Under dagens biltur i de gamla hemkvarteren kunde jag påtagligt känna hur jag långsamt landade i mig själv. Min trygga uppväxt i ett Hörnefors som myllrade av barn födda under efterkrigsåren har präglat mitt liv på ett genomgripande sätt. Vissa av villorna jag passerade har renoverats och bytt färg men trots detta kunde jag känna närhet till de människor som bodde där när jag växte upp. Det kändes nästan plågsamt stort att ha koll på alla som bodde i de många viiilorna på "Östermalm" under 1950- och 60-talen. I "mitt" kvarter bodde i tur och ordning Dehlins, Blomkvists, Jonssons, Anderssons, Hööks, Thysells, Fjellgrens, Oldengårds, Glads, Grubbströms, "Kalle Mager", Hedins, Nordings, Nordströms, Olofssons och Hammarströms. Igen av dessa familjer bor längre kvar, och trots att kvarterets atmosfär förändrats tyckte jag mig ibland skymta en del av husens forna familjemedlemmar mellan gardinerna. Jag var hemma igen...

Idag den 26 mars hade min mor Rut Berggren fyllt 95 år om hon fortfarande varit i livet. Trots att hon avled sommaren 2008 är hon fortfarande mycket levande i mitt liv och jag tänker på henne varje dag. Men jag sörjer inte längre, idag är jag enbart lycklig och stolt över att vara hennes son. Tack mamma!
...och gomorron till er andra!

Var på H&H i Hörnefors igår och provade jeans. Butiken var som vanligt mestadels befolkad av yngre och medelålders damer varav en del köade utanför provhytterna. Därför tvekade jag inför provandet eftersom skynket var för avslöjande, men det facila priset på jeansen fick mig att ta plats i en av hytterna. Precis när jag skulle avlägsna mina byxor kom jag att tänka på mina långkalsonger och hur de var instoppade i sockorna. I sista sekunden - innan byxorna nått knäna - tvingades jag därför ställa först ena och sedan den andra foten på den lilla pallen för att justera kalsonernas nedre linningar. Man vill ju inte avslöja sina mest privata skrymslen. Alternativet att helt enkelt avlägsna långfillingarna för att låtsas ha boxershorts faller av naturlig anledning bort när man ska prova sprillans nya jeans, särskilt när det ska göras stående på en liten pall...
Gomorron!

När jag körde igenom "växlarna" i den labyrint av skoterspår jag kört upp runt gården förflyttades mina tankar till grannen Nordströms i Hörnefors där min barndoms finaste Märklin-järnväg stod uppställd.
Gomorron!

Jag klarade med ett nödrop den deadline jag satt för mitt famösa vedhusbygge. Föresatsen var att det skulle stå klart före den 2 november som är min numera avlidne fars födelsedag. Det var därför extra vemodigt att åka till Hörnefors och tända ett ljus på föräldragraven denna dag sedan jag precis dragit in den sista skruven i bygget.
Under byggtiden har pappa varit mycket närvarande, särskilt när jag använt mitt klarröda vattpass. Jag har inte kunnat frigöra mig från känslan av att han suttit på sitt moln däruppe och sett mig vifta med vattpasset. Pappa var mycket noga med att allt han byggde skulle vara i vattring och det är honom jag har att tacka för alla mina vedhusplankor sitter som dom ska.

Eftersom kommunalrådet inte tar in obekväma kommentarer till sin blogg använder jag mitt egna lilla utrymme för att kommentera politikernas underbara resa med Botniabanan till Sundsvall. Det är faktiskt inte konstigt att turtätheten och antalet vagnar på Botniabanan är så snålt tilltagna när man betänker vilka som styr och ställer i de olika trafikbolagen, företag som i huvudsak är politikerstyrda. Skulle dessa proselyter bege sig ut i verkligheten, dvs  stå och trängas på överfulla tåg mellan Nordmaling respektive Hörnefors varje morgon och kväll skulle det säkert se annorlunda ut.
Att gratisåka på en arbetsresa till och från Sundsvall i ett halvtomt tåg är säkert en underbar upplevelse, men det får inte vara sådana erfarenheter som styr den medborgarfinansierade tågförbindelsen.

Gjorde ett snabbt besök i Hörnefors i morse. Eftersom tiden var knapp ville jag koncentrera titten till något som är speciellt för min gamla hemort. Gråbelanne? Nej, för bakvillt till. Megrundet? Nej, dit var jag sist. Hamnskär? Nej, dit har jag också nyvarit. Till sist återstod den röda kishögen. Till den körde jag ofta i min ungdom moped för att kolla vilka fartyg som låg inne. Ja, nöjena stod inte som spön i backen på den tiden precis, och det gör de ju inte nu heller. Tyvärr är kishögen numera alltför farlig att vistas på och är därför inhägnad, men däremot fanns nya fartyg att beskåda i havet utanför. Ett gäng skarvar hade nämligen parkerat på resterna av en gammal pråm och det var en syn som var mycket ovanlig när jag bodde hemma...

i badet idag. Igår badade jag för första gången i den nu isbefriade Bergsjön. Vattentemperaturen låg då på plus 10° och jag har nog aldrig - i vuxen ålder - badat i så kallt vatten. Idag gjorde jag om bravaden, men nu hade vattnets "värmts upp" med hela 20 procent. Inför doppet kände jag mig plötsligt som den lilla frusne men tappre gossen Pär som var på väg att doppa sig i Kvarkens iskalla vatten vid Medgrundet i Hörnefors en tidig majdag i mitten av 1950-talet. Jag har nämligen inte dristat mig till att bada i så kallt vatten sedan dess.

Min jordevandring har således tagit den vändning jag alltid befarat att den till slut skulle ta: antalet hjärnceller avtar i samma takt som de ökade i min barndom och resultatet blir den nu pågående regressionen, dvs den gradvisa återgången till barnets begränsade mentala förmåga...
Gonatt!

Den här dagen växer för varje år som går sedan mamma avled. Fyra tunga år har nu passerat och när jag vaknade i morse fanns tankarna redan hos henne. Första bilden som dök upp i minnet var på ett morsdagskort modell 1955. Ett sånt där med ett stort hål i mitten på en ihopvikt A4 (från pappas jobb på pappersbruket i Hörnefors) där gratulationen GRATTIS PÅ MORS DAG! fiffigt placerats. Därefter passerade brottstycken ur vårt liv tillsammans för att slutligen landa i våra fantastiska bilresor tillsammans i slutet på 1990-talet från vår exil här uppe i norr till hemtrakterna i Gästrikland, Norduppland och Dalarna. På bilden promenerar mamma i min födelseby Vintjärn i Dalarna. Det hade då gått 51 år sedan jag föddes. Suck!
Gomorron och grattis alla mödrar!

När jag var liten jobbade morsan som lokalredaktör för VF i Hörnefors. Utan att ha tillgång till bil bevakade hon i ur och skur års- och dödsdagar, föreningsevenemang och andra händelser av värde som inträffade på orten. Det var låångt före datorernas inträde på den mediala arenan.
När jag nu bevakar vad som händer och sker här i Brattsbackas närhet tänker jag ibland på hur enkelt det är att meddela sig med omvärlden nu jämfört med tidigare. Skrivmaskinen (en grön Halda) och en Rolleicord- (eller om det var en Rolleiflex-kamera) var de verktyg som stod till buds när mamma kreerade de reportage som via buss skulle transporteras till redaktionen i Umeå. Hennes deadline styrdes således av bussturlistan. Om texten skulle införas i följande dags tidning hade hon endast förmiddagen på sig.
När hennes alster väl kommit till redaktionen vidtog en redaktionell koll, framkallning och urval av bilder, sammanställning av materialet, sidplacering och sedan inlämning till sätteriet. Där sattes texten i bly på sättmaskiner och eventuella bilder hamnade på repro för att förvandlas till zinkklichéer inför tryckningen som liksom nu skedde på natten. Liite omständigt alltså!

Nej, nu är det dags att skriva ihop en liten "ortsnotis" om vad som timat vid dagens stora event här i Brattsbacka, Folknykterhetens dag på Brattsbackagården. Om lyckan står mig bi kommer den att ligga på vk.se inom en timme efter insänt mejl - med bild och allt. Kanske inte en notis av samma kvalité som de formidabla hantverk mamma lämnade ifrån sig, men kvalitén på distributionen är iallafall klart överlägsen.

...så vad är problemet? Jo, kompetensen att använda systemet saknas. Eller rättare sagt, man har byggt en infrastruktur som bygger på en dröm. En önskedröm om att det nu finns datorer som kan göras smartare än "den mänskliga Faktorn". Jag sitter fast på Botniabanan mellan Hörnefors och Umeå och tågföraren verkar med manualens hjälp försöka få eländet att röra sig. Vid ett stopp sprang han förbi för att någon minut senare springa tillbaka med något som såg ut som en bruksanvisning under armen. Och jag som hade tänkt hinna ut en sväng till fågelparadiset Degernäs före jobbet. Men jag får kanske till slut tröst av amatörmässigheten hos tågbolaget. Ett långstopp vid Degernäsängarna vore inte helt fel...
Gomorron!

i dubbel bemärkelse. Så skulle man kunna kalla morgonens märkliga färd till jobbet. Det mest påtagliga var ändå att åka med "mjölkbussen" i alla dess kringelikrokar. Bara att från bussfönstret studera de omvälvande förändringar som skett i Hörnefors sedan Kungsvägen drogs bakom Karlssons Hönseri och vidare igenom plantskolans ytterområde är en upplevelse. När jag var en liten pojke på 50-talet var detta en lekplats. Där en gång Isaks stora koja hängde i trädrenarna finns nu "gamla" hus i långa rader - längs Frejs väg och Valhallavägen. Men det mest anslående är ändå att så lite har hänt inom kollektivtrafiken sedan mitten av 1900-talet. De dieseldoftande monster som då trafikerade sträckan Nordmaling-Umeå finns fortfarande kvar, de har bara genomgått styling och försetts med inbyggd motor och digital klocka intill förarplatsen. I övrigt är det samma koncept som gäller. Och ett oslagbart sådant; bussen i morse var knökfull med folk och det är förstås tack vare att den slår fjärrtåget med hästlängder när det gäller närhet. Att ingen har kommit på ett sätt att miljövänligt, snabbt och billigt frakta folk från sina hem till arbetet under de 60 år som förflutit. Tekniksprånget mellan 50-talets analoga mjölkbuss och Botniabanas digitala flumteknik är alldeles för långt när alternativen saknas.

När vi körde förbi Agnäsbacken för en stund sedan väcktes med ett ryck minnet av barndomens skidbackar i Hörnefors till liv. Förra helgen var det samma sak då barnbarnen hade gjort en backe av stenfoten nedanför vårt hus, fallhöjd: ca 1 meter.
När jag var liten (på 1950-talet) bodde vi på Ågatan i Hörnefors, granne med Hörneån och med närmaste skidbacke 100 meter från huset. backen hette i folkmun Viklundsbacken, en samlingspunkt för barnen i kvarteret med en förmodad fallhöjd på mellan 7 och 10 meter om man räknar bort den sista lilla meterhöga knixen ned på Hörneåns is. Längdskidor och små masonitskivor var det som stod till buds när vi susade nerför backen. Ofta byggde vi upp ett hopp i mitten av backen för att tillskapa ett tävlingsmoment och därmed reducera enformigheten i åkandet.
En annan backe i ungefär samma storlek var Hejsan, en delvis konstgjord höjd mitt ute på traktens första hygge. Egentligen var det ett skjutbanekulfång för tränande jägare och ibland även för manövrerande militärer från I20 och K4. Dit brukade vi dra oss tillbaka när trängseln blivit för stor på Viklundsbacken eller när vi tröttnat på alla småungar som alltid var ivägen för oss som hade skidor.
Den ultimata backen var ändå "Gråbelanne", eller Gråbenslandet som det kanske heter. Det var i våra ögon en respektingivade utförslöpa lite längre bort och den krävde - förutom matsäck - en hel del träning för att klaras av i sin hela längd.
När man nu återser dessa backar förvånas man över hur små de är - de märks ju knappt. Så jäkla lång har man väl inte blivit att det skulle göra någon skillnad.
Ett mysterium som fascinerar...

Idag är det exakt 37 år sedan vi gifte oss i Hörnefors gamla kyrka. Britta i sin mors egenhändigt sydda västerbottensdräkt och jag i en lånad dito - ett sockersött par. Vi har kamperat ihop sedan 1965 och tog således god tid på oss innan vi 1974 bad dåvarande prästen i Hörnefors Karin Nylander stadfästa vår förening.
Gomorron!

Idag åkte vi gammvägen mellan Hörnefors och Håknäs. När vi passerade infarten till Sörbyns kriminalvårdsanstalt dök plötsligt minnet av 1950-talets bussresor till Nordmaling upp för min inre syn. Oftast åkte man till Umeå om man bodde i Hörnefors och jag minns inte varför vi överhuvudtaget åkte med bussen till Nordmaling. Det första jag tänkte på när vi skulle dit resa dit var passerandet av Sörbyn och Strömsör. Spänningen steg när bussen passerat Västamarken och fortsatte sin slingrande färd genom den tjocka granskogen mot Sörbyn. Skulle det stå någon fånge och vänta på gods vid busshållplatsen idag? Om jag såg någon människa i närheten av hållplatsen eller på åkrarna på sidan av vägen granskade jag denna person väldigt noga. Jag försökte se om fångar såg ut som vi andra eller om de påminde om matinéernas tjuvar och banditer. Jag både fruktade och önskade att någon skulle kliva på bussen i Sörbyn, det kunde ju vara en mördare som rymt... Knappt hade jag hämtat mig från detta trauma innan bussen var i Strömsör. Där låg ett vårdhem för förståndshandikappade. Män och kvinnor i olika åldrar och skepnader vandrade omkring i det parkliknande området runt byggnaderna. Jag tittade också efter Börjesson, han brukade ibland städslas som kusk hos Nordahls häståkeri hemma i Hörnefors och i den rollen var han en klippa. Det var han som plöjde vårt potatisland nere vid ån på vårarna. Men när pappa tyckte att fårorna borde gå tvärs över landet istället för längsefter ån -  för vattenavrinningens skull - påpekade Börjesson stillsamt: Men då måst’ ja’ ju ner i ån för å sno! Potatislandet låg nämligen bara ett par meter från åkanten. Vem var förståndshandikappad den gången?

Inte vet jag, men är det bara jag som blir förbryllad över att en kommun tillåts gå med 298 miljoner kronor i vinst? Detta överskott betalas av de människor som drabbas otaliga sparbeting inom kommunens verksamheter. Och även om politikerna nu har fått en stor extrasumma att "fördela" hjälper det inte de som drabbats av den hjärtlöshet som präglat vård och omsorg under vinståret. Denna hjärtlöshet tvingar nämligen äldrevård och missbrukarvård att göra personalinskränkningar som i sin tur medför att enskilda gamlingar och unga missbrukare under året hinner gå under. Jag vet, för min mor och far tillhör den förra kategorin och det kommer jag aldrig att förlåta "vinstmaskinen". I dagens tidning kungörs att trenden håller i sig, Hörnefors kommundelsnämnd gör en "vinst" på 1,4 miljoner för årets första kvartal. Jag undrar vilka enskilda hörneforsare som fått betala med sina liv för det kalaset...
Gomorron! 

Jag klippte mig i morse. Håret växer allt snabbare med åren (verkar det som) och det har faktiskt hänt att jag fått frågor om min täta kalufs. Har du peruk? Hur mycket har du fått ge för den där snygga peruken? Var har du fått tag på den? osv. Men som sagt, idag klipptes den ned ordentligt. Om jag tittar i livets backspegel har jag inte varit så här kortklippt sedan pojkåren i Hörnefors.
Och apropå backspegel. När jag var på väg hem från jobbet idag råkade jag kasta en blick i backspegeln och för ett kort ögonblick upplevde jag att det satt en mycket kortklippt herre - i baksätet...
Gonatt!

Den mjuka vinter jag skymtar under gatubelysningen nere på vägen påminner mig om min barndoms vinterkvällar. Jag och min kompis brukade såna här aftnar stå under gatlampan utanför vårt hus i Hörnefors och träna målskytte med ishockeyklubba och puck eller tennisboll. Målstoplarna var snöhögar med ungefär samma avstånd från varandra som på en riktig ishockeybana. Klubborna och pucken/bollen tjänade nog mest som ursäkt för att bara få vara ifred, umgås och snacka. Målen noterades enbart slentrianmässigt. Vi ville helt enkelt inte vara inomhus när det gick att vara ute. Jag har faktiskt haft samma känsla de två senaste dagarna och av den anledningen har jag mest befunnit mig utomhus under de senaste dagarnas vakna timmar.
Att dessutom samtidigt få återuppleva barndomssomrarnas sandlådekänsla - fast i en riktig traktor och i snö istället för sand - är bara en präktig bonus. ;-)