Förståelsen för det rovdjurshat som präglar rennäringen ökar i min omgivning. På senare år har vilttillgången och möjligheten att se klövvilt på vår skog minskat avsevärt. Och det beror förmodligen på att ett ökande antal björnar vistas i våra marker. Denna höst har vi kunnat se ett flertal spårstämplar i olika storlekar vilket kan innebära att det även skett en föryngring av den lokala björnstammen. Och hur än charmigt jag kan tycka det är att åtminstone ha fått möjligheten till en björnobservation så tycker jag inte att björnen hör hemma hos oss. Känslan av att ett främmande vilt rovdjur gjort intrång i min verklighet som till viss del består av vistelse i skogen är helt klart obekväm. Dessutom kan jag inte frigöra mig från känslan av att det är vi som bor här ute i terrängen som ska avgöra hur de lokala rovdjursförhållandena ska hanteras. Tidigare har jag haft vissa svårigheter med att identifiera mig med samerna, men nu har förståelsen för deras avvaktande inställning till frilevande rovdjur ökat betydligt.
Och ska man vara riktigt ärlig så är det väl märkligt varför ett djur som inte pallar med vårt tuffa klimat utan måste gömma sig under marken på vintern överhuvudtaget ska behöva vistas här uppe i norr. 😉