På P1 i morse malde ekonomireportrarna på om den sjunde AP-fondens dramatiska nedgång. Regeringen har nämligen tvingat förvaltaren att utsätta fonden för ett större risktagande vilket inneburit att värdet sänkts med 20 miljarder, vilket är 20% av det totala fondvärdet. Beslutet att riskutsätta denna "trygga" fond är politiskt och ytterligare ett exempel på hur den nuvarande politiken steg för steg vill tvinga folk till en alltmer osäker tillvaro. Beslutet har naturlgtvis även ett annat syfte, nämligen att tillföra marknaden ytterligare kapital till spekulation.
Alla sätt att pungslå oss medborgare är numera legio och inget område är heligt för den empatibefriade nyliberalismen.
Läs mer om pensionseländet här:
Gomorron!

Hörde för en tid sedan en historieforskare kommentera utvecklingen i Mellanöstern. Hans perspektiv på samhällsutvecklingen var svindlande och mycket tänkvärd. Demokratins historia är mycket kort ur ett historiskt perspektiv. I alla tider har stater och folk styrts av mer eller mindre diktatoriska regimer. Han förutspådde också att demokratin som vi känner den är på väg ut. Och - tänk efter, har inte ett alltmer frekvent användande av vissa ord som syftar till utövande av makt förändrat din inställning samhället?
Ett ord som jag inte gillar är Ledarskap. I alla lägen gäller det för folkvalda att visa ett tydligt ledarskap - ju tydligare desto bättre. Men vad blir över till oss andra när samtliga småpåvar i alla lägen har som högsta prioritet trycka ned oss med sitt eget ledarskap? Jag fruktar att den vokabulär som frodas runt detta begrepp är skadlig för ett demokratiskt och fritt tänkande. Men avsikten är tydlig, orden ska exkludera oss som inte har tillgång till makten, vilket bäddar för en skrämmande framtid för våra barn och barnbarn...

 När lyset i vedboden - som startas av en rörelsedetektor - plötsligt släcktes trots att jag jobbade med veden därinne drabbades jag av en besvärande åldersnoja. Hur långsamt rör jag mig nuförtiden när inte ens en hyperkänslig rörelsedetektor märker av mina krumbukter?

På radion i morse berättade en engagerad person om förhållandena bland 1000-tals papperslösa i Sverige som försörjer sig på svartjobb inom städning och restaurang (apropå hummer). En intervjuad kvinna i programmet fick 200 kronor för en dags arbete med lokalvård. Arbetstiden kunde variera mellan 6 och 12 timmar och det hände att hon fick vänta en extra dag på betalningen eftersom "arbetsgivaren" för dagen inte hade några kontanter.
När man läser om hur människor som lever i samma land som dessa invandrare är så satans fartblinda när det gäller pengar att de kan betala 31600 kronor för ett kilo skaldjur blir man rent ut sagt förbannad. Summan motsvarar drygt 5 månadslöner (158 dagar) för de papperslösa om man räknar att de arbetar 7 dagar i veckan, vilket förmodligen är de papperslösas och andra illegalt invandrares lott (200x158=31600).
Gomorron!

När jag läste upp mitt förra inlägg om stormagan för min fru fick jag svaret på varför man faller bakåt när magan är stor. Efter tre graviditeter med mycket stora foster kunde hon nämligen snabbt förklara vad som händer när man ska försöka hoppa över något. Eftersom så stor del av kroppens vikt är koncentrerad till de främre delarna kompenserar man detta genom att inta en lätt lutning åtabak. Och naturligtvis får detta den konsekvens jag beskrev i förra inlägget, tappar man balansen så faller man bakåt när man tagit sats och hoppat.

Det är väldigt blött i markerna nu, diken och bäckar är bräddfulla med regnvatten. Denna helg liksom förra helgen har jag tillsammans med älgjaktlagets hundförare korsat våra 1.000 hektar på längden och tvären ett stort antal gånger. Ibland har vi passerat samma bäck tre-fyra gånger under en enda såt.
En märklig iakttagelse denna höst är att när tappar balansen vill jag falla bakåt istället för som tidigare framåt. När jag var yngre och hade en rumpa vars storlek harmonierade med magen föll jag för det mesta framåt när jag halvmissade ett hopp över ett dike.
Men nu har denna märkliga och fullständigt ologiska gravitetsförändring dykt upp. När jag nu tappar balansen vid dikeshoppen faller jag trots en tilltagande rondör bakåt och landar på den förhållandevis lilla rumpan.
P.S. Apropå gravitet - min mage påminner mig om min hustrus senaste graviditet.

Jag saknar den stillsamma färden i 200 km/timmen in till jobbet på morgnarna.
Jag saknar det stumma och kravlösa umgänget med övriga morgontrötta resenärer som plikttroget väntat på perrongerna i Övik, Husum, Nordmaling och Hörnefors.
Jag saknar att sitta på tågets högra sida och se ljuset från den tidiga morgonsolen stiga upp i kustbandet någonstans mellan Kråken och Sörmjöle.
Jag saknar rulltrapporna.
Jag saknar morgonpromenaden mellan Umeå Östra och jobbet. 
Jag saknar tryggheten att alltid ha resan betald en månad i förväg. 
Jag saknar månadsbiljetten när jag nu tvingas punga ut med cirka 967 kronor i veckan enbart på bensin till bilen istället för resor tur och retur Nordmaling-Umeå till det i sammanhanget facila priset av 1230 kr/månad.
Jag saknar att få göra tummen upp när folk på jobbet frågar mig hur det är att pendla med Botniabanan.
Men så länge det inte finns ett seriöst företag som klarar av att sköta en av de viktigaste logistiska uppgifterna i sitt uppdrag, dvs att resenärerna ska slippa stå på varandra under färden kommer jag även fortsättningsvis att ta bilen till jobbet, all saknad till trots.
För vad jag verkligen inte saknar är att gungande att stå ihoptryckt bland jobbsvettiga resenärer i halvtimme på 16.20-turen från Umeå Östra till Nordmaling efter en lång arbetsdag!
Gomorron!

Grattis alla Sveriges 9.730 krogägare till högsta vinsten i högerns budgetlotteri! Och Sorry pensionärer, bättre lycka nästa gång...

har blivit ett talesätt här i huset. Uttrycket härstammar från 1930-talet och kom till när en flicka i byn fått en present från en släkting i Amerika. Det var ett halsband och flickan ville förstås ha det på sig i skolan för att imponera på sina klasskamrater. Men ack så fel det blev. Avundsjuka klasskamrater började omedelbart att reta henne för halsbandet som bestod av en kula i en silverlänk. Flickan tog mycket illa vid sig av detta och till slut kunde hon inte hålla tillbaka sina tårar utan skrek storgråtande till sina missunnsamma klasskamrater: "Mamma ha’ sagt att hä’ ä’ en äkta böll!"*
Gomorron!

*Mamma har sagt att det är en äkta boll!

I den nordliga vinden tvingas högra vägkantens löv oblygt visa upp sina vita magar medan vänstra sidans ödmjukt bugande buskridå stannar kvar i mörk anonymitet.
Gomorron!

Ordet pendling har fått en ny innebörd för mig den senaste tiden. Känslorna för Botniabanan har nämligen svallat mellan ett djupt missnöje och ren och pur eufori. Nu är dock måttet rågat - att sitta och bresa med Iphonelurarna över huvet på resan till jobbet varje morgon är dock en fantastisk upplevelse. Men - att stå och gunga mellan eftermiddagssvettiga kontorister och studenter en halvtimme varje eftermiddag förtar med råge denna eufori. Detta även om man jämför med att sitta med krampande fötter på pedalerna mellan små dammar, långsmala och ibland gräsbevuxna sprickor på vägen mellan Brattsbacka och Gräsmyr.
*AC358 - De tusen dammarnas väg
Gomorron!
 

att tidigt på morgonen stå vid kaffebryggaren och känna en fjunig kattsvans mot barbenet. 
Gomorron!

Regn, regn och åter regn. Att som jaktledare och biträdande hundförare promenera över surmyren i ösregn - kan det vara KANON? Joho då, det ÄR kanon och en upplevelse som inte kan fås för alla pengar i världen. Jag tror inte ens Bill Gates någonsin kommer att kunna uppleva hälften av den lycka jag känner när allt som omger mig ligger i fas med mina sinnen.
Att ostörd få vistas ute i den älskade skogen tillsammans med jaktkamrater en hel weekend tillhör mitt livs oskattbara höjdpunkter. Dessutom är jaktmomentet enbart den krydda som fulländar upplevelsen.
Om höstpromenaden kan liknas vid en god bulle är älgjakten en mumsig semla. 
Gonatt!

+4023 kr på kontot! Äntligen släppte Svenska Spel till lite återbäring på mitt spelkonto.
Fest i byn!

Det är verkligen synd att de expansiva idéerna bakom Botniabanan nu åtföljts av minimalistiska utförare som tydligen har gett sig f-n på att sänka resenärernas ohöljda glädje över de nya möjligheterna till pendling.
Idag när jag åkte hem från Umeå Östra fanns inga sittplatser kvar eftersom det lilla tågsetet redan var överfullt när det nådde lasarettet. Försenat gled sedan ekipaget med snigelfart mot Hörnefors som är många resenärers ändstation. Och apropå ända så hade de flesta hörneforsare inte fått tillfälle att vila sin ända i en tågfåtölj under hemresan. Färden fortsatte nämligen mot Nordmaling med resenärer stående i mittgången. Däremot ökade farten en aning, trots att de flesta avstigande var studenter av den magra sorten. Jag överväger nu att inte köpa någon månadsbiljett i september, särskilt som det talas om prishöjningar på 20 procent och inga som helst förbättringar av resekvalitén.
Och kvalitén på viseringen ska vi inte tala om, tågvärdarna hade inte en chans att hinna med bråkdelen av biljettkontrollerna. Det är nog bra om de klarar det under normala förhållanden.
Norrtåg verkar ha glömt bort att tillsätta tjänsten som trafikansvarig. Ingen bryr sig således om detta kaos...

Idag har jag ägnat mig åt att filma höstens ankomst så som jag ser den, dvs via hur djuren beter sig när sommaren kastat in handduken. Och apropå det så har vi tvättat badhanddukarna för sista gången i år. Kallstenen gick nämligen i Bergsjön under förra veckan och därför fick badandet ett abrupt slut. Vattentemperaturen som stadigt legat på 18 grader under sensommaren har plötsligt sjunkit under 15-gradersstrecket och då är det ajöken med baderiet. Av årets snöfria årstider återstår nu bara älgjaktsperioden innan skidor och skoter ska fram.
Hade jag råd skulle jag vilja lååångpendla mellan Brattsbacka och och någon liten by i Eldslandet eller i södra Chile och få uppleva de snöfria årstiderna två gånger om året. Snö och kyla är inte min cup of tea. Inte extrem värme heller för den delen. Området söder om Nice och norr om exempelvis Buenos Aires går bort för min del.
Nej, nu är det dags att lägga ner för idag, så...
Gonatt!

När jag skrivit ned mina tankar kring ett veckobokslut slog det mig plötsligt att jag lever ett förhållandevis spännande liv här ute "bortom allt välgjort". Ibland frågar en okunnig varför jag bor så långt från stan och i det ligger även frågan "Är det inte tråkigt?". Jag svarar alltid ärligt att det är värt mer än alla pengar i världen att få komma hem till Brattsbacka efter jobbet. Folk tror förstås att jag ironiserar, men så är det inte. Livet blir nämligen vad man gör det till, och i mitt fall ökade levnadsalternativen med kvadraten på avståndet till Umeå när jag slutligen bestämde mig för att flytta hit. Den kultur som frodas i stan har jag ändå tillgång till, men kulturen här hemma i byn är mycket exklusiv och något som enbart vi som bor här kan komma i åtnjutande av.
Därför är det så tråkigt att skolan i Nyåker ligger i dödsryckningar och pepparkaksfabriken drar till Bjurholm på grund av ett mindre lyckat politiskt arbete i Nordmaling. Våra lokalpolitiker klagar i högan sky över att rikspolitiken alltid innehar ett Stockholms- eller Europaperspektiv, men har ingen insikt om den tätortsfixering de själva har.

När bokslutet för denna vecka ska skrivas ser jag helst att veckan startade i måndags och avslutas idag söndag.
Idag har jag nämligen bokat in en filminspelning vid entrén till ett jordgetingbo och har för den sakens skull lånat ett superobjektiv och ett dito stativ till kameran. Och det duggregnar! Eller rättare sagt: det är duski’t ute! Getingboet i fråga upptäckte jag när jag skulle sätta upp en ny slicksten inför älgjakten. Boet låg helt uppfläkt efte en bivråksattack. Eftersom jag inte hade kameran med mig fick jag använda min rekognoseringskamera, dvs mobilkameran. Dessa bilder lagras dock alltid även i någon av de "mappar" som ligger i anslutning till min näthinna, och intryck som hamnar där måste undersökas närmare innan de kan läggas ned på "storservern", dvs i hjärnan.
Anledningen till att jag försöker rädda nästa vecka från en dålig start är att innevarande vecka startade i katastrofläge. Veckans tre första dagar, måndag-onsdag ägnades åt att försöka avsluta en försöksbränning i skog. I söndags brändes (i studiesyfte) marken intill några trädstammar ett hundaral meter från vårt hus. Elden slocknade planenligt men glöden grävde sig ned i en liten myrstack och där ville den med stor frenesi stanna kvar. I onsdags kväll lyckades jag äntligen få bukt med den glödande härden, varför torsdagskvällen kunde ägnas åt slickstenar och getingar (se ovan).
Duggregnat som faller idag försvårar mitt filmande. Men om morgondagen blir klar och fin kan det bli en desto bättre start på kommande vecka, för då får jag äntligen tillfälle till återbesök hos "mina" getingar. Men hoppet finns fortfarande kvar att denna söndag ska avslutas med solsken och filmande. Då blir det nämligen en lysande start på årets älgjaktsvecka.
Gomorron!

Jag har kanske blivit bortskämd med friidrottens proffsigt producerade "League-tävlingar" i sommar, men det kinesiska mastodontspektakel som nu rullar på nätterna tycker jag känns väldigt avslaget - ungefär som A day in the park. Delvis beror det på den glest befolkade jättegrytan i Daegu, den gigantiska innerplanen och de ständigt ekande speakerrösterna. Men kanske mest på avsaknaden av fixstjärnor i finalerna, exemplifierat av de surrealistiska programblad Svt gör sig lustig över i pauserna. Hittills har nästan samtliga coverboys och -girls spruckit i finalerna. Att sändningarna sker nattetid förstärker känslan av att tävlingarna utspelas på Planet Zero. 
Nä nu glömmer jag det här och ser fram emot OS i London nästa år. Det blir grejer det!
Gomorron!