Vid den här tiden förra sommaren hade jag en fantastisk upplevelse på denna plats. Jag fick då syn på en tjädertupp som rusade genom blåbärsriset för att sedan kliva upp på en omkullfallen trädstam där den stod några sekunder. Jag hade tyvärr ingen kamera värd namnet med mig den gången men lovade mig själv att aldrig någonsin vara på denna plats utan kamera i fortsättningen. Under det gångna året har jag passerat den lilla myren ett otal gånger och varje gång har jag för min inre syn sett den ruggande tuppen stående på trädstammen. Så ikväll, när jag passerade samma plats – med kameran i högsta hugg – står en stor tjädertupp precis där jag såg tjädern förra sommaren.
Tyvärr hade det börjat skymma så bilderna blev inte helt perfekta, men upplevelsen, upplevelsen…

En reflektion i den arla morgonstunden.
Min generation pratar ofta om den stundande eller redan inträdda pensionen i termer av ”då kommer jag att ha tid med allt jag velat göra”, ”då ska jag ägna mig åt barn och barnbarn”, ”jag ska läsa allt jag inte hunnit med”, ”ska träffa vänner och bekanta oftare” osv. Men efter en liten morgonrevision av mitt nuvarande liv idag – när några år av pensionärstillvaro passerat – har det mesta av detta kommit på skam för min del. Det intensiva och mångfacetterade liv jag levde fram till pensionen har saktats ned och nu räcker tiden enbart till att skapa en så behaglig vardagstillvaro som möjligt. Tiden rinner iväg i en allt snabbare takt samtidigt som själva levandet tar längre tid vilket gör att det inte blir så mycket tid över för de pensionärsdrömmar jag hade. Den nya tillvaron är visserligen intensiv men intensiteten innehåller andra och mycket färre komponenter. En intensitet som inte beror på många och varierande upplevelser utan på styrkan i det som upplevs. Jag kan idag sitta i timmar med min kamera intill en bäckfåra och bara njuta av doften och det jag ser, hör och känner. Bruset från vattnet, lövträden som kantar bäcken och vinden mot ansiktet får mig verkligen vilja leva.
Jag vaknar därför fortfarande varje morgon med ett förväntansfullt leende och oftast med planer för den kommande dagen. Skillnaden mot tidigare är bara att denna plan pga tidsnöd endast innehåller en eller på sin höjd två aktiviteter. Ett exempel är när vi ska åka och veckohandla på fredagar. Den dagen är bokad för just detta och då blir det inte tid för mycket annat, det är liksom inte lönt att påbörja något. Jämför det med tidigare då man i förbifarten bara tvärstannade vid favoritbutiken, handlade och åkte hem. No big deal men en jättestor skillnad mot hur det går till idag.
Nä, nu är klockan snart elva och jag har bara suttit här och fantiserat. Dags att börja med dagens andra – och förmodligen sista – aktivitet…