En av de allra första snatterkartarna på väg ur sin bladkokong.

En väderbiten "Knaftpojke". Den här växten har fått sitt namn tack vare att en mycket ljusblond yngling från Knaften besökte vår by någon gång i början av förra århundradet.

Spindeln har nog tänkt rätt men ack så fel det blev. Bara skräp i fångstnätet.

I hjärtat - en tall.

Storfjällig plattfisk?

Gonatt!

En underbar morgon. Solig. Blickstilla. Ett för ögat pyttelitet propellerflygplan surrar högt högt upp, i gränslandet mellan atmosfär och troposfär. Tre av våra katter mornar sig ute på gården. "Katta", eller utskrivet Sessan är den sociala medelpunkten i gänget och hon kommer direkt fram till mig och hälsar. Axel däremot springer av någon anledning ner mot vägen. Han har huvudansvaret för gränsskyddet. En främmekattgôbb’ sitter nämligen och ruvar nere på vägen och Axel vaktar sitt territorium med stor omsorg. "Svartkattgôbben" Svarte Petter sitter på ett av traktordäcken och tvättar sig. En tornfalk glider sakta genom luften mellan oss och det surrande planet. Är det en av de vuxna falkarna eller är det en unge som gör sin första flygtur? Det lär vi får svar på under dagen, falkungarna tar flygövningarna på stort allvar och när de väl börjar komma på tricket med att flyga befinner de sig ständigt i lufthavet ovanför boet där deras oroliga föräldrar sitter. Då kan jag lätt identifiera mig med föräldraparet och min ande finns därför ofta bredvid dem i storgranens översta grenverk.
Men trots att ängen bakom huset nu melerats av maskrosornas ljusljusgrå fröställningar och blasten börjar skymta i pärlandet har vårt växthus ännu inte intagit sin plats i "Pärlandet". Men snart så...
Gomorron!

P.S. Det som fick mina ögon att öppnas för denna dags storhet var uppvaknandet i morse. Att kunna säga till sin sängkamrat "Det bästa med att vakna på morgonen är att du ligger här intill mig" är den största gåva livet skänkt mig.

Volvo Lastvagnars hôggyx’ (informationsdirektör) meddelade oss häromdagen att han struntar i de anställdas protester mot att ett mer eller mindre obskyrt bemanningsföretag har fått i uppdrag att ansvara för kommande nyanställning av 100 medarbetare. Återigen frågar man sig hur ett äpple kan hamna så långt från sitt fadersträd. Fadern i sammanhanget är nämligen vårt läns kanske mest aktiva företrädare för arbetarrörelsen och var kommunalråd i Umeå under 18 år!
Gomorron!

Såhär i semestertider har vi återigen tid att kolla på Nyhetsmorgon i TV4. Men ack så dåligt det har blivit. Programmet består visserligen av nyheter (inklampande från TV4 News) men däremellan fylls tiden med reklam, reklam och ibland några mat-tuggande programvärdar tillsammans med en mer eller mindre hypad "kock". TV4 borde lära sig av Eurosport som är ärligare, de redovisar tydligt att det är "Sändningsuppehåll" när de inte har något annat än reklam att sända.
Gomorron!

Jag vet numera hur viktigt det är att vara uppmärksam på vilket genusperspektiv som har företräde i samhället. På många sätt präglar detta hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Därför blev jag lite nyfiken idag när jag hittade tidskriften Fiske i andningsenhetens väntrum. Andningsenheten är den avdelning på Nus som provar ut och förser oss snarkare med hjälpmedel mot åkomman apné. Efter att ha besökt avdelningen ett antal gånger har jag iakttagit att de allra flesta patienter är medelålders eller äldre herrar varför tidningen Fiske på bordet var helt rätt. Under tidningen stack dock en flik av kvinnomagasinet Tara fram och efter att ha bläddrat lite i tidskrifterna hamnade Taras omslag i blickfånget. Tara var "landstingsfärsk" med utgivningsdag 22 november 2011 men fisketidningen hade känts lite nattstånden och när jag kollade utgivningsdatumet visade det sig att det var nummer 5 från 2004.
Det borde kanske ha varit tvärtom, men samtidigt åskådliggör denna iakttagelse två saker; för det första att vårdyrket är kvinnodominerat och för det andra att fritidsfiske fortfarande är en klart mansdominerad sysselsättning medan familj, mode och livsstilsfrågor främst intresserar kvinnor.

I forna tider (före år 2000) blev man förbannad över alla ölburkar som låg strödda längs vägen mot Trehörningsjö i midsommartid. "Ungdomar", tänkte man och skällde över ungdomens obetänksamhet. Nuförtiden däremot blir man nästan rörd om man hittar någon änke ölburk efter vägen. Det markerar nämligen att minst en ungdom dragit förbi och i festlig yra dragit iväg tomburken från bilfönstret...

Det sitter fortfarande som en liten plita i huvet, irritationen över den oborstade man som häromdagen uppehöll vid en dikeskant intill vårt hus. Egentligen var det två för mig helt okända människor som höll på med något som jag inte bett dem om, den andra personen var dock lite mindre och syntes knappt i åkern. En stor brun SUV (från Hertz) stod på infarten och paret verkade ha varsin digital mojäng i handen.
Med en stor portion nyfikenhet och en lite mindre portion irritation gick jag ned till dem för att fråga vad de höll på med. Och trots att jag ställde mig ca en meter från mannen iddes han inte ens lyfta på blicken och hälsa utan fortsatte lugnt med sitt pickande på instrumentet. När jag slutligen kände mig tvingad att trots allt säga något sa jag med återhållen irritation: Hej, vad gör ni här? Svaret kom snabbt och utan att mannens tydliga irritation hölls tillbaka: Vi är från EU!
Så trots att tjänstemännen uppehöll sig mitt framför mitt hus, parkerade på infarten till min åkermark samt att de inte var föranmälda ansåg de sig inte vara skyldiga att svara på min högst relevanta fråga. (Till saken hör att min mark slås och underhålls av traktens enda jordbrukare och det är naturligtvis därifrån ansökan om EU-bidrag emanerat.)
Detta är dock en i sammanhanget irrelevant omständighet. De allsmäktiga tjänstemännen "från EU" borde få lära sig hur fältarbetare ska uppträda när de utför sitt arbete i folks omedelbara närhet. Så betungande kan en hälsning trots allt inte vara. Det är som bekant rätt glest mellan oss fastboende här ute i spenaten.
Gomorron!

"Sång och musik hämtad från den kristna sångskatten med en rad svenska artister. Gäster denna vecka är Sonja Aldén, Bengt Johansson och Ida Möller. Programledare: Nils Börge Gårdh."
Apropå tro så tror jag att denna morgon blev en vändpunkt i mitt inre liv. När jag slog på TVn uppenbarade sig Rasmus tillsammans med luffaren Allan Edvall i TV-rutan. Jag älskar Allan och kan egentligen inte få nog av att både se honom på film och höra honom sjunga. Men ack, så nattståndet det kändes att se alla schabloner staplas på varandra i den nu rätt åldersdigra filmen. Efter fem minuters tittande (och lyssnande) var jag trots den store skådespelaren nästan illamående av den tramsiga handlingen och hade fått nog. Som vanligt vid sådana tillfällen brukar jag alltid börja med att trycka på fjärrkontrollens etta och sedan fortsätta zappandet uppåt. Men, och nu kommer det: jag kände redan på nummer ett att jag nått de höjder jag var ute efter. Nils Börge Gårdh, som för mig alltid framstått som en lismande symbol för den krämande kristenheten, ledde ett sångprogram med artister som kändes mer äkta än en aldrig så genuin Allan Edvall. Så nu tror jag. Jag tror faktiskt jag håller på att bli gammal - och vis...
Gomorron!
 

Trots allt fick vår 38e bröllopsnatt ett lyckligt slut. Det bekräftades nämligen att vad som sker i vårt undermedvetna kan förklara både det ena och det andra. I vårt undermedvetna har vi av någon anledning tappat fokus på vår beramade bröllopsdag från anno dazumal och därför missar vi oftast datumet. Däremot kan de ljusskygga vrårna i våra hjärnor kompensera förlusten. När nattens dramatiska drömscenerier penetrerades i morse fick vi oss ett hjärtligt gott skratt. Min hustrus vistelse i John Blunds värld toppadets nämligen av att hon sett mig skymta förbi skyld endast av en orange stringtrosa med vit spets!

konstaterade hustrun torrt när vi för femtielfte midsommaren i streck tog fram förstoringsglaset för att kolla vigseldatumet i hennes vigselring. Det var inte första midsommaren vi förvånat kunde konstatera att bröllopsdagen passerats med en dag. Det verkar nästan som om helgen med tiden har förskjutits en eller ett par dagar. Så för säkerhets skull har vi nu bestämt oss för att - i likhet med Umeå kommun - skippa de årliga tragiska ceremonierna med förstoringsglaset och koncentrera firandet till 2014.
Då vankas nämligen rubinbröllop!
Gomorron!

Idag gick det inte längre. Vi har - trotsigt utav bara h-e - badat varje kväll sedan ett par veckor. Vid första doppet låg temperaturen strax under 10°-strecket. Men idag, dagen före midsommarafton fick det vara nog. Vattentemperaturen har krupit upp med ca 0,3°/dag och vid gårdagens snabbdopp hade temperaturen nått lite drygt 15°.
Det ser faktiskt ut som om själva klimatet gjort gemensam sak med oss detta år. Uppenbarligen trotsar försommarvädret den globala uppvärmningen... 

Det ser riktigt lovande ut i snatterskogen just nu. Men tala om oberäknelig växt...

Ni kan inte tro hur glad jag blev när jag läste notisen i dagens VK om centerpartisterna Madelaine Jakobssons och Kerstin Sjöströms motion till Nordmalings kommunfullmäktige om att starta en pendel mellan Nyåker och Umeå. kanske inte först och främst för att det fortfarande finns politiska idéer om hur utvecklingen av landsbygden måste reverseras utan även att det fortfarande finns celler av centerpartister som månar om ett levande Sverige. Den politiska idévärld som emanerar ur kanslierna på riksplanet innehåller sannerligen inte något matnyttigt för de människor som försöker hålla landsbygden levande.

Ibland händer det att artiklar på opinion/debattsidor träffar mitt i prick. Så var det i morse när jag omsorgsfullt och av personligt intresse läste docenten Lars Dahlströms debattinlägg i VK. I slutet av den allmänt utbildningskritiska artikeln närmar han sig nämligen pudelns kärna. Vad det hela handlar om är nämligen universitetens roll som samhällsutvecklingens primus motor. När utbildningen fjättras av kommersiella intressen uppstår en risk för att den kreativa och i sanning nytänkande forskningen försvinner i hanteringen.
I all anspråkslöshet har jag i mitt tidigare arbete som typograf uppmärksammat att det skett en förskjutning av tyngden i de avhandlingar jag kommit i kontakt med. Kappan som tidigare kunde vara väl så voluminös består (åtminstone i vissa ämnen) numera av en relativt sparsmakad sammanfattning av tidigare publicerade artiklar. Om då dessa artiklar nått den status som krävs för publicering via primärt ekonomiskt betingade beslut på kommersiella tidskriftsredaktioner (läs vetenskapliga tidskrifter) och sekundärt på strikt vetenskapliga grunder (reviewers ska ju också leva) kan man naturligtvis misstänka att dagsaktuella och hypade ämnen ges företräde.
Var hamnar då de universella perspektiv som är tänkta att utveckla vårt samhälle bortom den tid vi kan överblicka? Trots allt kallas dessa lärosäten fortfarande universitet och det ordet förpliktar!

I morse åkte jag åter bil i svinottan. Det har jag iofs gjort i flera decennier vid det här laget, men iochmed pensioneringen är denna kontemplativa morgonstund numera ett minne blott. Det har verkligen varit ett energigivande startskott på arbetsdagen. Jag lyssnade nämligen på P1s morgonprogram som innehåller färska nyheter, reflekterande krönikor och intervjuer med aktuella personer i de mest skilda ämnen.
Som sagt har jag komme-borte de här stunderna nu när jag inte sitter i bilen på morgnarna. De ytliga morgonprogrammen i TV har fått ersätta den sprakande men alltid intressanta radiokanalen. Visst saknar jag jobbet med allt vad det innebär av socialt sammanhang och utveckling av mitt yrke, men det vete f-n om inte timmen i bilen på dagarna är det jag allra mest saknar. Saknaden bottnar förstås i att avslutningen av arbetslivet är så definitiv och av den anledningen väl förankrad i medvetandet medan det lika dagliga radiolyssnandet bara har avslutats.
Gomorron!

Det tänkte nog den räv som flydde grannskapet när den här tuppen gjorde sig stridsberedd. Räven hade nämligen kommit alltför nära hönsgården. I sporrsträck! sprang den över vägen precis framför vår bil, sedan tvärstannade den vid skogsbrynet och tittade långt efter sig innan den hoppade in bland träden. Han hade med stor säkerhet mer respekt för tuppens vapen (inringat) än för vår framrusande bil.

Sliten och skruttig men mycket stolt stod årets förstföderska och stirrade på oss igår kväll. Förklaringen till hennes sturska beteende visade sig ligga och vila i en dunge intill. Hennes beteende fick de otroligt gulliga tvillingkalvarna att skyndsamt kliva upp och trycka sig intill tryggheten. Sedan bar det på vingliga ben av in i den skyddande skogen.
Gomorron!

Att friheten ibland har ett alltför högt pris fick jag erfara idag när vi lämnde vår "kokong" här hemma och åkte till Bjurholm för att handla.
Under de här första veckorna som pensionär har jag upplevt en euforisk frihetskänsla. Jag vet inte om jag gjorde det för att på ett påtagligt sätt förändra mitt yttre och iochmeddetta markera min nya livssituation, men jag gick iallafall ut stenhårt och rakade av mig min grånade mustasch. Tyvärr kändes detta inte ens från första stund riktigt bekvämt så därför bestämde jag mig för att i fortsättningen låta skägget växa fritt. Och det var faktiskt ett beslut som verkligen vred upp känslan av total frihet. För varje dag växte denna känsla, jag var nu fri som fågeln och kunde göra vad jag vill och se ut hur jag vill! Det var mycket befriande att stå framför spegeln och med egna ögon se hur min personliga frihet liksom växte i takt med skäggstubben.
Men idag kom bakslaget och jag tvingades betala priset för euforin. Vi åkte nämligen till Bjurholm för att handla och när jag konfronterades med kända och okända bjurholmsbors blickar som hela tiden tycktes landa på min ovårade haka blev situationen helt ohållbar. Jag hade i andras ögon förvandlats till en helt vanlig småförfallen dyngstrutspensionär. Så det första jag gjorde efter hemkomsten var att raka bort stubben på hakan men behålla de änke stråna under näsan. Dags alltså för återgång till den yttre status jag hade före Den stora och allmänneliga friheten.

Storgrana uppe i hägna befinner sig i en fantastisk växtperiod just nu. De senaste åren har hon prytt sig med underbara kottar. På grenen finns tre generationer representerade: ett par gammkottar (i övre medelåldern), sju röda ungkottar och massor av små mjuka babykottar.

När man sitter och åker på gräsklipparen med hörselskydden på är det omöjligt att höra jämret från den massiva halshuggningsorgie som försiggår under maskinens "kjolar"...

Klart.se och Yr.no har förutspått regn i helgen medan vårt statliga SMHI benhårt satsat på ett soligt Brattsbacka. För ovanlighetens skull är det privata företag som har högst trovärdighet. Undantaget som bekräftar regeln?

Ja, visst är det tur att inte semesern infallit just nu. Det regnar ju mest varje dag. Själv har jag inte tänkt i de banorna men det har tydligen min fru. Vid frukostkaffet i morse tittade hon ut genom fönstret och sa medkännande: – Det är tur att du inte har semester!
Min ledighet tar nämligen inte slut i och den här sommaren är över, jag är ju nybliven pensionär...

Och jag som bara skulle gå ut en stund för att få ned pulsen efter Danmarks sensationsseger över Holland. Men oj vad dåligt det gick! Jag hann bara vara ute en liten stund innan denna ovanligt ljushyltade älg uppenbarade sig framför min kamera. Så om jag ska få en lugn stund ikväll kommer jag förmodligen att ägna resten av lördagskvällen åt att zappa på Spotify. Det blir nog lugnast så...

Det kanske är på sin plats att erkänna att glädjen över danska ledningen färgats av att min mågs syster och min systers dotter numera bor i vårt södra grannland...

...mot Holland och det enda som stör helhetsintrycket från matchen är kommentatorernas excellerande i sina kunskaper om spelarnas höger- respektive vänsterfötter. Suck!

Förutom typsnitt är det egentligen ingenting jag har koll på. Men nu har ett nytt fokus börjat ta form. När jag sitter i kökssoffan och hör en bil som just ska till att passera på landsvägen nedanför huset vänder jag snabbt på mig, tittar ut och kollar vem som åker förbi. Jag har efter att bara ha varit pensionerad i en vecka blivit riktigt duktig på att identifiera personerna via färg och form på bilarna.
Denna reflexion gjorde jag i morse när ett för mig okänt fågelläte ljöd uppifrån skogen. En ornitolog hade med säkerhet identifierat sången och med den initierades pondus snabbt sagt namnet på fågeln. På samma sätt kan en traktorkonässör på hundra meters håll på en lägda med 100-tals traktorer höra att en Fordson av 1958 års modell just håller på att starta.
– Men hur f-n kan du höra det? frågar man och får till svar:
– Ja, men 1958 var enda år fordsonmotorerna hade det grövre avgasröret, detta byttes ut på 59an mot ett betydligt smalare rör som klart försämrade mullret. Ridå!
En riktig finsmakare i det skrået kan höra på själva motorljudet vilket fabrikat, modell, vilket år den är tillverkad, i vilket land och vilken motorstorlek en traktor har utan att behöva visualisera den.
Men dessvärre är ljud svåra att identifiera för egen del, då är det desto enklare med dofter. Jag kan ibland blixtsnabbt identifiera människor och händelser via dofter på stan, företrädesvis från damer och oftast i köer eller i rulltrappor då doften får några extra sekunder på sig att "smälta in" i mina djupaste minnesvrår.
Mitt eget lilla paradnummer i den grenen är doften av kräftkok. En aldrig så svag doft av dill i kokande vatten förpassar mig omedelbart till Storfors i Värmland. Min mamma hade en väninna där och jag fick under ett par somrar bo hos henne. Familjen deltog med liv och lust i kräftpremiären och där fick jag för första gången beskåda den ångestfyllda död de svarta kräftorna fick i kokande kärl där de långsamt förvandlades till knallröda läckerheter som var ämnade att pryda festborden. Trots den ångest som borde vara förknippad med denna doft är den ändå varm och kittlande. Det uppsluppna sociala stojet runt de kokande grytorna är tydligen det enda som fastnat, och sanningen att säga är det likadant med de tidigare nämnda dofterna.
Även majoriteten av dessa associerar oftast till varma och kittlande upplevelser...

Vad tjänar det till att försöka förklara varför Breivik utförde sitt brutala massmord? Tror verkligen någon på att man kan förhindra framtida dåd genom att låta denne psykopat offentligen klargöra sina grumliga motiv? Tvärtom kommer förmodligen all denna uppmärksamhet trigga andra psykiskt instabila personer. Det finns absolut ingen anledning att älta de skruvade idéerna om "islamiseringen av Västeuropa" såvida inte samhället bestämt sig för att profitera på slagorden. Risken är nämligen att begreppen rotar sig i hela samhället och underlättar för de rådande högerkrafterna att konservera det bestående.
Den bedövande publiciteten runt exempelvis Breiviks vansinniga idébygge i kombination med nedrustningen av den demokratiska skolgången skapar sämre förutsättningar för ungdomar att delta i samhällets utveckling på gräsrotsnivå. Det finns ingen bättre grogrund för etniskt motiverat våld mellan människor än oupplysta människor.
Allt detta hör ihop - idoliseringen av Brevik och föralldel även på sin tid Charles Manson tjänar ett bestämt syfte, nämligen att vrida folks uppmärksamhet från det som verkligen gör skillnad.
Det är naturligtvis utbildning och kultur som ska vara basen för ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt. Och det är just dessa två hörnstenar som högern i Västeuropa just nu underminerar. Att kasta ut grundskolan till giriga riskkapitalister och låta universitetens och högskolornas räknenissar spara bort humanioran ur undervisningen är bär sannerligen syn för sägen. Att samtidigt med detta ägna sig åt att idolisera psykopatiska mördare kommer att straffa sig i framtiden, tro mig!
Gomorron!

I morse kom jag på mig själv med att för första gången på årtionden tvärkolla VKs jobbannonser. Sitter man hemma vid köksbordet och äter frukost i lugn och ro vid 8-tiden på morgonen är det något som inte stämmer. Jag brukar ju befinna på jobbet och invänta mina arbetskamrater vid den här tiden på dagen.
Men det var då det! Nu har jag ett stort projekt framför mig, anpassningen till en verklighet jag aldrig tidigare befunnit mig i: vardagar som är fullständigt pliktbefriade.
Iofs kan jag ta hjälp av naturen, för samtidigt med mig stod denna ståtliga älgtjur och käkade en sen frukost på lägdan bakom vårt hus. Ett tecken så gott som något på att "någon" har uppmärksammat min strävan att förlika mig med min nya roll som grön pensionär och vill underlätta jobbet för mig...

Gomorron!

hos tidningsredaktörerna lämnar allt oftare en hel del övrigt att önska. En snabb genomgång av nyhetsfloran visade med övertydlighet att de ibland har för bråttom. Ena lokaltidningen konstaretade att morgonens stopp på Botniabanan hade förorsakats av rebelliska klottrare i Ava norr om Nordmaling. Hälften är rätt, nämligen att det var fråga om ett tågstopp förorsakat av klottrare. Ava ligger däremot inte norr om Nordmaling. Så geografiskt var det fel. Den andra nyheten var att amerikanska drönare dödat minst 15 rebeller i Pakistan. Här är förhållandet omvänt men dessvärre lika felaktigt, alltså hälften rätt. Drönare har dödat ett antal människor i Pakistan - vilket är geografiskt riktigt - men vet verkligen redaktören att det bara var "rebeller" som strök med?
Gomorron!

Nu är de tillbaka, älgarna. I vinter har vi haft max två älgar på vår mark men nu har antalet plötsligt mångfaldigats. Vårruggiga, medelålders och med mycket små årskalvar vandrar flera älggäng omkring i närheten av byn. Härligt!

samtidigt som krigshistoriens fegaste personvapen (drönarna) terroriserar befolkningen i Pakistans bergsområden.
Suck!

Tänk hur det kan vara när man varit tillsammans jättelänge. I sådär 40-50 år. Till exempel när jag klippt mig i stan så märker inte min Britta detta förrän efter första ögonkontakten, och den kan komma ett par timmar efter hemkomsten trots att vi tidigare kan ha "gnussat" på varandra och vardagspussats. Med ögonkontakt menar jag då att vi Ser varandra. Det gör man nämligen bara då något - aldrig så litet - stör friden; ett telefonsamtal, att någon kommer i trappen, att bestämmer oss för att åka bort eller göra något jobb tillsammans och behöver göra en avstämning. För en stund sedan rakade jag av min mångåriga mustasch och hon har ännu inte sett det. Det ska bli intressant att se när det upptäcks. Jag kan få vänta till i morgon, sånt har hänt förr...

Det skulle ju vara soligt idag. SMHI (Sveriges Mesta HittapåInstitut) har under veckan ändrat prognosen för fredagsvädret från att i måndags vara regn, regn, regn till att i gårdagens gissning vara sol, sol och åter sol. Svaret i gissningstävlingen blev lätt duggregn, alltså vare sig det ena eller andra. Håller det inte på att vara dags att datorisera det statliga institutet? Eller kanske tvärtom...

Något som kännetecknar en rookie är de små misstag man inte hittar hos mer etablerade människor i samma gebit. Att som jag gjort vakna och stiga upp i samma tid som vanligt (svintidigt) och sedan kliva upp och äta frukost tillhör väl om något verksamheter som kännetecknar en nybörjare i pensionärsbranschen. Dessutom är det premiär för månaden idag så när jag nyss vände blad i väggkalendern greps jag av en lätt ångest över symboliken i situationen. Egentligen är det tredje dagen jag kan inräknas i pensionärernas växande skara, men de första två dagarna togs ut 2009 och det är en annan historia.
Det pirrar faktiskt lite i maggropen att sitta här och inte ha något bestämt att göra idag. Jag har ju trots allt lovat mig själv att inte planera alltför mycket för framtiden. Det finns alltför många exempel på hur tragiska drafterna till Den Avslutande Ligan kan bli. Därför har jag högtidligen lovat mig själv att försöka njuta maximalt av varje ledig dag och endast göra saker som jag själv väljer att göra även om människor i min omgivning har helt andra förväntningar på mig. Klarar jag det kan det bli ett bra avslut för gamle Pär Sättare som envist jobbat med typografi sedan 1968!
Gomorron!