Idag är det varken läge för älgjakt eller uthusbygge. Och inomhuslekar är min sämsta gren. Får istället leta fram någon opinionsyttring i tidningarna som retar mig tillräckligt mycket för att min uppfriskande gubbilska ska få kreativiteten att blomstra...
Gomorron!

06.32 visade klockan när jag steg av pendlartåget imorse och första tanken när jag tittade på klockan var: Redan skjutljust!
Det har funnits tider när jag inte automatiskt blandade ihop älgjakt med "skjut", blir nästa tanke. Ack ja!
Gomorron!

på dagens älgpass, men då låg en till tänderna laddad filmkamera och lurpassade vid mina fötter också. Dubbel spänning alltså. Vilopulsen hemma på sofflocket ligger runt 70 och utan kamera på älgpasset nånstans mittemellan.

Här gäller svensk övertydlighet...

Det är väldigt blött i markerna nu, diken och bäckar är bräddfulla med regnvatten. Denna helg liksom förra helgen har jag tillsammans med älgjaktlagets hundförare korsat våra 1.000 hektar på längden och tvären ett stort antal gånger. Ibland har vi passerat samma bäck tre-fyra gånger under en enda såt.
En märklig iakttagelse denna höst är att när tappar balansen vill jag falla bakåt istället för som tidigare framåt. När jag var yngre och hade en rumpa vars storlek harmonierade med magen föll jag för det mesta framåt när jag halvmissade ett hopp över ett dike.
Men nu har denna märkliga och fullständigt ologiska gravitetsförändring dykt upp. När jag nu tappar balansen vid dikeshoppen faller jag trots en tilltagande rondör bakåt och landar på den förhållandevis lilla rumpan.
P.S. Apropå gravitet - min mage påminner mig om min hustrus senaste graviditet.

Regn, regn och åter regn. Att som jaktledare och biträdande hundförare promenera över surmyren i ösregn - kan det vara KANON? Joho då, det ÄR kanon och en upplevelse som inte kan fås för alla pengar i världen. Jag tror inte ens Bill Gates någonsin kommer att kunna uppleva hälften av den lycka jag känner när allt som omger mig ligger i fas med mina sinnen.
Att ostörd få vistas ute i den älskade skogen tillsammans med jaktkamrater en hel weekend tillhör mitt livs oskattbara höjdpunkter. Dessutom är jaktmomentet enbart den krydda som fulländar upplevelsen.
Om höstpromenaden kan liknas vid en god bulle är älgjakten en mumsig semla. 
Gonatt!

Ikväll var det dags att gå ut och kolla saltstenarna en sista gång före jakten. Jag började med Mossavattsstenen, en s.k. viltsten. Döm om min förvåning när den såg ungefär likadan ut som ifjol, dvs nästan orörd trots att det bevisligen finns gott om älg i området. Nu har den stått i 3 år och håller trots detta fortfarande ihop på pinnen. De andra stenarna på vårt jaktområde går åt som smör i solsken men den här - som är specialkomponerad för vilt - verkar inte falla skogens djur i smaken. Eftersom jag hade en ny slicksten i ryggsäcken bestämde jag mig för att fara upp på Björklunds och byta ut den stenen istället, men då kom regnet. Ett stilla men mycket blött solregn började strila precis när jag kommit fram till den första stenen och myggmolnet som omgett mig under promenaden koncentrerades nu till de kroppsdelar som inte går att skyla (av erfarenhet har jag lärt mig att alltid gå på toaletten innan jag ger mig ut i myggrika marker.) Trots allt hade jag tillräcklig sinnesnärvaro för att ta några bilder, ljuset är nämligen fantastiskt i sådant här väder.

Gonatt!

Idag gäller det, sista jaktdagen för vuxna licensälgar! I morgon är det för sent om man inte fyllt kvoten. Januari är nämligen vikt för enbart kalvjakt, men att döma av de älgtorn jag passerade på skogsturen idag är jaktlusten bland älgjägarna inte särskilt stor just nu.

Nu har jag i tre dagar patrullerat de skogsbilvägar som genomkorsar vårt älgjaktsområde utan att hitta ett enda älgspår. Därför har det inte blivit någon älgjakt den här helgen heller. Förra veckoslutet var det likadant. Man tycker det är onödigt att sjasa iväg ut i den blöta skogen när det synbarligen inte finns älg på marken. Och det är nog kalvarnas smala lycka att vi använder denna metod för att bestämma om vi ska jaga eller inte.
För vår del blir det dock ett moment 22 - när vi nöjer oss med att vistas på vägarna står älgen stilla på sina matplatser och därför lämnar de heller inga spår efter sig.