om hur lång tid det skulle ta mellan från att man såg planet och till man hörde flygplansljudet. En dag i mitten av 1950-talet satt jag tillsammans föräldrar och deras besökande vänner när ämnet penetrerades. En del spekulationer gick ut på att det inte skulle gå att uppfatta fördröjningen medan andra funderingar gick i motsatt riktning, dvs att det naturligtvis skulle gå att uppfatta förskjutningen mellan syn- och hörselintrycken. Min brådmogenhet fick mig då att göra ett inlägg i diskussionen som fick alla att skratta hjärtligt - på min bekostnad. Ungefär så här föll mina ord:
"En gång när jag satt på bron såg jag ett flygplan flyga förbi, men jag hörde inget ljud. Då ropade mamma att vi skulle äta och när jag kom ut efter middagen hörde jag reaplanet svischa förbi. Det var nog Tunnan."
Gomiddag!
 

Varför inte lägga ut kistbroschyrer till patienterna på Tallbacken redan när de anländer? Etiken har ju redan lagts på hyllan och så varför vänta tills den sjuke är döfärdig innan begravningsprocessen (kistbeställningen) påbörjas? Även denna åtgärd kan liksom kylrumsbesparingen vara ekonomiskt motiverad eftersom den påskyndar patientens mentala ohälsa vilket  förmodligen leder till ett tidigare frånfälle. Det bör få genomströmningen inom äldrevården att öka och fler skattekronor blir då tillgängliga för ROT- och RUT-avdrag för dem som verkligen befinner sig i nöd... ;-)
Gomorron!

Under senhösten och tidigare i vinter har jag betraktat tågpendlingen mellan Nordmaling och Umeå som en kryddig ingrediens i tillvaron. Som om jag spelat på Lotto två gånger om dagen med liten eller ingen vinstchans. Inte ens Trafikverket har lyckats hålla reda på om Botniabanans turer skulle ställas in eller inte.
Men nu har det funkat nästan prickfritt i flera veckor och det känns underbart. Den kryddighet som tidigare varit ett problem har förvandlats till en av de ingredienser som kompletterar arbetsdagen allra bäst. Den lagom långa bilresan till resecentrat som åtföljs av en halvtimmes ostört lyssnande på mina musikaliska favoriter i hörlurarna har blivit den basingrediens som gjort att det blivit allt lättare för mig att stiga upp varje morgon.
Nej, nu måste jag sluta med skrytandet och ge mig iväg...
Gomorron!

Mitt magkurr har förändrats på senare år. När jag var yngre kunde det kurra till någon enstaka gång, oregelbundet. Numera kommer kurret i taktfasta sjok om 10-15 blurpar. Jag har länge vetat att jag - mentalt sett - är en klassisk Slow starter men jag har inte vetat att det även inbegrep vissa fysiska funktioner. Andra egenskaper i den kategorin har lyckligtvis utvecklats desto tidigare, första gången jag blev pappa var jag faktiskt endast 18 år gammal. Kombinationen Slow starter i ena fallet och Fast starter i det andra kan ibland få oväntade konsekvenser... ;-)

Den uppmärksamme kan nu börja ana en förskjutning av partisympatierna vänsterut. Moderaternas hegemoni i Alliansen har börjat erodera enligt den senaste mätningen. Samtliga småpartier i Alliansen ökar på moderaternas bekostnad, (M) har minskat med 4,4% sedan februarimätningen och en av procenten har t.o.m. gått till motståndarlaget (S, MP och V). Det tänkta genidraget att städsla Schlingmann som propagandaminister  är ännu ett bevis på hur ogenomtänkta beslut oftast får katastrofala följder. De som följer medias dagliga beskrivningar av hur människor  behandlas av den hårda högerpolitiken har svårt att smälta de propåer som emanerar ur det moderata kampanjhögkvarteret. Glättade beskrivningar av ett välmående Sverige på högvarv kan i längden inte dölja det faktum att det är de fattigaste som består kalaset. Medelklassens privilegier i form av skatteavdrag för snart sagt allt de anser sig behöva hjälp med i kombination med att sjuka, arbetslösa och pensionärer inte får sina rättmätiga krav tillgodosedda är på väg att skapa den vindkantring Schlingmann skulle förhindra. Man behöver bara göra flyktiga besök på moderata riksdagsmäns bloggar för att konstatera att The Big Man Upstairs inte har haft några som helst svårigheter i sin ambition att få solitt fäste för sina tentakler. Samstämmigheten är total och detta har med tiden förvandlats till ett svart sänke istället för det ljusblå lyft som utlovats av de överbetalda högertänkarna i Stureplans katakomber.
Tajmingen hade inte kunnat vara bättre för sossarna, nu kanske inte det blir så eftersträvansvärt att tävla med Alliansen i ämnet Försämringar i trygghetssystemen, det har äntligen visat sig att den medicin som förskrivits inte lett till någon bestående förbättring. Vare sig för patienterna (väljarna) eller för utställarna (Alliansen)...
Gonatt!

Nu har det blivit dags för inredning av de fyra enrummarna jag byggde häromdagen. Nu återstår endast den största utmaningen, takläggningen. Visserligen finns "taket" redan där det ska vara, det är bara takhöjden som ska bestämmas. Jag hart läst att taken ska placeras så nära det välvda himlavalvet som möjligt, och det innebär att jag bör klättra åtminstone 6-7 meter upp i träden.

När jag var liten satt jag ofta och tittade beundrande på pappas välsorterade skruvaskar. I vackert designade tobaksaskar låg den småskruv som blivit över. Dessa ärvda askar ligger nu i min "verkstad" och väntar på en sista sortering. Tyvärr har tiden rusat förbi 1950-talets skruv med ett "skör", nu är det korsskruv som gäller. Askarnas innehåll skvallrar om hur kort tid min far fick njuta av de korshövdade skruvarna (den mindre högen) och någon skruvdragare fanns därför inte bland verktygen i hans snickebo.

Inslaget i Lördagsmorgon på TV4 om de sluttande bänkarna i Malmös City-tunnel associerar spontant till den rådande högerpolitiken i Sverige. Var kreatörerna till denna infernaliska bänk inhäntat inspirationen ifrån är uppenbart. Sittplatserna har nämligen gjorts sluttande av en särskild anledning; man vill undvika att utslagna människor ska lägga sig och sova på dem. Problemet är dessvärre att även väntande resenärer har svårt att hålla sig kvar på bänkarna utan att dratta i golvet, och har man för korta ben rasar man obönhörligen ned från soffan.
Likheterna med den rådande högerpolitiken är således slående. Denna politik bygger på en liknande idé. Det sociala nätverket monteras obönhörligen ned och ersätts med ett teflonmaterial som starkt påminner om bänkarna i Malmö. Har man inte arbete eller har råkat bli långtidssjuk ramlar man nämligen ned och får ohjälpligen åka rutschkana mot den söndervittrade betongplatta som nu heter Socialtjänsten.
Gomorron!

Ett snabbt växande miljardföretag med CIA som en av de största tillskyndarna har dykt upp i Silicon Walley. Palantir befinner redan på kant med Google och bolaget är ett så kallat "säkerhetsföretag" på internet - med säkerhets menas här att hjälpa makten i bekämpningen av läckor (iochmed att Palantir hjälpte CIA sabba WikiLeaks var företagets lycka gjord).
De smartaste hjärnorna i datavärldens kommersiella huvudstad har slagit ihop sina grå och deras geniala koder når nu ännu längre in i våra datorer - och därmed i våra liv. Internet blir alltmer ett Take it or leave it-alternativ - samtidigt som det blir hart när omöjligt att klara vardagen utan nätet får vi tugga i oss internets förödande nackdelar. Men förmodligen nås till slut en brytpunkt där internet så till den rad integrerats med våra liv att vi kräks.
Nu skulle man kunna tro att jag förutspår internets snara död, men så är det inte. Som den borne optimist jag är tror jag på profylaxen internetgerillan, de nördar som ger sig fan på att överlista internets kommersiella gudar och gör allt för att lägga krokben för dess virus.
Gomorron!

Idag blev det en promenadmodell jag kallar Extended. Belöningen för att jag väljer denna längre variant är att jag får återse mina promenadankor i och intill dammen bakom lasarettet. Promenaden går från universitetsförvaltningen där jag jobbar via universitetsdammen, geriatriken och psyket tillbaka till universitetet. (Den enda av de tre platserna jag (ännu så länge) tycks behöva stanna till vid är dammen.) I det här vädret blir hur som helst dammen min optimala rastplats.
När kylan var som värst valde jag Promenad Light och då gick jag i princip bara runt dallasparkeringen innan jag med röd näsa återvände till värmen på jobbet. Promenad Normal är den mest gångbara varianten, då blir lasarettskiosken den mest avlägsna vändpunkten. Så gör jag!
P.S. Jag ber så mycket om ursäkt för den undermåliga kvaliten på filmen. Spontanfilmande med mobilen i motljus har sina sidor...

Åsa Linderborg skrev häromdagen en krönika som handlar om det mysiga fyllot. Hon har så rätt. Halvfulla karlar har alltid varit offentlighetens omsusade vardagshjältar. Vreeswijk och Plura som omnämns i artikeln är vår tids pilsnerhjältar - förr hette de Thor Modeen, John Botvid och Bullen Berglund. Att vi inte kommit längre i synen på alkoholen är märkligt. Pilsnerkvinnor är fortfarande ett okänt begrepp, att porträttera tjejer i samma mall som killar är fortfarande tabu. Iofs är det naturligtvis inget att eftersträva i det här fallet, men det är ett intressant fenomen som tydligt åskådliggör vilken latitud vår omhuldade jämlikhet befinner sig på.

Det blev en rivstart denna morgon. John Wayne i praktform rider i "fast motion" över prärien medan jag äter frukost. Filmen är från 1932 och måste vara en av de första ljudfilmer Wayne var med i. Det som är mest fascinerande med dessa gammfilmer är dekoren i bakgrunden. Ibland hör man att hästar och människor klapprar på trägolv fast de förmodas promenera på prärien. Som gammal entreprenör funderar jag ibland på hur många dekormålare som krävdes för att fixa miljöerna i alla dessa pekoral från filmens barndom.
Wayne var en mycket produktiv kommunistätare som dog redan 1979 men har fått nytt liv i mitt kära TCM. Mina barnbarn kommer dock aldrig att ens höra hans namn.
Gomorron!