innehas just nu av Här-är-det-bäst-att-bo-listan i tidningen Fokus. Den är enbart ett statement från den som skapat dess parametrar med ledning av egna politiska värderingar. Mina egna parametrar för ett gott och fullödigt liv har fört mig hit till Brattsbacka. Och de allra flesta bor nog där de funnit det bäst att bosätta sig, så varför jävlas med Södertälje-, Bjuv- och Haparandaborna?
Netonnet enbart i cyberspace?
Gick ut på nätet för att hitta till den nya lagershopen Netonnet öppnat i Umeå. Sägs det. Ska man döma av Google Earths foto av "lagerhuset" blir man en smula osäker…
Jag förpuppas…
Såhär på livets nästa sista arbetsdag känns det som om tiden nu att stannar upp för ett ögonblick. Många tankar strömmar genom huvudet och idag känns det som om mitt tidigare liv varit ett aktivt och stressigt larvstadium som nu långsamt är på väg att förpuppas. Visserligen kommer det så småningom bli väldigt spännande att se vad som kommer att krypa ur en sådan kokong. Spännvidden bland holometabola varelser är ju enorm. Min förhoppning är dock att jag blir en sprallig pensionär med humlans förmåga att trots naturlagarna vara utrustad med häpnadsväckande god flygförmåga.
Gomorron!
Eureka!
På kvällarna brukar jag göra en kortare (eller ibland längre) biltur på småvägarna runt byn för att "rensa hjärnan". Inom parentes kan jag konstatera att i mitt fall stämmer detta uttryck mer bokstavligt ju längre tiden går. Iallafall kom jag på att jag verkligen trivs när jag blir tilldelad utmaningar i mitt arbete. På senare år har verkliga yrkesutmaningar lyst med sin frånvaro. Men nu – när jag av misstag fick mitt allra sista projekt på bordet – kände jag så påtagligt varför jag velat sluta arbeta i förtid. Uppdraget var nämligen att formmässigt kombinera tryckbarhet och digital överskådlighet i samma forskningstidskrift; rapporten ska nämligen både vara lätthanterlig på bildskärm, innehålla text, bilder och film samt vara utskrivbar och därmed hanterlig som trycksak. Hade ett sådant projekt landat på mitt bord för låt oss säga några år sedan skulle jag förmodligen aldrig ha övervägt en förtida pension.
Men bristen på tillit till äldre medarbetare när det gäller ny teknik tillsammans med den allmänt förhärskande åldersfixeringen inom branschen nu redan nött ned motivationen till att arbeta ända in i "kaklet" och det var just denna insikt som slog mig så hårt igår kväll.
Gomorron!
Brutalliberalerna i centerpartiet
har fått en ny kramare! Gustav Fridolin och hans miljöparti gjorde nyligen närmanden som fick nackhåren att resa sig på en gammal demokrat. Miljöpartiet tycker sig nu vara tillräckligt torra bakom öronen för att visa sitt rätta ansikte. Nog har jag haft mina dubier om de verklighetsfrämmande språkrör som suttit vid partirodret sedan starten i början av 1980-talet. Att jag haft rätt visade sig när partiet som är framsprunget ur ambitionen att bekämpa kärnkraftsanvändningen nu lierar sig med kärnkraftskramarna i centerpartiet. Dessutom är det ju inte enbart kärnkraften som omhuldas av centern utan även omsorgen om själva ägandet. Under partiets tjockt sminkade yta skymtar nämligen tatueringen "Ur ägande följer makt". Eskil Erlandssons fräcka och som vanligt obetänksamt maktfullkomliga utrop "Jag tänker inte inskränka någons ägande" sammanfattar på ett utmärkt sätt grundtanken i centerpartiets bakomliggande strategi.
Full speed bakåt mot tiden för första världskriget alltså. Före demokratiseringen av Sverige var det nämligen ägarnas makt som var allenarådande i landet.
Gonatt!
Det var 20 procent varmare
i badet idag. Igår badade jag för första gången i den nu isbefriade Bergsjön. Vattentemperaturen låg då på plus 10° och jag har nog aldrig – i vuxen ålder – badat i så kallt vatten. Idag gjorde jag om bravaden, men nu hade vattnets "värmts upp" med hela 20 procent. Inför doppet kände jag mig plötsligt som den lilla frusne men tappre gossen Pär som var på väg att doppa sig i Kvarkens iskalla vatten vid Medgrundet i Hörnefors en tidig majdag i mitten av 1950-talet. Jag har nämligen inte dristat mig till att bada i så kallt vatten sedan dess.
Min jordevandring har således tagit den vändning jag alltid befarat att den till slut skulle ta: antalet hjärnceller avtar i samma takt som de ökade i min barndom och resultatet blir den nu pågående regressionen, dvs den gradvisa återgången till barnets begränsade mentala förmåga…
Gonatt!
Emotionell twist
Den här dagen växer för varje år som går sedan mamma avled. Fyra tunga år har nu passerat och när jag vaknade i morse fanns tankarna redan hos henne. Första bilden som dök upp i minnet var på ett morsdagskort modell 1955. Ett sånt där med ett stort hål i mitten på en ihopvikt A4 (från pappas jobb på pappersbruket i Hörnefors) där gratulationen GRATTIS PÅ MORS DAG! fiffigt placerats. Därefter passerade brottstycken ur vårt liv tillsammans för att slutligen landa i våra fantastiska bilresor tillsammans i slutet på 1990-talet från vår exil här uppe i norr till hemtrakterna i Gästrikland, Norduppland och Dalarna. På bilden promenerar mamma i min födelseby Vintjärn i Dalarna. Det hade då gått 51 år sedan jag föddes. Suck!
Gomorron och grattis alla mödrar!
Miljoner
och åter miljoner sensuella mirakel finns att beskåda i vår natur just nu. Om man tittar efter.
Äntligen ett ryt!
…eller åtminstone en antydan till ett nu-får-det-vara-nogrytande. Regionstyrelsens ordförande Erik Bergkvist signalerar! kompensation för ERTMS-experimenterandet längs Botniabanan. Signalsystemet har verkligen varit nageln i ögat för de som använt sig av tåget för att färdas mellan Umeå och Övik de senaste åren. Tyvärr förvandlas rytandet till ett muspip när man läser slutklämmen: …"Ministern måste bjuda in till diskussion om hur regionerna i norra Sverige kan kompenseras ekonomiskt…".
Borde det inte i första hand vara resenärerna och inte något så diffust som "regionerna" som i första hand ska kompenseras? Därmed får tyvärr Bergkvists propå ERTMS-karaktär,
men trots allt kan hans protest i förlängningen resultera i Trafikverkets skrotning av skrivbordsprodukten ERTMS. Och därmed: Case closed!
Gomorron!
Part III
Ja, egentligen fortsätter mitt liv som det alltid gjort, dvs i Part I – barndomen. Men formellt sett befinner jag mig i skrivande stund i tredje delen av livet, den tredje och sista. Första delen befann jag mig i till fram till 20-årsåldern då jag blev pappa för första gången. Andra delen är naturligtvis Arbetslivet och nu är det alltså dags för refrängen. Formellt sett är jag numera pensionär men pga en administrativ formalitet jobbar jag vidare fram till månadsslutet. Den planerade pensioneringen skulle enligt planen ske den 8 juni men igår fick jag via Administrationen reda på att insparade semesterdagar förflyttat startskottet till den 11 maj. Så den ridån hade redan (obemärkt) ramlat ned!
Gomorron!
Senaste kommentarerna