I dagens VK pratar de två huvudpersonerna bakom tågeländet i mun på varandra och försäkrar att alla beslut i den inflammerade tågfrågan är tillfredsställande och att allt kommer att bli såå bra. Så småningom. De tusentals missnöjda resenärerna längs Botniabanan får dock en ordentlig smäll på sina frusna kinder. För vad gubbarna egentligen säger är "fortsätt frysa ni, det blir ju bättre sen".
I papperstidningen skriver kommunalrådet i sin insändare "Jag är ingen vän av monopol som det var förr när SJ fick göra som de ville". Men kan han verkligen mena att det är bättre nu när det handlar om oidentifierbara aktörer som gör som de vill? I vissa fall är det faktiskt inte opportunt att friskriva sig från en socialistisk hållning gentemot viktiga samhällsfunktioner. I det här fallet handlar det om skattebetalande och biljettabonnerande människors resor till och från sina jobb. Så på sätt och vis är tåglinjen mellan Sundsvall och Umeå en viktig sträcka på den mångomsjungna jobblinjen. Och den vill väl inte kommunalrådet tumma på?
Gomorron!

De personer i förtroendeställning som använder detta uttryck har förmodligen något i sin ryggsäck som bör "pudlas". Gör man sedan det i samband med försöken att komma tillrätta med problemen med infrusna tåg är det verkligen uppseendeväckande. Vårt land har haft järnvägstrafik i över hundra år och när man som hr Bergkvist kommer dragande med "att sätta sig ner" och "titta på" hur tåg fungerar i vårt kallt klimat utmanar man sin publik.

Saxat ur dagens VK:
Erik Bergkvist (S) ordförande i Region Västerbotten ser det som viktigast nu att försöka få trafiken att fungera.
- Sedan måste vi få i gång en diskussion om lagstiftningen. Nu skyller alla på varandra och ingen tar ansvar. Trafikverket skyller på Norrtåg och Norrtåg på Trafikverket. Det skylls också på den som upphandlat inköpen av tågen. Vi måste alla sätta oss ner och diskutera hur tågtrafik ska kunna fungera i kallt klimat, säger Erik Bergkvist.

Skulle inte den frågan ha ställts redan innan man beställde fordonen?

P.S. Tågen hyrs av "företaget" Transitio och därmed borde problemet i den bästa av alla avreglerade samhällen vara löst; man säger upp de avtal som inte fyller kraven och vänder blicken mot en andra uthyrare.
Gomorron!
 

Var i samhällsstegen går egentligen gränsen för den totala ansvarsfriheten? När samhällets institutioner ställer till det för oss svarar dess talesmän att "man valt att göra på det här sättet, men tyvärr har det senare visat sig vara ett katastrofalt beslut". Det enda de då avslöjar är att det med största sannolikhet är en man (eller möjligen män) som fattat beslutet. Ett av de mest flagranta exemplen är det fatala inköpet av de tåg som var tänkta att trafikera Botniabanan. Vem eller vilka är det som utrett och inhandlat de odugliga tågset som nu står infrusna? Borde inte samhället ha mekanismer som i efterhand kan gå in och ställa inkompetenta beslutsfattare till svars för katastrofala misstag? Förhållandet med det urusla beslut som Norrtåg fattat är ju bara ett exempel i raden felgrepp som gjorts av välbetalda människor som fått förtroendet att handha samhällstillgångar - som vi alla bidrar till via skattsedeln. Därför borde vi ha rätt att få veta var "man" gömmer sig och dessutom vilka som gömmer honom. Men denna hett eftertraktade broms verkar ha frusit inne för gott. Tyvärr får vi nog vänta betydligt längre än till "slutet av februari" innan den börjar fungera om ingen gör nåt...

Eftersom kommunalrådet inte tar in obekväma kommentarer till sin blogg använder jag mitt egna lilla utrymme för att kommentera politikernas underbara resa med Botniabanan till Sundsvall. Det är faktiskt inte konstigt att turtätheten och antalet vagnar på Botniabanan är så snålt tilltagna när man betänker vilka som styr och ställer i de olika trafikbolagen, företag som i huvudsak är politikerstyrda. Skulle dessa proselyter bege sig ut i verkligheten, dvs  stå och trängas på överfulla tåg mellan Nordmaling respektive Hörnefors varje morgon och kväll skulle det säkert se annorlunda ut.
Att gratisåka på en arbetsresa till och från Sundsvall i ett halvtomt tåg är säkert en underbar upplevelse, men det får inte vara sådana erfarenheter som styr den medborgarfinansierade tågförbindelsen.

Tågen går tydligen fortfarande lite sådär längs kusten häruppe. Själv har jag som glad pensionär lagt ned tågåkandet till och från jobbet nu och kan äntligen instämma med Albert Engströms stins för hundra år sen:
"En stins i Skåne tillbringade sin semester på det väl enligt hans åsikt idealiska sättet, att han satt på sin stations perrongsoffa åskådande ankommande och avgående tåg, som han ju icke behövde befatta sig med, samt lät sin njutning utmynna i upprepade:
- Där kommer ett tåg, dä ger ja fan i! Där kommer ett annat tåg, dä ger ja också fan i!"
Gomorron!

hos tidningsredaktörerna lämnar allt oftare en hel del övrigt att önska. En snabb genomgång av nyhetsfloran visade med övertydlighet att de ibland har för bråttom. Ena lokaltidningen konstaretade att morgonens stopp på Botniabanan hade förorsakats av rebelliska klottrare i Ava norr om Nordmaling. Hälften är rätt, nämligen att det var fråga om ett tågstopp förorsakat av klottrare. Ava ligger däremot inte norr om Nordmaling. Så geografiskt var det fel. Den andra nyheten var att amerikanska drönare dödat minst 15 rebeller i Pakistan. Här är förhållandet omvänt men dessvärre lika felaktigt, alltså hälften rätt. Drönare har dödat ett antal människor i Pakistan - vilket är geografiskt riktigt - men vet verkligen redaktören att det bara var "rebeller" som strök med?
Gomorron!

...eller åtminstone en antydan till ett nu-får-det-vara-nogrytande. Regionstyrelsens ordförande Erik Bergkvist signalerar! kompensation för ERTMS-experimenterandet längs Botniabanan. Signalsystemet har verkligen varit nageln i ögat för de som använt sig av tåget för att färdas mellan Umeå och Övik de senaste åren. Tyvärr förvandlas rytandet till ett muspip när man läser slutklämmen: ..."Ministern måste bjuda in till diskussion om hur regionerna i norra Sverige kan kompenseras ekonomiskt...".
Borde det inte i första hand vara resenärerna och inte något så diffust som "regionerna" som i första hand ska kompenseras? Därmed får tyvärr Bergkvists propå ERTMS-karaktär,
men trots allt kan hans protest i förlängningen resultera i Trafikverkets skrotning av skrivbordsprodukten ERTMS. Och därmed: Case closed!
Gomorron!

Skulle inte ha haft så bråttom "ned till kusten". Nu blev jag själv en "Svarte Petter". Eftersom Botniabanan ännu inte riktigt klarar av sin uppgift att befrakta folk till jobbet i tid skulle jag i lugn och ro genat och tagit bilen vägen via Gräsmyr in till stan. Avgången 05.59 har ännu inte effektuerats och nu har de inte ens vinterkyla att skylla på. Vad är egentligen problemet???

...och dags att sticka iväg mot kusten igen. Hade hellre suttit kvar på bron och gäspat tillsammans med Svarte Petter.

Gomorron!

...så vad är problemet? Jo, kompetensen att använda systemet saknas. Eller rättare sagt, man har byggt en infrastruktur som bygger på en dröm. En önskedröm om att det nu finns datorer som kan göras smartare än "den mänskliga Faktorn". Jag sitter fast på Botniabanan mellan Hörnefors och Umeå och tågföraren verkar med manualens hjälp försöka få eländet att röra sig. Vid ett stopp sprang han förbi för att någon minut senare springa tillbaka med något som såg ut som en bruksanvisning under armen. Och jag som hade tänkt hinna ut en sväng till fågelparadiset Degernäs före jobbet. Men jag får kanske till slut tröst av amatörmässigheten hos tågbolaget. Ett långstopp vid Degernäsängarna vore inte helt fel...
Gomorron!

Nån gång i sommar ska jag undersöka var alla dessa vägar som korsar järnvägen mitt i tjockskogen "tar vägen". Trots att jag är uppväxt i dessa trakter och tycker mig veta det mesta om vägsystemet här i det sydliga Västerbotten har jag svårt att placera dessa småvägar i mitt inte kartsystem. Jag har nämligen en stor faiblesse både för det okända och för samhällskostnader...
Gomorron!

Eftersom det fortfarande saknas tillgång till bredband på tågen som trafikerar Botnianbanan skulle man - om man är lite konspiratorisk - kunna tro att Norrtåg är skraja för att ERTMS-singalen ska störas av Spotifys taktfasta signaler.

Idag är det gammtåget som gäller in till stan. Dvs "Tjuvstart 2010"-modellen med benutrymme för vuxna karlar. I 200 knyck och med fungerande bredband. De du!
Gomorron!

säger Norrtågs affärsutvecklingschef Lena G Olsson i dagens tidning. Vem tror hon att hon lurar? Det är inte i första hand förseningar det gäller, problemet är att det ofta in går några tåg överhuvudtaget. Man frågar sig varför Norrtåg (eller vem/vad det nu är) gav sig på att försöka uppfinna en ofelbar mänsklig hjärna (signalsystemet ERTM) istället för att trimma det analoga signalsystem som prövats i över ett århundrade. Har man kostat på närmare 20 miljarder på en järnväg borde funktionen vara viktigare än leklusten. Förresten, hade man använt dessa slantar till att skapa snabba pendlingsmöjligheter söderut från Umeå vore det f-n så mycket smartare att fräscha upp den befintliga E4-an och befolka den med snabbussar. En annan plusfaktor i ett sådant arrangemang är att dagens bussar till skillnad mot tågen är utrustade med internet.

Det finns inget ansvarsförhållande mellan anläggande, inköp av fordon och funktion på Botniabanan. Dagligen (företrädesvis på ersättningsbussen) funderar jag över hur beslutsgången i ett infrastrukurprojekt i den här storleksklassen fungerar. Det enda jag med säkeret vet är att de ansvarspunkter som borde vara inbyggda i projekt av den här storleksklassen omsorgsfullt suddats ut. Därför finns det inga ansvariga som tvingas ta konsekvenserna när projektet inte går att ro i hamn.  Med andra ord: inga huvuden rullar när tåghjulen slutar att rulla.
Jag hörde i en intervju den "teknikansvarige" personen Olle Tiderman beklaga sig över att tåghjulen kräver omsvarvning en gång i månaden istället för en gång varje år (som stipuleras i upphandlingen). När jag hörde detta tänkte jag instinktivt: Det börjar vara hög tid att även svarva om de fyrkantiga huvuden som "haft hand om huvudet" i detta 20-miljardersäventyr som borde rullat redan 2008...
Gomorron!

Det ser väldigt olovande ut för oss pendlare inför onsdagsmorgonen. Och än är det bara tisdagkväll. Tabellen brukar också se sämst ut strax innan man ska åka, så imorgonbitti är turlistan förmodligen helt nedsläckt...
Gonatt!

Nu är det dags att sätta Norrtåg AB under tvångsförvaltning. Tågtrafiken på den en gång rekordöverklagade Botniabanan fungerar inte. Till och med Trafikverket har för dagen kastat in handduken och lagt ned sin upplysningssida på nätet. Det är förödande att politikerstyrda intresseföreningar tillåts driva företag som arbetar med experimentell interregional personbefordran (Norrtåg AB ägs av de 4 nordligaste Länstrafikbolagen i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrlands och Jämtlands län) eftersom ansvarsförhållandena blir minst sagt labila. Och häri ligger pudelns kärna: det finns inget naturligt intresse från dessa tjänstebilsåkande beslutsfattare att ställa någon till ansvar för trafikdebaclet. Det skulle nämligen innebära att de bet sig själva i svansen eftersom personer ur deras egen grupp bär ett välkalkylerat och därför medvetet svårdefinierat ansvar.
Nä, nu är det hög tid att kalla in "EUs ängel" Angela Merkel och hennes Deutsche Bahn!
Gomorron!

Det snöar ute. Den oinvigde gick kanske på de ljusblå lögnerna från vd:n i Alstom när han rakt i ögonen på VKs reporter sade att "Tågen är byggda för att klara den norrländska vintern" trots att de verkar vara konstruerade för trafik längs Rivierans kust och inte Kvarkens strandremsa. Men vi månadskortslösare vet bättre. Dessvärre trodde även nötterna som en gång upphandlade de odugliga tågen på Alstoms skönmålningar. Nonchalansen mot de resande är monumental. Tänk tanken att de lokala bussbolagen tryckte upp turlistor med fasta dagliga persontransporter för att sedan helt frankt ställa in avgångar var och varannan dag på grund av kyla och/eller snöfall. Det skulle förmodligen inte dröja länge förrän tillstånden drogs in. Varför det inte sker i botniabanefallet fall kan se ut som gåta, men jag misstänker att det har att göra med storleken på projektet. Botniabaneprojektet är så allomfattande (läs dyrt) att praktiskt taget hela politikerkadern på något sätt är inblandad, vilket i sin tur medför att även de som skulle kunna åtgärda fadäsen deltog i karusellen. Man vill föralltivärlden inte kacka i eget bo! Men resecentrum i Nordmaling har tydligen kompenserats av Alstom, de nyinstallerade supermoderna motorvärmarna fungerar inte heller i kyla. Var och varannan dag är bilen iskall när jag äntligen lyckats ta mig tillbaka till Nordmaling på eftermiddagarna.
Suck!
Gomorron!

Ordet "Hvergang" har fått en ny innebörd sedan jag började åka tåg till jobbet. 9 av 10 resor mankerar, varje dag har endera resan till eller från Umeå strulat. Det går inte att boka tider på morgonen eftersom ankomsttiden till jobbet varierar från dag till dag liksom även hemkomsten. Och nu har tydligen även motorvärmarna vid Resecentrum smittats med samma ERTMS-virus som drabbat Botniabanan vilket medfört att osäkerheten i konceptet är total. En minus 27-gradersdag frös bilen ihop till den grad att gaswiren fastnat i "plattläge". När jag trampade ned kopplingen åkte varvräknaren upp till 7.000 varv och jag fick bromsa mig hem. Säkerheten på spåret måste däremot bli 100-procentig eftersom tågen tvärstannar på varje aldrig så liten digital impuls. Den gordiska knut som byggts upp av detta motsatsförhållande mellan resesäkerhet och resekomfort kommer förmodligen aldrig att kunna lösas eftersom man så grundligt kopplat bort de mänskliga faktorerna ur tekniken.
En underliggande fråga har på senare tid fått allt större utrymme i mitt huvud eftersom jag nu gett upp hoppet om att detta resesystem någon gång ska fungera till 100 procent och det är ansvarsfrågan. Vem eller vilka är det som är ansvariga för detta helt surrealistiska debacle?
Gomorron!

Hade beställarna av tågen som trafikerar Botniabanan haft lite perspektiv på tillverkare av fordon hade kanske inte det franska företaget Alstom varit huvudleverantör. Finishen inuti tågen har verkligen en hel del övrigt att önska (skrammel i inredningen). Och de dåligt fungerande hjulen är inte så förvånande. Har man någon gång i livet ägt ett fransktillverkat fordon som t.ex. en Peugeot, Renault eller Citroen frambringar varje litet oljud i tågets underrede en lätt rysning längs ryggraden. En del av det katastrofala tillståndet hos Botniabanan kan tillskrivas denna bristfälliga teknisk kvalitet kombinerat med en helt oprövad signalteknik.
Huvva!

I morse strulade det till sig med tågen på Botniabanan igen. Tåget från Övik var 23 minuter försenat och i Umeå fick de inte igång det tåg som skulle ha gått till Övik. Iallafall så slapp vi gudskelov åka buss till Umeå denna morgon, och då tänker jag främst på dem som har en tid att passa (själv flexar jag så gott det går).
Så till rubriken; ankomsten till Umeå Östra ropades ut när vi passerade lastbryggorna på Gimonäs och folk började förväntansfullt skruva på sig i sätena. Tåget saktade in och vi passerade långsamt Bamse-kiosken - för att plötsigt stanna! När tåget med en skakning tvärstannade mittemellan kiosken och resecentrum hörde jag hur en av resenärerna uttalade precis vad jag tänkte: Såå näraah!
Gomorron!

Nu känns det bättre! På 05.59-tåget från Nordmaling till Umeå är det gott om plats. Och dessutom finns det sittplatser för alla smaker. Soffgrupper, 2- och 3-sitssäten, säten med utfällbara bord plus väskhylla osv. I morse hittade jag den perfekta platsen för en relativt långbent lat-ox’...

Gomorron!

Ordet pendling har fått en ny dimension i och med att de nya tågen (Coradia Nordic X 62) kommit till Botniabanan. Vi som försökt hålla morgonhumöret uppe trots förseningar, tågstopp, ersättningsbussar osv. kände i morse att pendeln svängt ytterligare en gång. Med pendel menas här de omständigheter som rått runt resandet fram till idag. Nu ser det ut som att projektetet äntligen är i hamn. Ett stort modernt tågset, extraturer morgon och eftermiddag och soffgrupper för de som vill umgås under resan - inte kattskit precis. Förhoppningsvis är det slutpendlat nu vad gäller reslusten och vi kan ägna oss åt att pendla till och från arbetet utan risk för pendlande förhållanden...
Gomorron!

Nu har det kommit ca 11,5 millimeter snö längs Botniabanans sträckning och tågen har stannat. Men som tur är finns det fordon kvar häruppe i Norrland som är byggda för att fungera i snö. Det franska företag som tillverkat tågseten har nämligen inte en susning om vilken påverkan is och snö har på tågtrafik. Och eftersom personerna som projekterat tåglinjen blint följt upphandlingsdirektiven och valt det billigaste alternativet blir det som det blir. Och vi som har betalat hela kalaset får som vanligt ta skeden i vacker hand. Tågen har dessbättre fungerat bra de senaste månaderna tack vare snöbristen (vilket vi kan tacka den globala uppvärmningen för) men en mindre bra konsekvens av detta är att bussarna börjat lukta geriatrik. De enda som åker med buss när tågen fungerar verkar nämligen vara skolungdomar med bristfällig hygien och åldringar...
Gomorron!

Skötseln av Projekt Botniabanan visar med all önskvärd tydlighet att det finns stora buggar i vårt omhuldade demokratiska system. De folkvalda ombuden beslutade för ett par årtionden sedan att bygga en järnväg mellan Nyland och Umeå för cirka 10 miljarder kronor. So far so good.
Men att projektet sedan visar sig kosta en bit över 20 miljarder, bli 3-4 år försenat och slutligen överlåtas till amatörer visar på att det finns buggar i den demokratiska programvaran. Den stora frågan är nu om dessa buggar är möjliga att åtgärda eller om det krävs en ominstallation med ny oprövad programvara - och isåfall med vilken.
Man skulle kunna tro att trafiken mellan Örnsköldsvik och Umeå idag fungerar tillfredsställande, men det gör den sannerligen inte. Visserligen går tågen, men de är överfulla och det är anledningen till att jag nu återgått till att köra bil till jobbet.
Så efter att ha varit godtrogen nog för att lita till demokratin och ha varit med och bidragit till detta svindyra projekt under alla år står jag fortfarande och stampar i samma eländiga infrastruktur. Jag blir faktiskt genuint generad över att behöva stå ihopklämd i ett minitåg efter denna otroligt långa och dyra resa...
Gomorron!

Jag saknar den stillsamma färden i 200 km/timmen in till jobbet på morgnarna.
Jag saknar det stumma och kravlösa umgänget med övriga morgontrötta resenärer som plikttroget väntat på perrongerna i Övik, Husum, Nordmaling och Hörnefors.
Jag saknar att sitta på tågets högra sida och se ljuset från den tidiga morgonsolen stiga upp i kustbandet någonstans mellan Kråken och Sörmjöle.
Jag saknar rulltrapporna.
Jag saknar morgonpromenaden mellan Umeå Östra och jobbet. 
Jag saknar tryggheten att alltid ha resan betald en månad i förväg. 
Jag saknar månadsbiljetten när jag nu tvingas punga ut med cirka 967 kronor i veckan enbart på bensin till bilen istället för resor tur och retur Nordmaling-Umeå till det i sammanhanget facila priset av 1230 kr/månad.
Jag saknar att få göra tummen upp när folk på jobbet frågar mig hur det är att pendla med Botniabanan.
Men så länge det inte finns ett seriöst företag som klarar av att sköta en av de viktigaste logistiska uppgifterna i sitt uppdrag, dvs att resenärerna ska slippa stå på varandra under färden kommer jag även fortsättningsvis att ta bilen till jobbet, all saknad till trots.
För vad jag verkligen inte saknar är att gungande att stå ihoptryckt bland jobbsvettiga resenärer i halvtimme på 16.20-turen från Umeå Östra till Nordmaling efter en lång arbetsdag!
Gomorron!

Ordet pendling har fått en ny innebörd för mig den senaste tiden. Känslorna för Botniabanan har nämligen svallat mellan ett djupt missnöje och ren och pur eufori. Nu är dock måttet rågat - att sitta och bresa med Iphonelurarna över huvet på resan till jobbet varje morgon är dock en fantastisk upplevelse. Men - att stå och gunga mellan eftermiddagssvettiga kontorister och studenter en halvtimme varje eftermiddag förtar med råge denna eufori. Detta även om man jämför med att sitta med krampande fötter på pedalerna mellan små dammar, långsmala och ibland gräsbevuxna sprickor på vägen mellan Brattsbacka och Gräsmyr.
*AC358 - De tusen dammarnas väg
Gomorron!
 

Det är verkligen synd att de expansiva idéerna bakom Botniabanan nu åtföljts av minimalistiska utförare som tydligen har gett sig f-n på att sänka resenärernas ohöljda glädje över de nya möjligheterna till pendling.
Idag när jag åkte hem från Umeå Östra fanns inga sittplatser kvar eftersom det lilla tågsetet redan var överfullt när det nådde lasarettet. Försenat gled sedan ekipaget med snigelfart mot Hörnefors som är många resenärers ändstation. Och apropå ända så hade de flesta hörneforsare inte fått tillfälle att vila sin ända i en tågfåtölj under hemresan. Färden fortsatte nämligen mot Nordmaling med resenärer stående i mittgången. Däremot ökade farten en aning, trots att de flesta avstigande var studenter av den magra sorten. Jag överväger nu att inte köpa någon månadsbiljett i september, särskilt som det talas om prishöjningar på 20 procent och inga som helst förbättringar av resekvalitén.
Och kvalitén på viseringen ska vi inte tala om, tågvärdarna hade inte en chans att hinna med bråkdelen av biljettkontrollerna. Det är nog bra om de klarar det under normala förhållanden.
Norrtåg verkar ha glömt bort att tillsätta tjänsten som trafikansvarig. Ingen bryr sig således om detta kaos...

Jag har nog världens bästa arbete. Åtminstone det bästa arbetet i min värld. Jag har nämligen den stora äran att på arbetstid få hjälpa vårt samhälles mest ambitiösa människor att få snits på resultatet av flera års forskande på Umeå universitet. Att få kröna sitt arbetsliv med formgivning av doktorsavhandlingar är i dubbel bemärkelse ett jobb "i den högre skolan". Och efter avslutad arbetsdag har jag sedan privilegiet att få lite återbäring på ett halvsekels inbetalda skatter. Jag åker nämligen med Botniabanan till Nordmaling och byter där till bil den sista biten till Brattsbacka. Här fyller jag på den själ som i morgon ska vara i form för att göra det bästa möjliga av doktorandernas inlämnade Word-dokument. Jag lever verkligen i den bästa av världar!
Gomorron!

Igår ondgjorde sig järnvägsmotståndarna över att det skulle kosta hundra miljoner att uppdatera det digitala signalsystemet på Botniabanan. Hur mycket pengar är det egentligen? Skattebetalarna satsar i dagarna 200 miljoner för att promota Saabs försäljning av Gripen-plan i den libyska stridsplanskonkurrensen och Umeå kommun har plockat nästan 300 miljoner för många skattekronor av medborgarna under 2010. I det perspektivet är den satsade extraslanten till den för framtiden så viktiga norrländska 15-miljarderssatsningen småpengar.
Gomorron!

P.S. Se även det välformulerade blogginlägget från Ola Nordebo.

Så sitter man här igen. Resan gick som vanligt bra och tåget gick på avtalad tid. Det är väldigt lätt att kritisera Trafikverk, SJ och Norrtåg när det är förseningar och problem så jag tycker att jag kosta på mig att även tala om när allt fungerar. Om du drar dig till minnes har det funnits andra infrastruktursatsningar som haft användarproblem när de dök upp. Glöm inte eländet med de första mobiltelefonerna, först NMTs oanvändbarhet, sedan 3, 3G för att inte tala om det mobila bredbandet och hur nyckfullt det är i våra trakter. Systemen som styr trafiken längs järnvägsspåret från Nyland till Umeå är nya och revolutionerande för den spårbundna trafiken och det är nog inte så jävla enkelt att få varenda siffra rätt från första stund. Det skulle kännas väldigt B att åter tvingas köra bil eller åka buss till jobbet nu när pendlingståget äntlgen nått upp till norra norrlandskanten. Expressens artikel är förmodligen ett beställningsjobb från Norrbotniamotståndarna i Alliansen. Samtidigt fick väl tidningen en ordentligt upplageboost längs norrlandskusten. 

Nu vet jag hur det känns för Lillbabs, Victoria och andra kändisar när de blir felaktigt omskrivna i kvällspressen. Jag kränktes personligen av att läsa Expressens okunnigt nedgörande artikel om Botniabanan igår. Visserligen är minnet kort, men nu när pendlingsturerna verkligen fungerar så går tåget bokstavligen klockrent. Därför känns det lite nattståndet att läsa gårdagens sensationsartikel om vinterns elände. Idag funkar de flesta turer morgon och kväll, de förhållanden som beskrivs i tidningen gäller alltså inte längre. 07.16-avgången från Nordmaling och 16.19 från Umeå är oftast fullsatt, ibland får de senast påstigna passagerarna stå i mittgången.
Nej, nu måste jag se till att sluta med det här och åka ned på "Vallen" och fakiravgången kl 06.11.
Gomorron!

Fick just meddelande om att det kraftigt försenade tåget är återanordnat. Innebär det att vi har tur, eller..?

Under senhösten och tidigare i vinter har jag betraktat tågpendlingen mellan Nordmaling och Umeå som en kryddig ingrediens i tillvaron. Som om jag spelat på Lotto två gånger om dagen med liten eller ingen vinstchans. Inte ens Trafikverket har lyckats hålla reda på om Botniabanans turer skulle ställas in eller inte.
Men nu har det funkat nästan prickfritt i flera veckor och det känns underbart. Den kryddighet som tidigare varit ett problem har förvandlats till en av de ingredienser som kompletterar arbetsdagen allra bäst. Den lagom långa bilresan till resecentrat som åtföljs av en halvtimmes ostört lyssnande på mina musikaliska favoriter i hörlurarna har blivit den basingrediens som gjort att det blivit allt lättare för mig att stiga upp varje morgon.
Nej, nu måste jag sluta med skrytandet och ge mig iväg...
Gomorron!

Idag sitter jag och bresar i förstaklasskupén på tåget. Eftersom jag inte förrän nu upptäckt denna rymliga vagn, har bristerna i min streetsmartness ännu en gång sorgligen blottlagts. Dessa platser har - mig ovetandes - hela tiden varit de mest eftertraktade på tåget! Nu sitter jag utbredd här och undrar varifrån mina barn fått sin nyfikna framåtanda. De gener som krävs för att ha förmåga att lämna sin inåtvändhet och blicka ut mot världen har tydligen legat i träda hos mig.

Om jag sitter och väntar på ett tåg som kanske inte kommer trots att jag helst bör infinna mig på arbetet en viss tid, är jag då ansvarslös? Men i så fall, hur ansvarigt är det att istället hoppa in i en energislukande och förorenande bil när tålamodet tryter? När jag befinner mig i den situationen får magkänslan avgöra. Efter ett helt liv i den ansvarsfulla rollen som bilförare känns det bra att låta någon annan ta över, om så bara för en dag. Resan i den bekväma tågfåtöljen kan nämligen kännas som en vistelse i ett svindlande vakum. Och efter ankomsten till slutstationen känns återstoden av arbetsdagen som om ett besök på ett nöjesfält. Att kliva ut ur tåget blir som att lämna pariserhjulet och påbörja ett lättjefullt chillande bland människor. När också avslutningen på dagen inte på förhand är riktigt bestämd förhöjs endast känslan av att ha fått uppleva en dag i ett fritt och ansvarslöst tillstånd.
Gomorron!

Det blir bil till jobbet idag. Efter en sen start hemifrån anlände jag till Nordmalings resecentrum ett par minuter före tågets ordinarie avgångstid, 06.11. På displayen vid entrén lyste den blå text som anger förändringar i avgångstid. Tiden var ändrad till 07.20. "Det köper jag", hann jag tänka innan en diskret röst med en suck tvingades erkänna att "Tåget står stilla". Så det blir till att bidra med ett antal milligram luftföroreningar och ta bilen idag igen de fem återstående milen till jobbet samt sticka ytterligare en nål i den uppblåsta Alliansdockan.
Gomorron!

I morse nåddes precis gränsen för mitt tålamod med Botniatåget. En halvtimme innan jag skulle åka till Nordmaling C för att ta 07.17-tåget til Umeå Östra såg allt bra ut i turlistan. Jag gjorde mig beredd att åka de tre milen till resecentrat för att få njuta av den snabba tågtransporten till arbetet i Umeå. Till saken hör att jag numera ståtar med motorvärmare på centrats parkering och har sagt upp min gamla värmare vid jobbet i stan. Några minuter senare, dvs ca 1 timme före avgången var Trafikverkets hemsida uppdaterad. Samtliga morgontåg var nu inställda och "buss ersätter". Problemet med bussen är att resan tar en evighet jämfört med tåget vilket gjorde att det blev bil hela vägen, plus att jag har en iskall bil på parkeringen ikväll när jag ska hem. :(
Nu står jag dessutom inför att förnya månadsbiljetten och blir villrådig. Ska jag verkligen satsa den dryga tusenlappen en gång till och utsätta mig för denna morgonstress (plus eftermiddags- också för den delen, för ibland går inget tåg hem heller).
Gomorron!

Nu är det slut med att anträda dagen med en vandring på den smala vägen. Under en tid har jag försökt lyssna på en bok under resan till och från arbetet. I början kändes det som en bra idé men efterhand har lyssnandet förvandlats till ett irritationsmoment. Att fokusera sina sinnen på att hänga med i spänningsromanens förbryllande kast samtidigt som ögonen följer den gryende dagen genom tågfönstret och näsan drar in resandets dofter blev till slut för mycket för mig. Idén med att starta dagen med att krympa världen till fokusering på en enda sak kan likställas med att med full koncentration köra bil på en dåligt plogad vinterväg i mörker. Ungefär som en tidig morgonresa i bil mellan Brattsbacka och Umeå. Varför skulle jag då ersätta detta trauma med att fokusera på en romanhjältes göranden och låtanden när jag tar tåget?
Nej, igår kväll synkade jag in en skön spellista till IPhonen och i morse fick äntligen musiken ackompanjera min tågresa. Med öppna sinnen hann jag avverka några berusande låtar med i tur och ordning Thåström, Enya,  Sophie B. Hawkins, The Killers, Louie Bega och Leonard Cohen innan doften från tågsetets bromsbelägg talade om att vi anlänt Umeå Östra och det var dags att lyfta av lurarna och vandra ut i vardagen.
Gomorron!

I morse när jag kom till resecentrumet i Nordmaling var förvirringen total. På Trafikverkets (?) display stod att läsa Avgång Umeå Östra 07.17 Inställd, strax intill stod det Beräknad avgång 07.27 och längst till höger stod att läsa Buss ersätter. För säkerhets skull gick jag därför till "Gaten" för att kolla med någon av busschaufförerna vad som gällde. Jag inledde frågandet med att förklara vad displayen meddelat, varvid han pekade på busstationens egen lilla display. Där stod nämligen Avgång Umeå 07.31. Mannen ryckte dock snabbt upp min plötsligt neddragna ridå när han lugnt meddelade att ersättningsbussen naturligtvis avgår enligt den turlista Norrtåg (Trafikverket) ursprungligen aviserat, oavsett vad alla displayerna visade.
Rubrikens "Boota om" syftar på de korta meddelanden resenärerna ibland får tugga i sig när Botniabanans tåg plötsligt stannar, vilket ibland kan ske två-tre gånger efter varandra med någon minuts mellanrum. Då sprakar det till i högtalaren och tågföraren meddelar med luttrad stämma att han måste boota om lokets dator för att få tåget att reagera.
Förvirringen som råder på alla dessa digitala displayer beror naturligtvis på att det är alltför många kockar inblandade i trafikförsörjningen. De arbetar tydligen helt oberoende av varandra och tillsammans skapar de en soppa som definitivt inte inte retar resaptiten. Till min förskräckelse har jag däremot märkt att en hittills halvsovande speldjävul vaknat till liv inom mig. Jag vet nämligen aldrig om jag ska åka tåg, buss eller bil till arbetet på morgonen. Och inte ens när jag står framför de lysande dioderna på resecentret är jag säker på hur det ska bli. Kanske kiosken så smånomgom kan komplettera sitt utbud med oddsindikator och erbjuda spel som förströelse för väntande resenärer?
Och apropå alla dessa uppdykande "operatörer" så är de på väg att helt erodera det förtroende de riktiga operatörerna, dvs kirurgerna är så beroede av. Någon av företeelserna borde således byta beteckning... ;-)

Vad är det som gör att allt ska flexas nuförtiden? Är det möjligtvis den obetvingliga "globaliseringen" som fått Sverige att bli mer kontinentalt när det gäller att hålla förutbestämda tider? Jag har för mig att det här landet tidigare varit ett föredöme ifråga om att hålla tider - ibland in absurdum - alltså både i tid och otid.
I morse kändes det som om vi var statister i en TV-parodi om avregleringen av tidshållandet i landet. Sverige är trots allt det mest avreglerande landet i klassen. Och morgonens debacle när jag skulle ta tåget från Nordmaling till Umeå gav både syn för sägen och var tyvärr ingen filminspelning, det var verklighet.
På Nordmalings Resecentrum lyste det med ljusblå bokstäver på displayen när jag kom in i hallen: Ny tid 07.18. OK tänkte jag, tre minuter - vad är det i ett liv? Men den avvikande blå färgen varslade ändå om att något gått snett även för våra norrtåg idag. Men så när högtalarrösten meddelade "Tåg från Örnsköldsvik C mot Umeå Östra ankommer strax på spår 2" tog jag ändå med viss förväntan rulltrappan ned till perrongen. Väl nere sprakade det dock till i högtalaren igen och rösten talade om att tåget var försenat och skulle komma kl 07.18! Strax efter detta kom ytterligare en tidsangivelse: Tåget ankommer 07.20. Några minuter senare sprakade det till igen: "Tåget från Örnsköldsvik C mot Umeå Östra ankommer 07.25" och efter ytterligare någon minut kom meddelandet att tiden ändrats till 07.30 jämnt.
Då gav jag upp och tog som så många gånger tidigare bilen de fem milen in till jobbet för att i min tur (oanmält) flexa in en halvtimme för sent...
Gomorron!

Jag ser med spänning fram emot vad som händer på Nordmalings station kl 07.15 när tågen från Umeå och Örnsköldsvik ska mötas på spår 2. Själv kommer jag för säkerhets skull att använda den för dagen nya avgångstiden 06.05. Norrtåg spänner bågen. ;-)
Gonatt!

Att tågen är inställda är ingen nyhet - åtminstone inte för oss resenärer. Sedan jag förnyade mitt månadskort i måndags har jag tvingats använda bilen iallafall. Bussar ersätter visserligen funktionen att förflytta mig till Umeå men det går ju sååå lusigt.
Kanske Länstrafikens affärsidé bara är att sälja bussbiljetter? Det har ju gått rätt trögt med biljettförsäljningen på senare år och nu använder man den halvfärdiga Botniabanan som draghjälp... ;-)

Praktiskt taget dagligen blir man sparkad i baken av Norrtåg (Botniabanan) och den futuristiska styrningen av persontransporterna på järnvägen. Det börjar bli lika svårt att komma i tid - särskilt på morgonen - som det är för människor i mindre utvecklade länder. Tidsbokningar som ska hållas i våra respektive samhällen blir allt svårare att hålla när nya tekniker ska introduceras. I vissa länder vid ekvatorn är det nymodigheter som bussar och för all del även järnvägar som inte har getts de rätta villkoren för att fungera. Här är det de digitalt styrda tågen. I båda fallen har det blivit allt mer "asadelit" att boka tid för läkarbesök, möten, anställningsintervjuer och inte minst att komma i tid till det ordinarie arbetet... ;-)

När tågföraren i fredags tvingades boota om tågdatorn 3 gånger för att komma iväg från Umeå Östra gick det upp för mig att likheten med övriga digitala samhällsnyttigheter är slående. Utan datorns pålitlighet fungerar strängt taget ingenting. Och eftersom det kan bli hur tokigt som helst när det digitala falerar blir man lite knäsvag när tågföraren meddelar att han/hon ska boota om själva transportmedlet. Nämligen det tåg som några minuter senare dånar fram i en hastighet av 200 km/tim på ett smalt spår genom täta granskogar. Är det då så konstigt att man upplever sig själv som en figurant i ett dataspel? Det digitala tågresandet handlar verkligen om All or nothing. Funkar det är färdsättet optimalt - oerhört snabbt och med den punktlighet som kännetecknar digital tidmätning. En analog bussfärd handlar mer om A little bit of each, inte lika snabb och oerhört beroende av Den mänskliga faktorn. Hur man än vänder sig har man ändan bak. ;-)