Den fallna granstammens blanka öga tittar nyfiket på fotografen.

Min tilltänkta skogspromenad förkortades avsevärt imorse. Efter att ha filmat de vattendränkta korgarna med nykläckta grodyngel och slentrianmässigt promenerat vidare i ett färskt björnspår upptäckte jag plötsigt att det fanns spår av lite större yngel i de leriga björnfotavtrycken. Det blev så att säga "påställetheltomarsch". Man vill ju inte vara rent ohälsosamt nyfiken...

vaggas sakta till sömns i Bergsjöns öga.

Gomorron!

Ljusblå punkter mitt i ingenstans. Är det så Telia och infrastrukturministern ser oss på landsbygden? Isåfall har devisen "Alliansen gör skillnad" ingen täckning...

Det är nästan fem år sedan nu. Vi beställde då en ny toastol på lilltoan av vår lokale rörmokare som lovade att titta in någon dag med en ny. Några veckor senare, när jag efterfrågade den nya stolen ställde han en del frågor om var avloppsröret var placerat - vid väggen eller en bit in på golvet. Nu var jag helt övertygad om att nystolen var på gång men tiden gick, och gick, och gick. Stolens alltmer försämrade kondition samt en igenrostad ledning till toan fick mig att för tre veckor sedan påminna entreprenören om sitt löfte. "Jag kommer i slutet på veckan", blev svaret. Men ett halvkvävt skratt avslutades samtalet och dagarna gick, och gick, och gick. Så i lördags när Aftonbladet hade en annons från Johanssonsrör som "finns överallt" slog jag till och beställde jobbet på deras hemsida. I måndags strax före kl 8 ringde en montör från Umeå och undrade om det gick bra att komma till Brattsbacka under dagen och dra en ny vattenledning samt byta ut stolen. Så nu är det slut på timslånga påfyllnadstider med lika långa väntetider för besök på toaletten.
Vi går dit som katta nu, precis när det behövs. Det känns nästan som i stan!

För tredje kvällen i rad har jag letat efter kometen C/2011 L4 Pan-Starrs på stjärnhimlen, men det enda jag haft att glädjas åt fram till ikväll är att pärlugglorna äntligen återkommit. Ett svagt hoande långt i fjärran under den stjärnklara himlen fick mina nackhår att resa sig av hänförelsen i förrgår kväll. Nyss stod jag ännu en gång med kikaren och kameran i högsta hugg för att spana efter den gäckande kometen och ännu en gång misslyckades jag med att upptäcka den illustra himlakroppen med svans. Men min trogne svanslöse vän Månen har tröstat mig, hen har nu påbörjat sin transformativa vandring över natthimlen igen.
Gokväll!
 

Vad är fastkedjat, kättingen eller isen?
Gomorron!

Efter att ha tänt i pannan, gett rådjur och småfåglar frukost (renfoder resp. solrosfrön), burit in en skeppa ved samt fått i mig kaffe och yoghurt satte jag mig som vanligt vid datorn. Det som låg på skärmen fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen! Det hade jag glömt! Igår kväll satt jag ju och slögjorde egna bokstäver medan Skavlan och andra fredagsbegivenheter avlöste varandra på TVn. Jag hann till gemena o.
För se bokstäver - dä ä (fortfarande) mitt liv dä, se!
Gomorron!

Favoritbjörk.

Verktyg som sedan länge är pensionerade.

Pannlugg...

En hembygd som numera är kommunens kvarnsten.

Lillbocken på väg till dagslegan efter att ha fyllt magen med renfoder.

Hackspetten kommer inte att ha fast telefoni...

Kan inte påpekas för många gånger...

Ja, dvs inte riktigt än, men nästan...

Gonatt!

passade den nedgående februarisolen på att spegla sig i storladans frostfönster.

Minus 17 grader och snålblåst. Men kylan kompenseras av den vackert prydda naturen.

...i dubbel bemärkelse.

Vi har nyligen fått hjälp av Patrik på Olssons VVS med den dåliga tillströmningen av kallt vatten till blandaren i vår duschkabin. Efter månader av brännhett duschande har nu kabinen förvandlats till en våt tvagningsdröm. Vältempererat vatten sprutar som ur en tam geiser ur munstycket. Ivrig att ännu en gång uppleva det nya glömde jag i morse att ta av glasögonen och upplevde mig plötsligt som en kombination av Karl-Bertil och den duschande Kramer i Seinfeldt.
Gomorron!

Ta tillfället iakt och ta en biltur ute på vischan! Det vita rike som omger oss häruppe i norr är unikt och just nu är det som allra vackrast. Det finns ingen plats på Jorden som kan erbjuda en lika underbart gnistrande och vacker natur!
Gomorron!

i Betle... förlåt i Brattsbacka!

Igår hickade jag riktigt till när jag upptäckte vilket underbart vackert hus vi har. Man måste faktiskt vara observant för att verkligen se det. Ens hus bär på så mycket annat: det är där man sover, städar, lagar mat, äter, älskar, bråkar, gråter, festar osv. plus att det alltid är ett orosmoment. Man är orolig för brand, inbrott, strömavbrott samt för att något ska hända med vatten, avlopp m.m.
Men att verkligen stå och titta på huset utan skygglappar och veta att det är ens eget hem uppväger all oro. Livskänslan höjer sig och blicken höjs mot himlen...

För nio månder sedan såg detta löv dagens första ljus.

Jag älskar de små mjuka vindkullarna i snön.

En Conehead på den utrangerade soptunnan.

Det är alltid lika skönt att komma in i pannrummet.
Gomorron!

Apropå den tidiga morgonens äventyr gick det upp för mig i vilken jämra avkrok jag egentligen befinner mig. När morgon-TVs sportsändning trots nattens världshändelse inom sportens värld - matchen mellan Marquez och Paquiao som direktsändes till över en miljard människor över hela världen - toppades med nyheten att hockeylaget Brynäs spelat en match utomhus kunde jag inte förhindra att mina tankar började vandra. Från MGM Garden Arena med 16.800 sittplatser - inrymd i MGM Grand Las Vegas som inrymmer 5.044 rum, 19 restauranger, ett otal nattklubbar och affärer, ett casino på 15.000 kvm - till min egen hemvist utkanten av Brattsbacka. I ett land som ligger i norra Europas utmarker, i en landsända glömd av både EU och Stockholm och dessutom i den delen av Nordmalings kommun som totalt glömts bort av den lokala politiska nomenklaturan. Här finns varken bussförbindelser (1 mil) eller bredband, för att inte tala om affär (Coop 3,5 mil), skola (Artedie 3,5 mil) eller för den delen ett ynka litet hotell.
Skillnaden på intresset av ishockey respektive boxning i världen är ungefär lika stor som mellan mitt lilla viste och MGM Grand Arena i Las Vegas USA.

Min strävan har hela livet varit att få det bättre och bättre dag för dag. Man vill naturligtvis inte att morgondagen ska bli sämre, eller hur? Och livet har hela tiden utvecklats till det bättre (med ett och annat bakslag förstås). För även om man tittar i backspelen så har en del av bakslagen till slut varit utvecklande och därmed positiva för kommande dagar.
Nu när ett nästan 50-årigt arbetsliv framgångsrikt avvecklats är min tillvaro som allra bäst. Den personliga ansvarsbiten är minimerad till att gälla enbart min egen välmåga och jag kan ärligt säga att det är också det enda jag odlar just nu. När jag inte sitter på traktorn, åkgräsklipparen, skotern, inte jagar, skriver, äter, fikar eller bara funderar strövar jag omkring på den 1,42 miljoner kvadratmeter stora "tomten" och fotograferar. Så släng er i väggen Kamprad, Carlos Slim, Gates och allt vad ni heter, det här kan inte köpas för alla pengar i världen!
P.S. Denna osvenska (positiva) blogg är faktiskt skriven av en invandrare. Jag har nämligen hittat "den felande länken", en anfader som flyttade till Sverige från Vallonien år 1621...
Gomorron!
 

Trehörningens vackraste stilleben.

Den försiktiga novembersolen strålar in genom persiennen i köksfönstret. En infödd västerbottning hade instinktivt vridit ned lamellerna och stänga ute det skarpa morgonljuset. Erfarenhetsmässigt vet jag nämligen att infödingarna här uppe vill ha ett halvskumt ljus inomhus och därför skys det klara ljuset.
Jag fortsätter dock envist att vara den rumpmas jag är född till och låter ljuset strömma in till min frusna främlingssjäl.
Gomorron!

När de stora vyerna bleknar i takt med den sjunkande solen kan man istället söka kameramotiven det som döljer sig i naturens makromiljöer. Där finns färgernas uttryckfullhet bevarad. Som till exempel i det här anspråkslösa vägdiket.

När jag stod och tittade ut från det förmodade köksfönstret uppe på Gammställe’ fick jag plötsligt en matidé. Varför inte starta en pizzaring i Brattsbacka? Det är rätt dyrt och krångligt att komma i åtnjutande av den vimlande tätortens delikatesser och man bor som vi, 3 mil från närmaste pizzarestaurang. Britta och jag åker till Bjurholm ett par gånger i månaden för att inhandla helgpizza. Ibland hakar en granne på och vi hämtar naturligtvis åt dem också. Men varför inte utveckla detta och hämta åt alla i byn som ibland vill bryta korvdieten med en exotisk pizza? Hör gärna av dig till mig om du bor mellan Runes och Abramssons/Arvidssons i Brattsbacka så fixar jag en meny och ger dig förutsättningarna. Två av förbehållen är att det gäller endast på helger och att pizzan köps där vi själva föredrar att beställa (f.n. i Bjurholm). Här kommer fler bilder från Gammställe’.

Själva huset med "köksfönstret" i högra gaveln.

Skafferidörrens beslag.

Fönstret på övervåningen.

En gåtfull 5 mm rörledning sticker ut mellan väggplankorna...

Till sist ett av alla dessa "frostögon" som täcker ytterväggarna.

Det som inspirerade mig till att ta bort linsskyddet på kameran den här morgonen var det här trädet. I ögonvrån upptäckte jag det utsträckta grenverket som såg ut att säga "Men se på mig då! Jag är inte alls lika tråkig som den gröna monokultur du passerat."

Men som vanligt är det dock det nära och minsta i naturen som fascinerar mig allra mest.

Även kulturlandskapet fascinerar eftersom det - förutom vackra detaljer - innehåller påminnelser som är intimt länkade till den sorgliga nedmonteringen av glesbygden.

Naturen har vackert pyntat de utkonkurrerade rören från vägtrumma. Trots detta förmår rören att se både förorättade och hotfulla ut.

Vedklabbar som någon människa lagt ned möda på att kapa upp har helt enkelt glömts bort och ligger kvar i en hög på gammåkern. Men naturen har hälsat björken välkommen tillbaka till markytan och tar naturligtvis väl hand om den.

Tjädertuppen liksom de flesta djur som lever i vår närhet har på senare år blivit alltmer skygga. Min klart ovetenskapliga tro är att förekomsten av den nyintroducerade björnen är främsta orsak till den ökade vaksamheten hos bytesdjuren.
Gomorron!

Trots det ivriga regnandet idag sitter nu sista plankan som en smäck i mitt förstlingverk som byggherre. Och när jag tänker efter är det faktiskt den första substantiella arbetsinsats jag utfört under mina första 64 år i jordelivet! Och då menar jag något som kommer att bestå ett tag framöver, de tusentals trycksaker jag formgett under åren är såhär i efterhand bara bôsse - jämfört...
Gonatt

Nu har det åter blivit dags för isen att täcka markens ögon - sjöar och vattendrag - inför vintern. När morgonen övergick till dag i morse såg det ut så här uppe vid vår skogssjö Trehörningen.

Man kan lyssna på musik under arbetet utan att ha Spotify i lurarna. Redan 3.500 år före Kristus kunde faktiskt folket i Mesopotamien lyssna på musik trådlöst.

Mötte nyss ett gäng glatt samspråkande ungdomar som promenerade genom byn. Eftersom detta är en syn som blir allt mer sällsynt här i Brattsbacka nuförtiden började jag fundera över deras plötsliga närvaro här. Gänget såg ut att vara ungefär likåldrigt, någon hade skägg, några var långhåriga och hade toppluva och ett par barhuvade tjejer gick i täten. Denna kliché passar klockrent på de av många skogsägare så förhatliga miljöaktivister som ibland fugurerar i media.
Förmodligen har de här personerna anknytning till någon av invånare i byn, men det kan även vara ungdomar utsända av någon obskyr miljöorganisation som kommit för att påminna oss här ute i spenaten att det finns andra sätt att försörja sig på än att kalhugga skog. Så en del brattsbackabor satte nog lunchkaffet i vrångstrupen när de kikade ut bakom gardinen och upptäckte de högt och trotsigt burna huvudena passera.

Förr i tiden - när alla oavsett handikapp och sämre förutsättningar till ett fullödigt liv tvingades leva kvar hemma - myntades uttryck som fortfarande lever kvar i bygderna. När vi var på väg hem efter en tripp till Norge häromdagen och hade besökt en mycket speciell man som sålde rökt fisk och tunnbröd i sitt hem, sa min medresenär plötsligt "Här var det då alla olikheter". När jag skrattande frågade vad hon menade berättade hon om en ung kvinna som var inhyrd hos en familj ner-i-byn (Brattsbacka). Denna unga dam var lite "mindre för sig" och kunde ibland uttrycka sig minst sagt underligt. Efter att ha varit på besök "upp-i-byn" och tillfrågats om vad hon tyckte om dessa människor fräste hon föraktfullt:
- Ja, i’denna öppe är’e då alla olikheter!
Förmodligen hade hon av någon anledning känt sig kränkt av folk som uttryckt sig nedsättande om henne och ville ge igen.
Gammelfarmor i huset berättade ofta om de olika personligheter som tidigare levt i byn och när det gäller den tidigare omnämnda kvinnan hade hon ytterligare en anokdot som man kan höra än idag. Kvinnan ifråga hade aldrig fått smaka på den nya drycken "lemonad". När hon på en logdans upptäckte att denna förfriskning såldes låtsades hon svimma. Avsikten var naturligtvis att hon skulle få en slurk lemonad för att kvickna till. När så en man ropade "Vatten, vatten, vatten" till de omgivande människorna kunde kvinnan inte bärga sig utan ropade:
- Nej, lemonaad, lemonaad, lemonaad!
Gonatt!

Varför skiljer det sig så mycket mellan prognoserna? Och varför är det alltid Norge som lovar fint väder i Brattsbacka (röda punkten) och oftast har rätt?
Gomorron!

Tack vare att IOK efter hårda förhandlingar tvingades förlägga dagens finaler till kvälls-TV kan vi i lugn och ro arrangera vår stora tårtfinal på museet idag mellan kl 12 och 16. Vad de inte visste var att jag personligen gärna offrar OS för att agera sidekick till mina kollegor på Brattsbacka museum idag. Och att få tillsammans med alla besökare får provsmaka alla tårtor är ju bara grädden på mus... f’låt moset.

Vid kvällens bad i Bergsjön hade vi sällskap av några lommar som verkade roa sig kungligt i det 16-gradiga vattnet. Burr!

När man sitter och åker på gräsklipparen med hörselskydden på är det omöjligt att höra jämret från den massiva halshuggningsorgie som försiggår under maskinens "kjolar"...

Klart.se och Yr.no har förutspått regn i helgen medan vårt statliga SMHI benhårt satsat på ett soligt Brattsbacka. För ovanlighetens skull är det privata företag som har högst trovärdighet. Undantaget som bekräftar regeln?

innehas just nu av Här-är-det-bäst-att-bo-listan i tidningen Fokus. Den är enbart ett statement från den som skapat dess parametrar med ledning av egna politiska värderingar. Mina egna parametrar för ett gott och fullödigt liv har fört mig hit till Brattsbacka. Och de allra flesta bor nog där de funnit det bäst att bosätta sig, så varför jävlas med Södertälje-, Bjuv- och Haparandaborna?

När jag var liten jobbade morsan som lokalredaktör för VF i Hörnefors. Utan att ha tillgång till bil bevakade hon i ur och skur års- och dödsdagar, föreningsevenemang och andra händelser av värde som inträffade på orten. Det var låångt före datorernas inträde på den mediala arenan.
När jag nu bevakar vad som händer och sker här i Brattsbackas närhet tänker jag ibland på hur enkelt det är att meddela sig med omvärlden nu jämfört med tidigare. Skrivmaskinen (en grön Halda) och en Rolleicord- (eller om det var en Rolleiflex-kamera) var de verktyg som stod till buds när mamma kreerade de reportage som via buss skulle transporteras till redaktionen i Umeå. Hennes deadline styrdes således av bussturlistan. Om texten skulle införas i följande dags tidning hade hon endast förmiddagen på sig.
När hennes alster väl kommit till redaktionen vidtog en redaktionell koll, framkallning och urval av bilder, sammanställning av materialet, sidplacering och sedan inlämning till sätteriet. Där sattes texten i bly på sättmaskiner och eventuella bilder hamnade på repro för att förvandlas till zinkklichéer inför tryckningen som liksom nu skedde på natten. Liite omständigt alltså!

Nej, nu är det dags att skriva ihop en liten "ortsnotis" om vad som timat vid dagens stora event här i Brattsbacka, Folknykterhetens dag på Brattsbackagården. Om lyckan står mig bi kommer den att ligga på vk.se inom en timme efter insänt mejl - med bild och allt. Kanske inte en notis av samma kvalité som de formidabla hantverk mamma lämnade ifrån sig, men kvalitén på distributionen är iallafall klart överlägsen.

Förra året hade vi åtminstone två falkhäckningar intill vårt hus här i Brattsbacka. Vi följde paren under sommaren häckning och kunde så småningom konstatera att resultatet blivit att ett antal unga falkar kunde lämna byn för att flyga söderut. Idag dök denna fina falk upp för att rekognosera omgivningarna inför kommande häckningssäsong.
Underbart!

blev dagens clou. Titta noga längst bak på spåret så ser du t.o.m ett märke efter svansspetsen Spåren efter denna stor lo (som passerat någon km norr om vårt hus) blev denna dags stora behållning. Sällan har ett lodjur lämnat så tydliga spår efter sig (åtminstone på min mark).

Har just kommit hem från en solig 3-timmars morgonpromenad på den underbara skaren. Idag scannade jag av Bergsjöbergets vilda branter i avsikt att hitta åtminstone något enda litet lus-spår efter speltjäder. Men icke. Däremot fanns det andra spår att förundras över...

...som till exempel det här. För min inre blick såg jag plötsligt Kalle Anka promenera förbi där jag stod vid åkanten.

Källaringång?

Försiktigt tittar lingonriset fram ur snön ovetandes om att de klösande och rivande bärplockarna nu befinner sig tusentals kilometer härifrån.

Järnvägens skyltar har nu bytts ut mot digitala ettor och nollor. Snart vet ingen vad siffrorna på dessa märkliga sifferplåtar betyder.

Och på Bergsjöns is går dansen vidare.
Gomorron!

Nu pågår förberedelserna för fullt inför knipornas vårliga häckningsfestival i Leduån. Det pussas och putsas dagarna iända och det är hanarna som står för de lättjefulla förberedelserna. Men det är (som så ofta i djurlivet) honan som så småningom får ta hand om konsekvenserna av den testosteronstinna yran...

Jag tog en längre tur imorse med förhoppningar om goda fototillfällen. Men ack, den stelfrusna naturen betedde sig som ett stilleben i den 10-gradiga kylan. Allt var tyst och stilla, jag hörde inte ens en enda liten lustätting. De enda fåglar jag såg var fem orrtuppar som klängde i en björk efter Norrforsvägen. Tyvärr befann de sig tyvärr utom kamerahåll, så några bilder blev det inte. Men vindskyddet uppe i noret vid Långvattnets utlopp duger gott som motiv det också. Taksnön har antagit samma form som vindskyddets öppning - formstarkt.

Och när jag ändå är inne på ämnet formstyrka; en bloggkollega i Vindeln har under det senaste året förutspått socialdemokratins snara död. I sin iver att smutskasta partiet och därmed snabba på utvecklingen har han pucklat på förre sossehövdingen "Supermario" Juholt med sån frenesi att det blivit kontraproduktivt. Juholt försvann nämligen på grund av bland annat hetsen från sociala media och nu har en "Superstark" efterträdare på ordförandeposten vänt på den iofs lättflyktiga opinionen. Så hur är  din form nu, Paul? Dags för en pudel? Eller till och med en "Juholtare"?
Gomorron!

När jag stod på den bokstavligen dödstysta glesbygdsskaren vid sjutiden i morse kände jag påtagligt att vintern nu fått ge vika för en ny årstid. Det är äntligen vår, och den gångna årstiden har omsorgsfullt kapslats in under ett isigt skartäcke. Vintern får inte se dagens ljus förrän höstljuset ger upp inför nästa kalla säsong.
Mars månad innehåller kanske vår mest spännande klimatologiska brytningstid och jag ryser lätt när jag trampar på den delvis upptinade grusgången. Varför gårdsgruset kallas "singel" har jag aldrig förstått, för något mer kollektivt än en grusgång får man leta efter. Grusets stenar är fortfarande stumma, men under dagens lopp kommer dagsmejan att tvinga loss dem från varandra. Då får jag återigen höra ljudet av den rytmiska vårsång grusets upptinade stenar stämmer upp när jag går över gårdens infart. Den sång som så ljuvligt förebådar nästkommande årstid, sommaren.
Gomorron!

Ikväll lyckades jag äntligen filma månens färd genom gammaspen. Igår var jag för sent ute och molnen hade hunnit  täcka över månen innan jag hann ut. Och när jag äntligen fick se skådespelet igen hade jag redan dragit på nattsjkjortan...

Efter att i två helger ha fått njuta av sönernas sällskap toppades idag min lyckostatus av att se spårlöpan från en utter som passerat längs Klubbsjöbäcken. Digniteten på en sådan upplevelse slår nämligen det mesta. Det är inte varje år denna undanträngda djurart bevärdigar Brattsbacka med sin visit. Att den dessutom hade den goda smaken att passera när två av barnen är hemma är en i det närmaste gudasänd händelse. En kort exkursion till den bäck uttern gästat följdes av en iakttagelse av tre mycket fotogeniska med tyvärr även svårfotograferade strömstarar i Leduån.

I morse lämnades min Audi A4 -98a in på (bil)Vårdcentralen för service/lagning inför stundande besiktning. Datumet för dagens besök sattes i samband med att bilen "fyllde" 30.000 mil, men vi har tyvärr tvingats vänta några veckor på ledig verkstadstid och därför har framvagn, knutkors, bromsbelägg och bakre stötdämpare verkligen fått smaka på riset under de senaste veckorna. Knutkorsen har protesterat med skorrningar som den värsta sörlänning, bromsarna har knarrat som en gammgubb och bilens bakdel har hoppat som en kråka längs de håliga byvägarna.
Men ikväll har resan från Nordmaling till Brattsbacka liknat en triumfatorisk lyckofärd. Det tysta samförstånd som tidigare rått mellan mig och min lilla fina A4 har äntligen återuppstått. Vi har ömsom bromsat, tvärsvängt och letat upp de värsta guppen för att åter få känna följsamheten i den mjukt fjädrande baken. Det brott på en av bakfjädrarna som upptäcktes men inte kunde åtgärdas har A4an ignorerat i sitt saliga glädjerus.
Nu beror det på vad hon tycker om att ensam stå tjudrad vid Nordmalings resecentrum hela dagen i morgon, jag kanske måste låta henne följa med in till stan. Om inte annat för att visa upp henne inför Umeås talrika flockar av Audis...

På Göte Gunnarssons gammåker står fortfarande lerduvekastarens fundament kvar. Brattsbackas (mig veterligen) enda Skeet Range.

På Fräkenmyran blir man påmind om sin ålder. Rester ur det förflutna står kvar och påminner om hur det var förr. De igenrasade dikena påminner plågsamt om en tid när bonden varje vår gick dike up och dike ned för att reparera skadorna efter vinter och vårförfall. Odlingen på de 4 hektaren var nämligen upptagen på myrmark varför dikesrenarna rasade hela tiden samman.
Någon månad senare kom sommarens jordgetingar. De har en stark förkärlek till de håligheter som bildas i dikeskanterna och blev därför ett gissel för den som hade till uppgift att "räfs’ renen". Räfsarna råkade då ofta ut för getingarnas genuint kända ilska över att bli störda.
Nu står endast enstaka en gång så prydligt uppställda hässjevirken kvar i lägdkanterna, det är de som råkat bli placerade någon extra meter från de diken som naturen nu omsorgsfullt återställer till myrskog.
Gomorron!

Äntligen har jag lyckats knåpa ihop nästa års almanacka. Tradition, du vet.

Det stod mellan bössan och kameran i morse. Så här i efterhand ångrar jag inte mitt val. Jag tog kameran och kunde filma en tjädertupp, "inom håll" både för kamera och bössa. Hade inte kameran varit för tung tillsammans med tolvan hade det förmodligen kunnat bli en doublé. Bössan hade lämnats hemma och samvetet är vitt, jag nöjer mig gärna med att ha fått se mig mätt på bytet - denna gång.
Och kopplingen till den ståndaktiga oktoberklövern i slutet är dagens trisskrapning på TV4. Grattis till 20.000 i månaden i 25 år! Jag kom just hem när killen från Göteborg skrapade fram månadstrissen och där kan man verkligen snacka om klöver... 
Gomorron!

...som uppstod när sonens virke skulle fraktas hem från sågen i Nyåker slår det mesta. Fläktremmen behagade plötsligt lämna ekipaget utan att säga adjö, vilket gjorde att det krävdes många extra liter kylarvatten innan virket var hemma i Brattsbacka. Det blev lite Mad Max-känsla över denna kvällsaktivitet, så trots allt hade vi roligt.
Gomorron!

– Hur hamnade jag här?

 När lyset i vedboden - som startas av en rörelsedetektor - plötsligt släcktes trots att jag jobbade med veden därinne drabbades jag av en besvärande åldersnoja. Hur långsamt rör jag mig nuförtiden när inte ens en hyperkänslig rörelsedetektor märker av mina krumbukter?

Jag saknar den stillsamma färden i 200 km/timmen in till jobbet på morgnarna.
Jag saknar det stumma och kravlösa umgänget med övriga morgontrötta resenärer som plikttroget väntat på perrongerna i Övik, Husum, Nordmaling och Hörnefors.
Jag saknar att sitta på tågets högra sida och se ljuset från den tidiga morgonsolen stiga upp i kustbandet någonstans mellan Kråken och Sörmjöle.
Jag saknar rulltrapporna.
Jag saknar morgonpromenaden mellan Umeå Östra och jobbet. 
Jag saknar tryggheten att alltid ha resan betald en månad i förväg. 
Jag saknar månadsbiljetten när jag nu tvingas punga ut med cirka 967 kronor i veckan enbart på bensin till bilen istället för resor tur och retur Nordmaling-Umeå till det i sammanhanget facila priset av 1230 kr/månad.
Jag saknar att få göra tummen upp när folk på jobbet frågar mig hur det är att pendla med Botniabanan.
Men så länge det inte finns ett seriöst företag som klarar av att sköta en av de viktigaste logistiska uppgifterna i sitt uppdrag, dvs att resenärerna ska slippa stå på varandra under färden kommer jag även fortsättningsvis att ta bilen till jobbet, all saknad till trots.
För vad jag verkligen inte saknar är att gungande att stå ihoptryckt bland jobbsvettiga resenärer i halvtimme på 16.20-turen från Umeå Östra till Nordmaling efter en lång arbetsdag!
Gomorron!

har blivit ett talesätt här i huset. Uttrycket härstammar från 1930-talet och kom till när en flicka i byn fått en present från en släkting i Amerika. Det var ett halsband och flickan ville förstås ha det på sig i skolan för att imponera på sina klasskamrater. Men ack så fel det blev. Avundsjuka klasskamrater började omedelbart att reta henne för halsbandet som bestod av en kula i en silverlänk. Flickan tog mycket illa vid sig av detta och till slut kunde hon inte hålla tillbaka sina tårar utan skrek storgråtande till sina missunnsamma klasskamrater: "Mamma ha’ sagt att hä’ ä’ en äkta böll!"*
Gomorron!

*Mamma har sagt att det är en äkta boll!

I den nordliga vinden tvingas högra vägkantens löv oblygt visa upp sina vita magar medan vänstra sidans ödmjukt bugande buskridå stannar kvar i mörk anonymitet.
Gomorron!

Ordet pendling har fått en ny innebörd för mig den senaste tiden. Känslorna för Botniabanan har nämligen svallat mellan ett djupt missnöje och ren och pur eufori. Nu är dock måttet rågat - att sitta och bresa med Iphonelurarna över huvet på resan till jobbet varje morgon är dock en fantastisk upplevelse. Men - att stå och gunga mellan eftermiddagssvettiga kontorister och studenter en halvtimme varje eftermiddag förtar med råge denna eufori. Detta även om man jämför med att sitta med krampande fötter på pedalerna mellan små dammar, långsmala och ibland gräsbevuxna sprickor på vägen mellan Brattsbacka och Gräsmyr.
*AC358 - De tusen dammarnas väg
Gomorron!
 

Regn, regn och åter regn. Att som jaktledare och biträdande hundförare promenera över surmyren i ösregn - kan det vara KANON? Joho då, det ÄR kanon och en upplevelse som inte kan fås för alla pengar i världen. Jag tror inte ens Bill Gates någonsin kommer att kunna uppleva hälften av den lycka jag känner när allt som omger mig ligger i fas med mina sinnen.
Att ostörd få vistas ute i den älskade skogen tillsammans med jaktkamrater en hel weekend tillhör mitt livs oskattbara höjdpunkter. Dessutom är jaktmomentet enbart den krydda som fulländar upplevelsen.
Om höstpromenaden kan liknas vid en god bulle är älgjakten en mumsig semla. 
Gonatt!

Idag har jag ägnat mig åt att filma höstens ankomst så som jag ser den, dvs via hur djuren beter sig när sommaren kastat in handduken. Och apropå det så har vi tvättat badhanddukarna för sista gången i år. Kallstenen gick nämligen i Bergsjön under förra veckan och därför fick badandet ett abrupt slut. Vattentemperaturen som stadigt legat på 18 grader under sensommaren har plötsligt sjunkit under 15-gradersstrecket och då är det ajöken med baderiet. Av årets snöfria årstider återstår nu bara älgjaktsperioden innan skidor och skoter ska fram.
Hade jag råd skulle jag vilja lååångpendla mellan Brattsbacka och och någon liten by i Eldslandet eller i södra Chile och få uppleva de snöfria årstiderna två gånger om året. Snö och kyla är inte min cup of tea. Inte extrem värme heller för den delen. Området söder om Nice och norr om exempelvis Buenos Aires går bort för min del.
Nej, nu är det dags att lägga ner för idag, så...
Gonatt!

När jag skrivit ned mina tankar kring ett veckobokslut slog det mig plötsligt att jag lever ett förhållandevis spännande liv här ute "bortom allt välgjort". Ibland frågar en okunnig varför jag bor så långt från stan och i det ligger även frågan "Är det inte tråkigt?". Jag svarar alltid ärligt att det är värt mer än alla pengar i världen att få komma hem till Brattsbacka efter jobbet. Folk tror förstås att jag ironiserar, men så är det inte. Livet blir nämligen vad man gör det till, och i mitt fall ökade levnadsalternativen med kvadraten på avståndet till Umeå när jag slutligen bestämde mig för att flytta hit. Den kultur som frodas i stan har jag ändå tillgång till, men kulturen här hemma i byn är mycket exklusiv och något som enbart vi som bor här kan komma i åtnjutande av.
Därför är det så tråkigt att skolan i Nyåker ligger i dödsryckningar och pepparkaksfabriken drar till Bjurholm på grund av ett mindre lyckat politiskt arbete i Nordmaling. Våra lokalpolitiker klagar i högan sky över att rikspolitiken alltid innehar ett Stockholms- eller Europaperspektiv, men har ingen insikt om den tätortsfixering de själva har.

Dagens blöta väder gör att man helst inte vill vistas utomhus. Det är för "duti’t" som man säger här i byn. Eller också att "hä dur’ ju ute" och då menas att man inte vill göra någon nytta utomhus. Att jobba med växter i denna väderlek är nämligen ingen lek utan en otroligt våt verksamhet som känns nästan blötare än att jobba i spöregn.
Därmed faller den detaljplanering jag gjort för den här helgen. I vanlig ordning har den naturligtvis skötts med lening av osäkra väderleksrapporter. Problemet med dessa är att jag bor i gränslandet mellan Södra och Norra Norrlands kust- och inland. Och med den postitiva läggning jag har så fastnar jag för det mest gynnsamma scenariot och då går det som det går. Det får nu istället bli veckohandling, älgfilmsredigering (ca 6 timmars råfilm som helst ska bli max en halvtimme) och sen får jag väl plocka godbitarna ur den grovplanerade nyttokalendern. Ha en bra helg du också!
Gomorron!

Årets sommarlov blev trots iofs vaga planer på en tripp söderut en helt lokalproducerad historia. Collaget utgör en del av de intryck som stannat i minnet. Och de duger gott att leva på fram till nästa års semester som förmodligen blir mitt arbetslivs sista. Och efter den blir det förhoppningsvis några trippar utanför Brattsbacka före den lååånga trippen...
Gomorron!

I denna tid - mellan sommar och höst - uppstår en oro bland allt levande. De löv som tjuvstartat höstprocessen och gulnat blir startskottet för denna förvandlng. Nu är det inte längre lika lätt för oss människor att studera det vilda i skogen och på åkrarna. Rådjur, älgar, rävar och tranor tar omgående till flykten när de uppmärksammar vår nyfikenhet. Och att få med sig en skogsfågel hem från jakten som startar den 25e denna månad är en bedrift om man saknar ställande hund. Villebråden har redan lyft eller sprungit iväg under skymmande grankvistar långt innan man kommit inom skotthåll.
Även katterna blir oroliga under denna tid, vår finkatt Svarte Petter har varit borta ett par dagar nu och sågs i förrgår sitta i utkanten av gräsmattan vid en gård som ligger nästan en kilometer från oss. Det är första gången han setts så långt från vår gård. Men tidigt i morse satt en hungrig Petter på bron och nästan tjöt av hunger. Hans matsmältningssystem är ännu inte anpassat för enbart råttdiet. Hans morbror Axel däremot har gått mycket längre i anpassning. Han kan vara borta åtskilliga dagar och ändå rata burkmaten när han kommer på besök. När Axel kommer hem går han bara ett varv genom huset liksom bara för att kolla att allt är som det ska och att samma "personal" finns tillgänglig om det skulle uppstå en Emergency. Efter audiensen tackar han för titten genom att stryka sig mot våra ben och tillåta lite kel lite innan han återgår till att vara den stolte macho-morbroder han vill framstå som inför sina yngre släktingar.

Så här dags på året bekräftas naturens färger. Vårens försiktigt ljusgröna och -gula färger passar mitt temperament som under vintern vant sig vid en väldigt entonig färgskala. Ju längre sommaren lider desto kraftigare blir naturens färger. Natthimlens kaloratur är dock den mest iögonenfallande. Det bekräftas av inte minst av tidningarnas läsarbilder som översvämmas av kvällarnas bedövande scenerier på den "gryende" natthimlen. Även växternas färger blir mer fasta i hullet ju längre sommaren lider. Nu återstår höstens färgskala då den nattliga himlafärgerna försiktigt landar på björk-, asp-  och rönnlöv.
Det är först när jag nått mogen ålder dessa iakttagelser blivit så omskakande och det känns dubbelt vemodigt. Det ligger ett universiellt vemod i det växandes långsamma borttynande och denna process tillhör de företeelser jag försummat tidigare - under mitt livs mest aktiva period.
Ett djupt känt vemod kompenserar förlusten av det aktiva livets stridiga och jordnära känslostormar. Sensommarens vemod hjälper mig att gjuta olja över bittra minnen och ger mig samtidigt en känsla av att äntligen ha vuxit upp...
Gomorron!

Jag har nog världens bästa arbete. Åtminstone det bästa arbetet i min värld. Jag har nämligen den stora äran att på arbetstid få hjälpa vårt samhälles mest ambitiösa människor att få snits på resultatet av flera års forskande på Umeå universitet. Att få kröna sitt arbetsliv med formgivning av doktorsavhandlingar är i dubbel bemärkelse ett jobb "i den högre skolan". Och efter avslutad arbetsdag har jag sedan privilegiet att få lite återbäring på ett halvsekels inbetalda skatter. Jag åker nämligen med Botniabanan till Nordmaling och byter där till bil den sista biten till Brattsbacka. Här fyller jag på den själ som i morgon ska vara i form för att göra det bästa möjliga av doktorandernas inlämnade Word-dokument. Jag lever verkligen i den bästa av världar!
Gomorron!

Idag svävade augustis vilsna sorgmantlar omkring oss när vi stod ute på gården och pratade. De verkade helt utmattade och man kunde lätt få för sig att de desperat sökte vår hjälp. Det exemplar jag lyckade få på bild saknade en av antennerna och såg även i övrigt väldigt sliten ut. Trots kvällens virilt lysande måne kan jag fortfarande känna ett styng av smärta när jag tänker på de döende sorgmantlarna som singlade runt våra huvuden tidigare under dagen.

Gonatt!

Igår kväll hade jag turen att befinna mig i rätt vindriktning för att filma dessa älgar. För det mesta hinner jag inte montera upp kameran innan viltet har tagit till flykten. Desto roligare när man får tillfälle att iaktta hur de rör sig när de endast är lite brydda av ens närvaro.

För några år sedan gjorde en färgglad fasantupp sensation när han kom promenerande längs vägen nedanför vårt hus. Och igår när jag hade filmkameran uppställd för att dokumentera årets stora mattborstning dök plötsligt en färgsprakande tupp upp i några sekvenser. Denna tupp är till skillnad mot landsvägstuppen dock stationär...

Idag kände jag för första gången den verkligt inträngande sommarvärme jag minns från tidigare somrar. Visst har det varit varmt om morgnarna de senaste dagarna, men när jag hämtade VK nere vid postlådan för en stund sedan förnimde jag påtagligt hur den 26-gradiga morgonvärmen strömma igenom min nyvakna lekamen. Hääärligt!
Gomorron!

I natt när jag var ute för att försöka bilda mig en uppfattning om hur mycket älg vi har "inom hank och stör" fick jag under en halvtimme filma det här syskonparet. De brydde sig inte mycket om min närvaro utan var mer bekymrade över åt’e. Det verkade som om bremsar, myggor, knort och möjligen även pälssteklar höll på att driva dem till vansinne och till sist lade de sig utmattade i den nattfuktiga grönskan för att idissla. Trots allt var det en rofylld upplevelse att avsluta dagen med - åtminstone för mig.
Gomorron!

Varje gång jag torkar av mig svett ur ansiktet denna heta dag känner jag doften från min mors garderob. Handduken jag använder är nämligen arvegods i tredje generationen. När min mormorsmor Karin Persson i Hedesunda utanför Sandviken broderade in sina initialer i handduken för över 100 år sedan kunde hon omöjligen ana att hennes barnbarnsbarn skulle stå flämtande i ett västerbottniskt skogsbryn och använda den som svettduk. Och på något sätt önskar jag faktiskt att hon från sitt moln däruppe kan se att hennes hemvävda handduk fortfarande är still going strong.

Den första syn som mötte mig när jag gick ut i morse var dessa två falkungar som satt och putsade varandra på en grankvist uppiskogen. Tyvärr var avståndet i längsta laget, därav oskärpan - men ändå...
Gomorron!

En vecka har gått sedan sommarsolståndet och det märks tydligt att året ännu en gång tumlat runt. Sommargetens kid skyls av den oslagna åkern nedanför Bolandet och min favoritbjörk på ängen bakom vårt hus vävs allt oftare in i skira kvällsdimmor vid sängdags.

Gomorron!

Ikväll blev det premiär för årets badande i Bergsjön. Arton grader i vattnet är inte fy skam. Och eftersom kvällssolen fortfarande värmde kändes det ännu mer som ett privilegium att kunna göra detta helt ostörda kvällsdopp. Sommaren har äntligen anlänt.
Gonatt!

Den 6 juni 1886 föddes "Farmor". Trots att det finns ett antal farmödrar i familjen numera är det Anna (Brittas farmor) som avses om inget annat anges. Anna Eriksson föddes i det hus vi numera bebor och levde här hela sitt liv. De sista tio åren i hennes liv förgylldes av vår förstfödda dotter Cecilia som också blev farmor Annas första barnbarnsbarn. Ytterligare ett barnbarnsbarn (Jon) hann se dagen ljus innan hon avled 1977.
En sån här dag blir hon påtagligt närvarande i våra minnen och det känns underbart att ha privilegiet att trampa de tiljor hon vårdade så ömt hela sitt liv. 
YouTube-klippet är saxat ur en längre film från 1947.
Gomorron!

När vi åkte från Nordmaling idag var vi samstämmigt pinknödiga båda två, Britta och jag. Men efter en stund i bilen försvann som vanligt denna känsla och när vi kom hem gick ingen av oss direkt på toa. Men när kaffepannan skulle fyllas med vatten påmindes vi plötsligt om hur fruktansvärt nödiga vi var. Vattenstrålen hann knappt träffa diskhons botten innan vi som vanligt frågade varandra (lite panikartat) vem som skulle gå först. 
En söndagseftermiddag i harmoni...

Gonatt!

För ett par veckor sedan fotograferade jag fem trastägg i ett bo bakom lagårn. Och idag satt denna lilla pionjär i björken utanför fönstret på övervåningen.

Jag kanske borde skicka in följande motivering till tävlingen NY TID - NY STAD:
Vi har 4 katter och bor alldeles intill vägen mellan Nyåker och Norrfors. Mängden bilar som passerar är inte hög, men hastigheten på dem är desto högre. Därför skulle jag vilja göra en varningsskylt för katter - en hemgjord kattillustration tillsammans med frigolitbokstäverna MEAU (med bortfilad Å-prick). Detta ord blir då också EU-anpassat och det helsvenska J-et har ersatts med ett internationellat klingande E. I den framtid där Nordmaling inkorporerats med Umeå kommun går det naturligtvis att återställa ordet till UMEA vilket passar utmärkt då vår by gränsar till Bjurholms kommun. Skulle tro att bokstäverna Å, Ä och Ö blir jämgamla med Nordmalings kommun och att båda irritationsmomenten isåfall kommer att upphöra ungefär samtidigt.
Då får vi en Ny tid i en ny stad!
//Gomorron!

I söndags när jag gick en runda på skogen dök plötsligt denna vackra räv upp ur ett dike på Stormyran. Lyckligtvis upptäckte jag honom först, så jag hann försiktigt gå ned på knä och sätta igång kameran (tyvärr utan stativ) innan han var uppe på vägen. Men trots att jag försökte hålla mig helt blickstilla blev den snabbt varse att det var något i hans synfält som inte stämde. Den hade ingen vittring från mig eftersom vinden var i min favör. Filmsnutten visar tydligt den ambivalens rävens nyfikenhet skapar. Samtidigt som den vill undersöka vad som dykt upp på vägen säger hans sjätte sinne att det kan vara farligt att gå för nära. Den flyr snabbt ett par gånger och varje gång den återvänder tar den ytterligare några steg närmare mig. Slutligen drar den dock iväg och jag får en sista glimt av den röde när han stannar upp och känner människolukten i mina färska spår.
Gonatt!

Under intensivt spårande med "näsan i backen" får man ofta lite annorlunda perspektiv på sin omgivning. Som t.ex. idag när denna surikatliknande åkerfräkenfamilj dök upp framför mina fötter.

Namnet på växten vars blomställning liknar ögonlösa eller förpuppade fåglar vet jag inte, men de får verkligen min egen fantasi att blomma.
Gonatt!

Solen sken från sydost och fick molnen över bjurholmstrakten att se extra hotfulla ut idag när vi skulle till Bjurholm för att storhandla. Solen strålade dock fortfarande när vi gick in på affären. Väl inne på Konsum upptäckte vi till vår fasa att det satt en spindel på konsumkassens botten. Frågan var bara hur vi nu skulle hantera detta? Spindlar och regn är i vår familj förknippade med döden (i första hand för spindeln). Trots detta fick denna lilla krabat i hastigheten sätta livet till denna dag. Ingen av oss ville visa sig "pjöllri’t" och bära ut den så spindeln krossades omsorgsfullt med en morotspåse (infällda bilden).
Och Gott sa’n, när vi lämnade butiken en stund senare hade regnet börjar strila, inte mycket, men ändå. Efter denna lektion blev hemresan spännande. Hade en svart katt passerat över vägen hade vi fått vända om och endera ta Klubbsjövägen eller åkt via Bjurvik och Bjärten hem. Jag tror nämligen inte det hade räckt med ett trefaldigt "tvi" för att undvika en olycka efter denna varnande påminnelse om livets realiteter...

...som finns är en vårsolbestrålad morgongardin. Den skapar förväntningar om att den kommande dagen ska bli ljus och varm.
Gomorron!

...men däremot närkontakt med skogens obestridliga drottning tjäderhönan.
Gonatt!

Den tredje och sista fasen i dagens stenröjningsarbete blev att förpassa stenarna till en plats där de inte är i vägen för någon. Man kan här ana vissa likheter med Alliansens Fas 3. Fas 1 i stenröjningsarbetet är ofta ett par års passivt iakttagande av de stensnytor som så förargligt sticker upp och är ivägen för gräsklippare, snöslunga osv. I Fas 2 tar man tag i problemet och gräver upp stenarna samt fyller igen de gropar som uppstått. Fas 3 blir således den sista fasen i stenröjningen - bortforsling av stenen till en undanskymd plats där den inte stör.

Ikväll kan schlagersemifinalen kan slänga sig i väggen! Jag har nämligen haft en oförglömlig date med en björn under kvällens skogspromenad. I samma veva som jag upptäckte tydliga spåravtryck i den leriga hyggeskanten hörde jag ett väsande visselljud ifrån ett tätt buskage i ättvinden (vindriktningen). Spåren i vårvinterns snö var alltså ingen tillfällighet, vi har förmodligen en stationär björn på trakten. Jag såg även färska spretande älgspår från en galopperande älg i samma område som björnspåret och det är inte så vanligt den här årstiden. Och gör man det så ser man oftast hundspår i anslutning till spårlöpan. Nu vankas ännu en höjdarsommar, förra sommaren toppades med lappugglehäckningen. Kanske ett björnmöte på mitt eget skogsskifte blir den här sommarens höjdpunkt...
Goafton!

...för tätting.
Gomorron!

Igår förmiddag tog jag som vanligt en kort skogspromenad i mina hemmamarker. Sådana dagar känns det som om jag får skörda vårens primörer om och om igen - och det kan jag göra varje helg. Underbart!

Granen har med all önskvärd tydlighet försäkrat sig för framtiden, och nu återstår att se hur tornfalkparet lyckats med sina "kottar".
Gomorron!

Vår äldsta katt Axel kom på ett av sina alltmer sällsynta besök igår kväll. Jag släppte in honom när jag kom hem från jobbet. Han hade då varit ute någon dag eller två och det gullades som vanligt en hel del (på barnspråk) medan katten avverkade sin hälsningsceremoni. Han fick som vanligt höra välkomsthälsningar typ "Jaså är finkattgubben hemma, du är ju så fiin" osv. Men så, när han passerade kökets ärvda kommod stannade han plötsigt till och tittade upp mot mig som satt vid matbordet. Jag hann bara tänka "Varför stannar du där?" då han plötsligt vände rumpan mot en av kommodens dörrar och skakade till. När han sedan tog ett par makliga steg mot hallen såg jag till min stora förvåning att det droppade en klar vätska från kommodens dörr och ned på golvet. Eftersom Axel är kastrerad har vi tagit för givet att vi aldrig skulle få problem med stritningen. Att han nu i sin gyllene medelålder skulle ta för före att markera revir inomhus har således inte funnits på kartan. Tonläget i kattpratet sänktes nu blixtsnabbt några oktaver och vokabulären likaså. Nu var han inte "fiinkattgubben" längre, i det uttrycket återstod bara ordet katt följt av ett utdraget jäävel samtidigt som han omgående visades på dörren. Det är nog bäst både för hans och vårt eget själsliga tillstånd att han vistas utomhus den här tiden på året...
Gomorron!
 

Valborgsmässoaftonen började med en höjdare i naturen och kulminerade på kvällen med en kulturell höjdpunkt. A Perfect Day!

Till skillnad mot mig har min gamla traktor börjat få problem med ståndet. Skopan sänker sig obönhörlig under tiden jag lastar den med ved och jag tvingas ideligen in i hytten och jucka med lyftspaken för att få upp den igen. Kanske en liten blå hydraul-Viagra kan råda bot på eländet? För egentligen handlar väl Viagra enbart om hydraulik, eller hur?

Det började jävlas redan i vedkapningens första timme. Jag hittade inte min gamla fina lyftkrok och hade bara de nya felvinklade plasthandtagskrokarna att tillgå. Tänk att en så enkel pryl som en lyftkrok kan vara ett av de mest oumbärliga verktyg som finns. Nylyftkrokarna går nämligen inte att lyfta björkstockar med, de rispar bara lite i nävret och man får inget grepp. Som tur var hittade jag till slut min lilla älskling, den hade ramlat ned mellan skålsitsen och durken i nygammtraktorn.

Jag har inte hämtat mig riktigt än från debaklet med kroken, men nu har jag ju fått skriva av mig den värsta chocken så efter kaffet kan jag köra igång på allvar med veden.

Gomiddag!

Låångpromenad (3,5 timmar), låångt till närmaste öppna affär (3,2 mil) och årets hittills läängsta fotografi.

 Äntligen en positiv nyhet från Nordmaling. Annars är det tunnsått med positivitet när man nämner sin hemort. Man känner sig ibland som personerna i SJ-reklamen som inte vill berätta var de arbetar. I mitt fall talar jag hellre om var jag jobbar (i Umeå) än var jag bor. Om Ulla-Majs utflyttande från kommunhuset är positivt eller negativt låter jag däremot vara osagt. Där kan man förmodligen inte blåsa av Faran än... ;-)

Inlägget korsbefruktat med detta.

Äntligen en positiv nyhet från Nordmaling. Annars är det tunnsått med positivitet när man nämner sin hemort. Man känner sig ibland som personerna i SJ-reklamen som inte vill berätta var de arbetar. I mitt fall talar jag hellre om var jag jobbar (i Umeå) än var jag bor. Om Ulla-Majs utflyttande från kommunhuset är positivt eller negativt låter jag däremot vara osagt. Där kan man förmodligen inte blåsa av Faran än... ;-)

Inlägget korsbefruktat med detta.

I vårtider öppnar jag varje morgon hallfönstret som vätter mot skogen för att lyssna av morgonens ljudbild. Jag kan för varje dag höra hur våren mognar. I takt med att snön försvinner blottas även den gulsvarta gammfönnan på åkern och om några dagar kan man skymta det gryende gröna som ruvar alldeles under röffset av höstens döda strån. Ljudbilden kompletteras dagligen med nya scenerier; koltrasten spelar nu för fullt, skvaketrastens omisskännliga skrän fyller luften alltmer och gång på gång slår storspoven ut hela sin gingelliknande sång. Men hornugglehannen har tystnat, hoppas han är kvar och har hittat sin efterlängtade moatjé så han slipper fortsätta med hoandet längre och kan börja bygga upp kroppen inför försommarens plikter, att skaffa mat till en barnaskara.
Gomorron!

Den här dagen började med en katastrof. När jag backade ut bilen i morse kände jag en liten knix precis när hjulen hade passerat tröskeln. Jaha, tänkte jag, tjälen har förstås bråda dagar nu, den vill komma ur marken och har inatt lyckats skapa en bula utanför garaget. Man är ju luttrad när det gäller bulor som ploppar upp i tid och otid under vårförfallet. Men tyvärr var det här något helt annat.
Jag skulle naturligtvis inte ha rubbat på min invanda rutt i morse. Jag hade nämligen efter viss tvekan - väl medveten om riskerna med att ändra decenniegamla vanor - lämnat ryggsäcken utanför garaget när jag gick upp tll den nygillrade rävfällan för att kolla om den eländiga skabbräven hittat in. Fällan var tom, men jag fylldes ändå av en varm lyckokänsla över att ha fått lyssna till hornugglan diskreta parningshoanden och sorlet av småfåglar samtidigt som ett par tornfalkar jagade skator ovanför mitt huvud. Tyvärr störde detta rus min uppmärksamhet till den grad att jag missade säckeländet utanför garagedörrarna när jag skulle köra ut bilen.
Första tanken var naturligtvis "Kameran!". Lyckligtvis var den hel, men den goda lunchmaten - Tikka Masala - hade tryckts ur matlådan. Samtidigt som jag tårögd fick torka ur säcken steg doften av den fantastiska anrättningen in i sinnena och plötsligt var den varma euforin över morgonens fina naturupplevelse som bortblåst.
Gomorron!
 

Igår såg jag årets första tussilagoblommor - och de var till på köpet 21 st, oslagbart! Nu får gärna SMHI hota med och HDU (Han Där Uppe) verkställa hur många snö-garaila de vill, våren har slutligen vunnit. Och till råga på allt har vi hört trånande ugglor i husets omedelbara närhet. Måndagkvällen var helt magisk med en klart lysande måne och hoande horn- och pärlugglor inom hörhåll. Det är hög tid att börja trivas med tillvaron nu, om man inte gjorde det tidigare...
Gomorron!

Läste just i dagens papperstidning om gammbilen från museet som ska på långresa. Den fraktas nämligen ned till Elmia-mässan. Notisen avslutas med att en förklaring av bilens goda skick. Den användes inte så ofta på grund av det dåliga väglaget på dåtidens landsvägar. Att man ändå tog sig dit man skulle berodde antagligen på att det på den tiden fortfarande fanns alternativa färdmedel. Ett ofta begagnat alternativ var hästskjuts och i annat fall stannade tågen bara man befann vid banvallen och vinkade till lokföraren. Idag har vi gjort oss av med båda dessa alternativ, men vägarna är fortfarande lika oframkomliga i glest bebyggda trakter. Tåg- och hästskjutsalternativet försvann under 1960-och 70-talen när sossarna avfolkade landsbygden, och vi tjurskallar som finns kvar är hänvisade till att riskera både liv, lem och dyr bil för att förflytta oss i landskapet sedan alltfler bussturerna dragits in och alternativ därmed saknas helt.
Gomiddag!

Ofta läser man statistik över hur frekvent samhällets och sjukvårdens institutioner besöks av oss medborgare. Syftet med denna sifferexercis är att belägga ett påstående man gör eller en åsikt. Här i byn har vi en strålande statistik över hur vår kulturinstitution Brattsbackagården används. Brattsbacka med "förorterna" Bjärten, Grönnäs, Långvattnet och Gamla Brattsbacka har en total befolkning av strax under 100 personer (ja, de är handräknade men den höga medelåldern kräver god uppsikt över framförallt familjesidornas annonser för att bli akkurat och idag är det lokaltidningsfri söndag). De arrangemang i form av teaterföreställningar, vår-, höst- och vinterserveringar av mat och ibland underhållning osv brukar besökas av i snitt 40-45 personer vilket innebär att gården har en besöksfrekvens som motsvarar ett procenttal i samma härad. Det finns nog inte många orter som kan uppvisa denna lysande statistik. Jämför gärna med kulturhuvudstaden in spe Umeå och deras kulturpalats. Av stadens drygt 115.000 invånare tvingas man köpa ned sig till en promilleskala för att beskriva besöksfrekvensen i siffror. Och ikväll kl 7 kommer förmodligen våra siffror att befästas ännu en gång när Gamla Brattsbackas enfant terrible Greger Ottosson besöker Brattsbackagården med Västerbottensteaterns enmansföreställning Stor-Brodren. Här finns kulturen - siffrorna talar sitt tydliga språk!