Nu pågår förberedelserna för fullt inför knipornas vårliga häckningsfestival i Leduån. Det pussas och putsas dagarna iända och det är hanarna som står för de lättjefulla förberedelserna. Men det är (som så ofta i djurlivet) honan som så småningom får ta hand om konsekvenserna av den testosteronstinna yran…
Nu är snart mars månad tillända. Det gick fort och nu är bara hälften av snön kvar och skoterföret försvann i snögruset.
som har lagt alla ägg i samma korg! Om nu Sparbankshuset lagom till Påsk rämnar på grund av pålningen blir det jobbigt för oss som har våra pengar liggande i den tidigare så solida byggnaden. Jag ser framför mig ett scenario i stil med jordbävningens Haiti; bankkunder som ligger och gräver guld med sina bara händer i resterna av huset.
Hur som helst är det ett dåligt omen att den stolta byggnaden krakelerar…
Gomorron!
Eftersom det fortfarande saknas tillgång till bredband på tågen som trafikerar Botnianbanan skulle man – om man är lite konspiratorisk – kunna tro att Norrtåg är skraja för att ERTMS-singalen ska störas av Spotifys taktfasta signaler.
Varför är inte polisen mer närvarande utanför tätbebyggt område, dvs ute på länets småvägar? Under dygnets mörka timmar åker nämligen – företrädesvis lätta lastbilar – med täckta flak omkring i byarna. Ofta med två-tre ynglingar på förarsätet. Vi som bor här ute och ser dessa för oss främmande bilar blir lätt frustrerade över att inte veta vad de har för ärenden. Många hus står tomma och när försommaren nalkas kommer de sorgliga berättelserna om länsade hus och förråd. Jag menar, kan polisen utan synbarlig anledning stoppa bilar och kolla upp förares ärenden på E4an kan man väl även stoppa "skumma" bilar på vägar innanför E4an. Rätta mig om jag har fel.
P.S. Se även här.
—————————————————————————————————
—————————————————————————————————
—————————————————————————————————
Jag får ibland e-post från Lantbruksfakta som på ett handfast påminner mig om denna gårds proviniens. En gång hade denna e-post kunnat vara mycket värdefull, men det var länge sedan. I mitten av 1970-talet försvann den sista kon från lagårn, och sedan dess har åkerlapparna med knapp nöd hållits öppna. Dessa mejl bekräftar att det faktiskt en gång var full fart i lagård, på åker och i skogen här på "Sveneriksgården". Det skänker mig en tudelad men framförallt varm och omfamnande tacksamhetskänsla över förmånen att varje morgon få vakna i detta paradis.
Gomorron!
Några gånger varje kväll öppnar jag ett fönster eller går ut och lyssnar efter pärlugglor. Förra våren gjorde jag likadant och då kunde jag nästan varje gång höra ugglerop uppifrån skogen. Men nu har tydligen sorkstammen kraschat och en obönhörlig smaltid väntar för de underbara små ugglorna. Trist…
Gonatt!
Jag tog en längre tur imorse med förhoppningar om goda fototillfällen. Men ack, den stelfrusna naturen betedde sig som ett stilleben i den 10-gradiga kylan. Allt var tyst och stilla, jag hörde inte ens en enda liten lustätting. De enda fåglar jag såg var fem orrtuppar som klängde i en björk efter Norrforsvägen. Tyvärr befann de sig tyvärr utom kamerahåll, så några bilder blev det inte. Men vindskyddet uppe i noret vid Långvattnets utlopp duger gott som motiv det också. Taksnön har antagit samma form som vindskyddets öppning – formstarkt.
Och när jag ändå är inne på ämnet formstyrka; en bloggkollega i Vindeln har under det senaste året förutspått socialdemokratins snara död. I sin iver att smutskasta partiet och därmed snabba på utvecklingen har han pucklat på förre sossehövdingen ”Supermario” Juholt med sån frenesi att det blivit kontraproduktivt. Juholt försvann nämligen på grund av bland annat hetsen från sociala media och nu har en ”Superstark” efterträdare på ordförandeposten vänt på den iofs lättflyktiga opinionen. Så hur är din form nu, Paul? Dags för en pudel? Eller till och med en ”Juholtare”?
Gomorron!
Ibland blir det för mycket! Jag har haft Pinterest några veckor nu vilket har fått både positiva och negativa konsekvenser för min digitala tillvaro. Det blir allt svårare att hitta något som ingen annan redan publicerat, men när man väl tyckt sig göra det blir tillfredsställelsen desto större.
Kreativiteten på kommunityn är hittills oöverträffad bland mina bokmärken. Allt – och lite till – vad omgivningen har att erbjuda ifråga om påhittighet ryms bland de tusentals bilder som Pinterest består av. Den geniala bilden ovan är enligt min mening ett exempel på fotografisk kreativitet i världsklass.
När jag stod på den bokstavligen dödstysta glesbygdsskaren vid sjutiden i morse kände jag påtagligt att vintern nu fått ge vika för en ny årstid. Det är äntligen vår, och den gångna årstiden har omsorgsfullt kapslats in under ett isigt skartäcke. Vintern får inte se dagens ljus förrän höstljuset ger upp inför nästa kalla säsong.
Mars månad innehåller kanske vår mest spännande klimatologiska brytningstid och jag ryser lätt när jag trampar på den delvis upptinade grusgången. Varför gårdsgruset kallas "singel" har jag aldrig förstått, för något mer kollektivt än en grusgång får man leta efter. Grusets stenar är fortfarande stumma, men under dagens lopp kommer dagsmejan att tvinga loss dem från varandra. Då får jag återigen höra ljudet av den rytmiska vårsång grusets upptinade stenar stämmer upp när jag går över gårdens infart. Den sång som så ljuvligt förebådar nästkommande årstid, sommaren.
Gomorron!
.jpg)
Senaste kommentarerna