Hade beställarna av tågen som trafikerar Botniabanan haft lite perspektiv på tillverkare av fordon hade kanske inte det franska företaget Alstom varit huvudleverantör. Finishen inuti tågen har verkligen en hel del övrigt att önska (skrammel i inredningen). Och de dåligt fungerande hjulen är inte så förvånande. Har man någon gång i livet ägt ett fransktillverkat fordon som t.ex. en Peugeot, Renault eller Citroen frambringar varje litet oljud i tågets underrede en lätt rysning längs ryggraden. En del av det katastrofala tillståndet hos Botniabanan kan tillskrivas denna bristfälliga teknisk kvalitet kombinerat med en helt oprövad signalteknik.
Huvva!

 

i dubbel bemärkelse. Så skulle man kunna kalla morgonens märkliga färd till jobbet. Det mest påtagliga var ändå att åka med "mjölkbussen" i alla dess kringelikrokar. Bara att från bussfönstret studera de omvälvande förändringar som skett i Hörnefors sedan Kungsvägen drogs bakom Karlssons Hönseri och vidare igenom plantskolans ytterområde är en upplevelse. När jag var en liten pojke på 50-talet var detta en lekplats. Där en gång Isaks stora koja hängde i trädrenarna finns nu "gamla" hus i långa rader - längs Frejs väg och Valhallavägen. Men det mest anslående är ändå att så lite har hänt inom kollektivtrafiken sedan mitten av 1900-talet. De dieseldoftande monster som då trafikerade sträckan Nordmaling-Umeå finns fortfarande kvar, de har bara genomgått styling och försetts med inbyggd motor och digital klocka intill förarplatsen. I övrigt är det samma koncept som gäller. Och ett oslagbart sådant; bussen i morse var knökfull med folk och det är förstås tack vare att den slår fjärrtåget med hästlängder när det gäller närhet. Att ingen har kommit på ett sätt att miljövänligt, snabbt och billigt frakta folk från sina hem till arbetet under de 60 år som förflutit. Tekniksprånget mellan 50-talets analoga mjölkbuss och Botniabanas digitala flumteknik är alldeles för långt när alternativen saknas.

Det hade funnits gott om tid för filosoferande vid datorn imorse. Tåget från Övik har nämligen råkat bli digitalt tvångsparkerat i Husum. Men som tur är finns fortfarande rester kvar av vår gamla analoga värld. Säger jag som sitter och skramlar i 06.30-bussen in till Umeå. Längs rikets vägar har tiden lyckligtvis stått stilla åtminstone sedan det trygga 1950-talet. Jag känner det påtagligt i hela kroppen via flashbacks från mina resor med buss till Kungliga Tandläkarhögskolan när jag gick i småskolan efter att ha slagit ut en framtand.

Tyckte i morse att jag givit en strålande uppvisning på hur en morgontidig pendlare beter sig när allt funkar. Hur lugn och stilla det är en tidig morgon när hela huset sover och de enda ljud som hörs är de som man själv framkallar. Men vis av skadan gör jag inte det, för den tid de här bloggstunderna tar stjäl jag från restiden och det har visat sig att avslutningen på morgonpreludierna kan bli kaotiska om jag inte skärper mig och stänger locket på datorn - nu.
Gomorron! 

från de döda?

Nej, men uppstoppad är den fina men döda hornugglan vi hittade på universitetsområdet i januari 2009. Nu sitter den åter i all sin glans på en gren och spanar in i evigheten tack vare ett fantastiskt arbete av konservator Jan Fredriksson i Västerås, Bjurholm.

Garntjuvar? Var då? Sa frun när hon passerade datornskärmen med nyheten om grantjuvarna i Rödåsel. Kombinationen sämre syn och dominerande intressen får ibland fantasin att skena iväg. Hade det verkligen handlat om garntjuvar och jag passerat skärmen hade nog även jag associerat till ett av mina stora intressen och frågat henne både om vem som förlorat granarna och var brottet ägt rum...

dödsförakt. Den nya ordförande som nu ska utses av socialdemokraterna gör det med ett visst dödsförakt. Men det behöver inte alls vara så. Det blir nämligen alltmer uppenbart att det inte enbart är det socialdemokratiska partiet som krisar. Med tanke på det ofantliga intresset för Juholts tillkortakommanden är det hela svenska folkets framtid som står på spel. Att reportrarna nu driver tesen att vi bevittnar ett politskt partis dödskamp emotsägs i samma ögonblick de presenterar analysen. På samma sätt bekräftas intresset för partiet av de spaltkilometrar arbetarrörelsens fiender producerar i sina tidningar och de timmar TV-tid som spenderats på spörsmålet.
Sammantaget visar de senaste månadernas jakt på Juholt att omsorgen om partiet berör alla medborgare och intresset så allomfattande att utmaningen för den nya partiledningen blir monumental. Därför å andra sidan, lyckas man bara formulera sina idéer via en "godkänd" ledare kan opinionen svänga mycket snabbt till (S) fördel och då har media så att säga hamnat i "Det blå skåpet" på mer än ett sätt...

P.S. Här kan du läsa ett mer välformulerat inlägg i samma ämne.

sitter talgoxarna och pickar i sig av det fåtal sandkorn som ligger på vägen. Utan detta tillskott i krävan kan de nämligen inte smälta maten utan blir helt tillspillogivna. Varje bil som passerar utgör ett direkt dödshot vilket utgör en stark kontrast till den idyll som utspelar sig vid fågelbordet utanför fönstret. Egentligen borde man strö lite grus nedanför småfåglarnas matplats varje gång man går ut och fyller på automaten.
Gomorron!

with Your Mouth. Det var det första jag tänkte på när jag läste den här debattartikeln i Aftonbladet. Den här mannen anser tydligen att förödandet av klimatet är det pris vi får betala för glesbygdens bevarande.

Resultatet av kampanjen mot Juholt har nu redovisats. Avgången var naturligtvis oundviklig efter flera månaders intensiv hets från landets självutnämnt "fria" media. Och i det scenariot är det ingen tillfällighet att moderaterna i lugn och ro kunde ta emot den medieslipade f.d. tokhögermannen Reinfeldt som en gåva från företagsamheten när det partiet bytte ordförande. "Fria" media stod naturligtvis som en man och hälsade honom välkommen på jobbet. Faktum är nämligen att drygt 90 procent av landets medieföretag är privatägda och lyder - särskilt med tanke på dagens tuffa arbetsmarknad - sin husse i vått och torrt.
Så ser upplägget ut i mina ögon, och hur ett i sammanhanget medielöst folkrörelseparti ska lyckas vända den utvecklingen är skrivet i stjärnorna.

Nu sitter hela mediesverige och väntar på Juholts pressmöte. Det är bara några minuter kvar till tillkännagivandet. Hoppet finns helt tydligt kvar om att han ska tvingas avgå som partiordförande. Journalisterna vill naturligtvis som alla andra ha omväxling på jobbet. Samtidigt kan de hämta andan och njuta av sin förhoppningsvis tillfälliga Viktoria. Och apropå Viktoria så har de fortfarande kvar den dräktiga kronprinsessans tillvaro att scanna av. Samtidigt får de tillfälle att dra efter andan några dagar innan det blir dax att nöta ned nästa sosseledare. Men det blir nog tuffare att driva en mustaschlös Jämtin från jobbet.

I skogkanten står granarna uppradade med nedfälldt grenverk. På något sätt påminner de om dansgruppen Riverdance.

När vi körde förbi Agnäsbacken för en stund sedan väcktes med ett ryck minnet av barndomens skidbackar i Hörnefors till liv. Förra helgen var det samma sak då barnbarnen hade gjort en backe av stenfoten nedanför vårt hus, fallhöjd: ca 1 meter.
När jag var liten (på 1950-talet) bodde vi på Ågatan i Hörnefors, granne med Hörneån och med närmaste skidbacke 100 meter från huset. backen hette i folkmun Viklundsbacken, en samlingspunkt för barnen i kvarteret med en förmodad fallhöjd på mellan 7 och 10 meter om man räknar bort den sista lilla meterhöga knixen ned på Hörneåns is. Längdskidor och små masonitskivor var det som stod till buds när vi susade nerför backen. Ofta byggde vi upp ett hopp i mitten av backen för att tillskapa ett tävlingsmoment och därmed reducera enformigheten i åkandet.
En annan backe i ungefär samma storlek var Hejsan, en delvis konstgjord höjd mitt ute på traktens första hygge. Egentligen var det ett skjutbanekulfång för tränande jägare och ibland även för manövrerande militärer från I20 och K4. Dit brukade vi dra oss tillbaka när trängseln blivit för stor på Viklundsbacken eller när vi tröttnat på alla småungar som alltid var ivägen för oss som hade skidor.
Den ultimata backen var ändå "Gråbelanne", eller Gråbenslandet som det kanske heter. Det var i våra ögon en respektingivade utförslöpa lite längre bort och den krävde - förutom matsäck - en hel del träning för att klaras av i sin hela längd.
När man nu återser dessa backar förvånas man över hur små de är - de märks ju knappt. Så jäkla lång har man väl inte blivit att det skulle göra någon skillnad.
Ett mysterium som fascinerar...

Det är slående hur likartad reaktionen idag varit bland de intervjuade tidningsmakarna efter det beramade krismötet i sossarnas verkställande utskott. Man får en känska av att de har förlorat i sin kamp för att byta ut partiledaren i vårt lands största och i grunden starkaste politiska parti. Vadå starkaste? kanske någon tänker. Men tänk då efter - vilket annat parti har påverkat utvecklingen i Sverige ens i närheten lika mycket som SAP? På senare år har moderaterna hållit i taktpinnen, men med tanke på att de samtidigt omsorgsfullt trampat sönder övriga allianspartier blir maktinnehavet förmodligen enbart en randanmärkning i vårt lands politiska historia.
Den indignationsstorm som utbröt i hela landet när partiets nye ledare inte höll det (av media) uppsatta måttet visar nämligen att majoriteten av oss svenskar i själ och hjärta är sossar. Så när det enda verkligt statsbärande partiet slirar både på sin politiska kurs och dessutom inte har någon karismatisk retoriker i ledningen blir folk skräckslagna. Det kan ju ve och fasa innebära att välfärdsrivarna i alliansen får ytterligare vatten på sin kvarn och fortsätter att föröda den välfärd som socialdemokrater och vänsterpartister tillsammans med arbetarrörelsen mödosamt byggt upp under förra århundradet.
"The bottom line" är att svenska folket är heligt förbannade för att de inte fick vara med och rösta vid socialdemokraternas extrakongress vid senaste ordförandevalet. Tidningar och annan media har av samma orsak kämpat i månader för att avsätta den alltför folklige Juholt. Den här gången förlorade borgarpressen på mållinjen. Det ska bli intressant att följa denna utdragna kamp även i fortsättningen. Media kommer inte att ge sig förrän de satt Juholt på den såkallade pottan. Inte förrän dess kan de nämligen säga att de hela tiden haft rätt - och därmed bekräftat hur till och med en sten kan urholkas om man är tillräckligt ihärdig med droppandet.

Som sagt tycker jag inte om ordet ledarskap. Det associerar till 1930-talets diktatorer och alla vet vad det patrasket ställde till med. Nu har ordet blivit ett modeord, mycket tack vare att högerkrafter nu sitter på den yttersta maktens taburetter. I deras värld är det nämligen högsta mode att "visa ledarskap", vilket betyder att man i kraft av sitt förtroendeuppdrag kan ta sig rätten att använda den enkla vägen och köra över omgivningen när kinkiga beslut ska fattas.
Ett dagsfärskt exempel på den nygamla flugan "ledarskap" är när Umeås stadsdirektör Mikael Öhlund föraktfullt avfärdar frågan om hur han motiverar sitt beslut att - tvärs emot personalens uttryckta vilja - tagit beslut om att sparka skolchefen Elisabeth Zackrisson:
"– Nej. Behöver jag det? Jag behöver inte det om jag inte vill."
Sossarna i stadens politiska ledning bör skaka av sig sitt underifrånperspektiv och ta itu med ledare av den kaliber som herr Öhlund representerar och inte låta titeln "Direktör" skrämma dem till tystnad...
Gomorron!
 

...pengar? Nej det skiter jag egentligen i, hellre då ett mer spänstigt intellekt! Jag hör ibland riktigt ohuskeliga människor bli intervjuade på radio eller TV och instinktivt formulerar jag en egen teori när jag hör deras svar. Problemet är bara att jag efter några timmar inte förmår sortera dessa tankar. Ett färskt exempel: följande mening hörde jag uttalas på radion i morse - från Gunnar Hökmark (M):

...partier runt om i Europa står vilsna inför utmaningen att leverera välstånd och jobb helt enkelt eftersom det inte är politiska beslut som gör det."

Men vem ska göra jobbet istället då? Hela dagen har denna tanke tumlat runt bland mina slitna hjärnceller och tanken var att jag utförligt skulle redovisa varför han har såå fel när han tycker att våra folkvalda ska retirera från makten.
Men till slut blev det bara dessa sura, andefattiga och defensiva rader på kvällskvisten. Så trist.
Gonatt!

 

Fick för ett tag sen en offert från tandläkaren - "privaata" - som slutade på ett sexsiffrigt belopp. Så nu sitter jag här i väntrummet på Folktandvården och läser den enda tidning som finns till hands - Västerbottens Folkblad. Känns tryggt och nästan hemtrevligt...

Man har haft problem med 112 söderut. På radion i morse diskuterades problemet med larmnumret och alla i studion var överens om att 112 i det närmaste är heligt och bör fungera i alla väder osv. Vanligtvis reflekterar jag inte speciellt mycket över sådana utsagor, för de är ju på något vis så helt uppenbara. Men denna morgon nöjde jag mig inte med det utan tänkte på min egen situation. Vilket telefonnummer är viktigast för just mig? Vem vill jag höra i andra änden av tråden när det krisar? Svaret är solklart: min kära hustrus väna stämma. Enbart hennes röst gör nämligen halva jobbet i en krissituation och så har det varit ända sedan hon för snart ett halvsekel sedan gav mig mitt första nummer.
Gomorron!

Köpte en ny pannlampa häromdagen. Ikväll premiäranvändes den ute i kvällskylan. Döm om min förvåning när lampan lyste rött när jag slog på den. Rött ljus betyder för mig bakljus - hur tänkte man när man kompletterade hel- och halvljus med ett strålande bakljus? Ska man rödljuset när man löptränar baklänges - eller..?

Ordet "tragiskt" används så ofta nuförtiden att jag är benägen att kalla vad som skett i Holmfors, Orrböle för en katastrof. När vi passerade Roger Björklunds konstfärdiga "gwalsamling" Stubbrike såg jag i ögonvrån att något inte stod rätt till. Den fantastiska labyrint av förvridna trädrester som hade funnits bakom buskridån mellan huset och vägen var borta! Vad har hänt?

Tänk att ett gammfönster kan tillföra så mycket till en redan inspirerande och vacker verklighet...

 

Tänk vad kombinationen sysslolöshet/Photoshop kan få en till att göra en tidig söndagmorgon. Kanske de lustiga fågelnamnen från Midsomer igårkväll inspirerade mig...
Gomorron!

Själva tiden har blivit alltmer uppenbar för mig på senare år. Att tid är en vara vars tillvaratagande bör planeras har aldrig varit en issue för mig. Ett helt yrkesliv - som innehållit såväl fasta anställningar som egen verksamhet - har aldrig krävt att jag skulle använda mig av en almanacka. Allt - och då menar jag totti  - har jag haft i ett huvud som i sina undermedvetna verkstäder prydligt sorterat uppgifterna åt mig. Men nu när jag står i begrepp att bli pensionär tänker jag allt oftare på att jag skulle behöva en almanacka för pricka in allt jag ska göra. Jag hinner nämligen inte uträtta tillräckligt mycket under de få timmar som står till förfogande. Därmed vill jag inte tro att det är den tilltagande almanacksfascismen på jobbet utan mina egna insikter som påverkar mig.
Nä nu måste jag lägga av med det här tidsödande flumrandet och ta itu med att göra även denna dag minnesvärd.

Miljön med skottkärran samt klädseln på de skjutna "talibanerna" gör att man instinktivt känner att det inte är till tänderna beväpnade terrorister som råkad bli avlivade och pinkade på i videon från Afghanistan. Överfört på svenska förhållanden skulle detta kunna ske  här i Brattsbacka och offren kunde mycket väl ha varit jag själv och mina mycket fredliga grannar. Det är nämligen segrarna som skriver historien.
Om man nu tänker ett steg till...
Gomorron!

Visst är det väl märkligt att amerikanerna från flera kilometers höjd kan göra en "Positive ID" på en skäggig taliban i ett hus i Afghanistan men misslyckas med att identifiera sina egna pissande marinsoldater i en video? Kanske ett fall för CSI? Jag menar - istället för det dubiösa CIA...

Och så hade Horace, Svenska akademins förre "dörröppnaren" varit utomlands och förfärats över vad han sett. Han berättade i kvällens Skavlan att han under ett par års vistelse i Tyskland observerat att biidningsnivån i det landet är så till den grad överlägsen den svenska att till och med herr Engdahl själv inte trodde sig ha förmåga att skriva kulturella artiklar på samma utomrdentligt lärda nivå som redaktörerna på Süddeutsche Zeitung. En bekräftelse så god som någon på att Tyskland - enligt honom - är "landet för vuxna"...
Gonatt!

När man möts av denna syn vid avfärden till jobbet är man glad över att ha ett inomhusarbete. Minus elva och snålblåst. Visserligen är månen vacker att titta på och vinden är härlig att lyssna till, särskilt när den har sockrats med milda toner från Neil Young. Helst avnjuts dock scenerierna inne i stugvärmen.

 

I morse strulade det till sig med tågen på Botniabanan igen. Tåget från Övik var 23 minuter försenat och i Umeå fick de inte igång det tåg som skulle ha gått till Övik. Iallafall så slapp vi gudskelov åka buss till Umeå denna morgon, och då tänker jag främst på dem som har en tid att passa (själv flexar jag så gott det går).
Så till rubriken; ankomsten till Umeå Östra ropades ut när vi passerade lastbryggorna på Gimonäs och folk började förväntansfullt skruva på sig i sätena. Tåget saktade in och vi passerade långsamt Bamse-kiosken - för att plötsigt stanna! När tåget med en skakning tvärstannade mittemellan kiosken och resecentrum hörde jag hur en av resenärerna uttalade precis vad jag tänkte: Såå näraah!
Gomorron!

Skönt att julgranen och hela hennes entourage åkt ut. Förr kunde vi ha granen kvar till tjugondedag Knut och t.o.m. längre, men nu åker hela konkarongen ut allt tidigare för varje år. Julpyntet upplevs alltmer som efterhängsna julgäster som tvingat sig kvar trots att vi är hjärtligt trötta på dem. Huvva så skönt det känns ikväll!

Ofta när vi går den smala upptrampade stigen "upp till högen" med hushållsavfall tvingas vi snubbla över en kärvänlig katt. Det är Axel som ömsom stannar framför ens fötter och tittar upp eller så rullar han vällustigt runt ett par varv i snön. Egentligen är det väl både/och - om man inte har bråttom förstås...

Jag råkade nyss titta ut genom fönstret på baksidan av huset och fick då se denna ojämna "tandrad" hängande i en onaturlig position under takkanten. Associationen till tänder har säkert att göra med ett förestående tandläkarbesök, och nog påminner väl istapparna lite om tänder ändå?

Dagens bild på ladan i vinterskrud har en annan dimension än den skulle ha haft veckorna före jul. Det är något i bakgrundsljuset som ändrats sedan dess. Förmodligen har ljuset samma antal lumen två veckor före vintersolståndet som nu - två veckor efter. Men något har tillkommit. Kan det vara så att det är ett längtans ljus som adderat några LUM till vår mörka verklighet?

Äldre män får ofta problem med trycket. Så är det bara. I mitt fall har trycket på senare tid nått den nivå där det blivit dags att uppsöka läkare. Sagt och gjort, i förrgår ordinerades jag av min utomordentligt duktige doktor en lämplig medicin som ska hjälpa till att minska kraften hos den muskel som slutit sig för hårt runt huvudledningen mellan källan och utloppet, så att säga. Samtidigt har jag i andra ändan av min sorgliga lekamen varit lite halvsnuvig och haft känning av en molande värk i bihålorna. Så nu när jag tar piller mot förträngning i nedre delen av rörsystemet kunde man tro att även det övre ditot skulle öppna upp. Men icke så; tyvärr har jag en känsla av att proppen därnere nu flyttat upp i snoken. Så nu återstår bara att se om den jäkla proppen ger vika för Nezeril eller om det är så illa att hela "stammen" kommit i olag...

Det känns lite jobbigt att slutgiltigt avföra den unga granen från dagordningen precis när den börjat skjuta skott. Barnen åker tyvärr ut med badvattnet. Men vad göra?

En viss tröst i bedrövelsen är dock att den konstfärdigt vitlackerade björkkvisten i julklappsbuketten mot alla odds samtidigt börjat skjuta sina skott...

Var har den politiska mitten tagit vägen? Alla politiska partier verkar numera dra åt samma håll (mot privatiseringar) och därmed har mittenfåran lämnats åt sitt öde. ”Mitten” är numera ett överreklamerat alibi för moderaternas härjningar, vilket tyvärr har medfört att de kommit billigt undan med sin snabba och desperata omvandling av samhället. Vi har därför fått ett hårt och torrt samhällsklimat i Sverige. Hårt för de arbetslösa, sjuka, gamla och torrt för exempelvis kulturen.
Nu fröjdas krämeriet som gläds i högan sky åt lägre skatter och sänkt moms på lyxkonsumtion (restaurangmomsen). Dunet från den skyddande dyna medborgarna kunnat landa i vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom har på några år blåsts bort och återfinns nu hos en samhällsklass liknande den som styrde landet för över 100 år sedan.
Vilket/vilka partier finns då i mitten? Traditionellt är det centern, folkpartiet och kristdemokraterna som dväljts i detta dike men eftersom de numera sitter i den följsamma jolle som moderaterna drar efter sig kan de knappast betraktas som mittenpartier – de befinner sig snarare ”At the end of the Rope”. Vi har således två huvudfåror i svensk politik och däremellan finns ingenting. Inte ens den strimma frisk luft som skulle behövas för att få liv i en levande samhällsdebatt.
Paradoxalt nog är detta det pris vi får betala för att vi i sann demokratisk anda slängde ut vårt enda verkligt samhällsbärande parti ur regeringskanslierna 2006. Nu återstår bara att se hur länge Alliansen kan hålla sig flygande i de alltmer slitna fjädrar de alltjämt rycker ur tuppen Görans omfångsrika stjärt sedan valet 2006.
P.S. Se även här.

Om man har arbetat ett antal år med att ta fram trycksaker åt studentrekryterarna vid Umeå universitet erfars en lätt rysning på ryggen när man läser notisen om kaoset vid University of Johannesburg. En död och 20 skadade, det kan bli svårslaget... 

är inte lösningen för socialdemokraterna. I dagens ledare håller VK tummarna för att detta krömande kommer att vara lösningen för sossarna. Sant är att makten sätter debattordningen för dagen, men allteftersom högerpolitiken utarmar livet för vanligt folk kommer det att ges förutsättningar för en annan agenda. Om socialdemokraterna då ligger kvar och snurrar i Alliansens torktumlare kommer de att vara hjälplöst förlorade. Vänsterpartiet däremot är i en annan situation; deras nyvalda partiledning kommer förmodligen att göra allt för att fylla det uppkomna tomrummet med innehåll. Det kommer i så fall att bädda för en osannolikt spännade valrörelse 2014.
Gomorron!

...eller Lupinus Gigantis?

Tack käre bloggläsare för att du ringde och erbjöd mig köpa din skoterkälke. Ett nytt flak och den är som ny. Passar mina behov som hand i handske!

Nyhetsmorgons programledare fnittrade hysteriskt i morse när Leif Boork förklarade varför de svenska ishockeyjuniorerna vann VM-turneringen. I regeringsorganet TV4s senare repriser av intervjun var denna sammanfattande slutsats naturligtvis bortredigerad. Han stod nämligen för ett trendbrott när han råkade yttra sig positivt om socialdemokratins betydelse.
Gonatt!

Jag får för mig att solljuset bara kittlar oss med sin korta dagliga visit såhärårs. Under en timme hinner solljuset både kulminera för att sedan retfullt gömma sig bakom Bergsjöberget.

Så här såg skogsbrynet ut vid elvatiden idag. Vid tolvtiden var det enbart topparna som kunde sola sig i januarisol.

I en glipa mellan de snötyngda granarna bakom lagårn skymtade grantopparna på Lundströms.

Grannfastighetens sommarviste är lika fascinerande och vackert under alla fyra årstider.

Lillstugan vid museet får för första gången i år lite sol på "ryggen".

"Sigfrids gammgårn" försöker blygt gömma sig bakom snötunga träd.

Jag älskar infrusna fönster. (Så länge de sitter på uthus och övergivna hus förstås.)

"Sandber’s huse" och Bergsjöberget lyckas inte klämma fast den undflyende solskivan.

Leduåns utlopp hålls öppet tack vare att Bergsjön sänkts någon decimeter vilket medför att det blir trängre och därmed mer strömt vid utloppet. (Hemsnickrad teori)

Det infrusna lusthuset nere vid sjön nås också av en och annan snål solstråle.

 

 

 

Nä, nu är det hög tid att gå ut och vittja omgivningarna på ljus. Nu känns det verkligen som om året har vänt. Solen når idag hela raden med granar i skogsbrynet. Första gången sedan början av december - skulle jag tro. Man har bättre koll på ljuset när det återvänder än när det börjar försvinna. Beror kanske på vad man vill se - ljusets bortavaro är inte särskilt upphetsande.
Gomorron!

som enbart suger av den ena sockan vid avdragandet är strömavbrott det jävligaste jag vet.

En travesti i all anspråkslöshet på ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs beryktade ”Näst små brännvinsglas är kyskhet det djävligaste mig vet.” I Wikipedia står även följande att läsa om biskop Sundberg, Sveriges meste ärkebiskop (30 år på posten):
Det berättas i Uppsalahistorier att general Sven Lagerberg under en kunglig ceremoni i Uppsala domkyrka gick undan bakom en pelare och lättade sin blåsa. Saken togs upp i ärkestiftets domkapitel och krav restes att Lagerberg skulle näpsas. Sundberg skall då ha yttrat: När vi nu vet vad generalen gjort i domkyrkan, kan vi lätt räkna ut vad han gör i Domkapitlet. Ett annat exempel på Sundbergs slagfärdighet är en historia där han, då han missade tåget, lär ha sagt: Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med.

 

Gomorron!

och strömavbrottet är över - för den här gången. Det var en pärs! Strömmen försvann vid fyratiden. Elektriciteten är verkligen en gudagåva.

åtminstone till kl 23.00 i Brattsbacka med omnejd. Kanske kvällen kan avslutas med lite eld i pannan ändå. Och lite Seinfeld...
Gonatt! (Så länge)

Skulle snabbt behöva inhandla en billig begagnad men inte alltför risig skoterkälke.
0930-51044, 070-3846454, par@partyp.se

Ett gäng dykare fiskar under isen i sjön Saarijärvi i Vaala, Finland. Underbart!

Nyhetsmorgon puffade i morse för nåt slags hyllning till Thin Lizzy med hjälp av den legendariske gitarristen Brian Robertson. Jag hittade några drag i detta ansikte som påminde om skådespelerskan Kätie Rolfsen (bl.a. i Att angöra en brygga).
Särskilt runt näsan och munnen...
Gomorron!

Tro det eller ej, men detta är en högtidsskrudad buskpil. Pilens långa grenar behöver stöd under vintern för att inte knäckas av snön och detta får till följd att den får formen av en väldigt välsvarvad gran. Så varför inte komplettera visionen av gran med julgransbelysning. Kan faktiskt lura vem som helst...

När vår svarta katt Petter kom in i kväll gick han väldigt brett med bakbenen. Förklaringen var att magen var täckt av dinglande blötsnökulor. Efter en stund hoppade han upp i mitt knä och tittade vädjande på mig liksom för att säga: Hjälp mig då för fan! När han inte blev bönhörd kröp han in under julgranen och försökte slicka bort det kalla eländet från kroppen. Till slut satte han sig lydigt på en framtagen handduk för att slutföra avlägsnandet av snön.

Jag vet fortfarande inte hur vi kom in på det, men såhär var det: Jag förklarade vid en familjesammankomst för några år sedan vad som skiljer mitt nuvarande sätt att titta på vackra människor med hur jag såg på saken när jag var yngre. Vad som händer i ens huvud när man är ung visste ju samtliga närvarande men nu hade något inträffat i mitt inre som förvånade alla. ”När jag ser en vacker tjej tänker jag automatisk: Hon måste ha en snygg mamma! Så när jag ser en vacker flicka tillsammans med sin mor går blicken automatiskt till mamman.” Alla skrattade naturligtvis förvånat.
Vid den ålder jag då befann mig var modern nämligen det mest realistiska alternativet för en flirt. Nu har tiden gått och i julhelgens vimmel mindes jag min tidigare bekännelse. Men något har hänt sedan dess. I helgvimlet kunde jag ibland urskilja grupper med tre generationer kvinnor bland hyllorna. Och nu upptäckte jag att blicken även lämnat den tidigare så attraktiva mamman. Däremot tog jag mig en närmare titt på den förmodade mormodern…
Gonatt!

I VKs reportage om Nordmalings kommunalråd frågade sig vår folkvalda dam hur restprodukterna från sultillverkningen vid Dagcenter möjlighen skulle kunna återanvändas. Själv föreslog hon att den kunde bli till en gardin i lusthuset. Men jag skulle vilja föreslå en annan användning av föremålet. Varför inte en korsett att vira runt det egna "lusthuset"?

Vad som slår en när man bevittnar intervjuer med ledande politiker är att partier som har låga opinionssiffror är så defensiva. Lars Ohly rannsakades nyss i TV4 och enbart sättet han besvarade frågan på gav svaret på frågan. Intervjuaren frågade vad partiet skulle göra för att vända opinionen till västerpartiets fördel. Ohly svarade enligt det numera standardiserade formuläret: "Vi måste bli bättre på att tala om vad vi vill". Jaha! Och? Detta till intet förpliktigande svar kan enbart tolkas som att att partiet för närvarande inte har någon politik att pusha för. Annars vore det tjänstefel att inte ta detta tillfälle i akt och tala om vad man brinner för. För när ska de tala om vad de vill om de inte redogör för det vid exponeringar i media och har tillgång till det överlägset bästa mediet - nationell TV? Konstigt att de har låga opinionssiffror = lågt förtroende? Nej!
Gomorron!

Gonatt!

Efter att i två helger ha fått njuta av sönernas sällskap toppades idag min lyckostatus av att se spårlöpan från en utter som passerat längs Klubbsjöbäcken. Digniteten på en sådan upplevelse slår nämligen det mesta. Det är inte varje år denna undanträngda djurart bevärdigar Brattsbacka med sin visit. Att den dessutom hade den goda smaken att passera när två av barnen är hemma är en i det närmaste gudasänd händelse. En kort exkursion till den bäck uttern gästat följdes av en iakttagelse av tre mycket fotogeniska med tyvärr även svårfotograferade strömstarar i Leduån.