När jag passerar ungbjörkar i täta rader ringer fortfarande salig svärfars ord i mina öron. På ålderns höst ville han ofta att vi skulle åka på en rundtur längs småvägarna ned mot Björna och Gideå, oftast för att fördriva några lata helgtimmar. Svärfar hade ett genuint skogsintresse och eldade naturligtvis sitt hus med ved. När vi passerade raderna av ungbjörk på den igenväxta åkermarken längs vägen sade han ofta "Kär’ - vil’ken ve‘!" och när vi vid åkte över de små broarna kom det som på beställning "I’henna jer’ä no’ stenbit’n". Det är många år sedan nu och idag när jag är i den ålder han var, kommer jag på mig med att tänka - och ibland även säga - likadant. Visserligen ser jag fortfarande det vackra i björkar och bäckar, men nyttoaspekten är något som har tillkommit på senare år.