Under dagens millopp bland granar och tallar och över myrar kunde jag inte låta bli att föreviga mina favoritmotiv i vinterlandskapets. Till exempel de mystiska vindbrunnarna som visar att myrens ytvatten lyckas hålla snön borta trots vinterkylan. Även de gamla  torrakorna trotsar den bistra årstiden genom att fräckt blotta sina ädlare delar i snålblåsten.
Att det dessutom finns tecken på varmblodiga diton är gamla och nya spår av räv, mård, hermelin, ekorre, järpe, sork, rådjur, älg och tjäder som korsar ens väg. En spårlöpa bekräftade för övrigt att tjäderspelet redan är igång. Tråkigt är dock att ugglorna fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Nu är de tillbaka, älgarna. I vinter har vi haft max två älgar på vår mark men nu har antalet plötsligt mångfaldigats. Vårruggiga, medelålders och med mycket små årskalvar vandrar flera älggäng omkring i närheten av byn. Härligt!

Som väntat hade Manny Pacquiao återigen domarna på sin sida i VM-matchen i boxning mot Marquez nu på morgonen. I mina ögon (och kommentatorernas) var Marques ett snäpp vassare. Tråkigt domslut, men väntat.
Nånting som däremot skulle vara både roligt och oväntat är att vi får skjuta en älg idag. Sista chansen att avsluta älgjakten med äran i behåll...
Gomorron!

kronor senare är det en lusig älg som stoppar Projekt Botniabanan. Antalet frågetecken kring detta enorma projekt är snart uppe i samma antal. Först och främst det faktum att tågen måste dras ända ned till Gävle för att repareras (och det är bevisligen frekvent), sedan att själva tågen inte pallar för en älgpåkörning och sist men inte minst att det saknas stängsel längs sträckan är 3 solida skiljetecken som ofta återkommer när man pratar Botniabana.
Att resan till Umeå ända kan företes med en sprillans ny buss kan kanske ses som en tröst i bedrövelsen. Men icke! Den nya bussen är helt klart anpassad för betydligt mindre människor än infödda norrlänningar. När chauffören uppmanar till användande av säkerhetsbälte låter det som ett skämt. När man väl tryckt ned sig på sätet känns det som att vara fastklämd i ett skruvstäd och då är det lite overkill att dessutom trycka ned ett bälte mellan kroppen och framförvarande ryggstöd!
Gomorron!
 

själslig vederkvickelse så har jag varit på en liten skogsrunda med bilen även denna kväll. Egentligen skulle man slå sig på vildmarkssafari med viltgaranti. Under den dryga timme jag åkte runt med barn och barnbarn i bilen fick vi se 7 älgar, 2 tjädertuppar, 2 rådjur och en sparvhök. Allt utom rådjur och hök hamnade på bild. Tjädertuppen på bilden hann jag även filma och denna snutt hamnar förmodligen på YouTube imorgonbitti.
Gonatt!

Ikväll var det dags att gå ut och kolla saltstenarna en sista gång före jakten. Jag började med Mossavattsstenen, en s.k. viltsten. Döm om min förvåning när den såg ungefär likadan ut som ifjol, dvs nästan orörd trots att det bevisligen finns gott om älg i området. Nu har den stått i 3 år och håller trots detta fortfarande ihop på pinnen. De andra stenarna på vårt jaktområde går åt som smör i solsken men den här - som är specialkomponerad för vilt - verkar inte falla skogens djur i smaken. Eftersom jag hade en ny slicksten i ryggsäcken bestämde jag mig för att fara upp på Björklunds och byta ut den stenen istället, men då kom regnet. Ett stilla men mycket blött solregn började strila precis när jag kommit fram till den första stenen och myggmolnet som omgett mig under promenaden koncentrerades nu till de kroppsdelar som inte går att skyla (av erfarenhet har jag lärt mig att alltid gå på toaletten innan jag ger mig ut i myggrika marker.) Trots allt hade jag tillräcklig sinnesnärvaro för att ta några bilder, ljuset är nämligen fantastiskt i sådant här väder.

Gonatt!

Bilden visar med all önskvärd tydlghet vilket av älgens sinnen som är viktigast för överlevnaden. Luktsinnet som alltid fungerar till hundra procent har redan artbestämt inkräktaren. Nu gäller bara att avgöra vilken avsikt det främmande djuret har. Då är det hörseln som är viktigast. Synen blir klar trea i sinnenas prioriteringslista hos skogens konung.
(Förmodligen gäller det omvända förhållandet när vår kung Karl XVI Gustav vistas i förment "osäkra miljöer".)