Det är mycket tal om s.k. "härskartekniker" i dagarna. Umeå kommuns kommunalråd Tamara Spiric (v) säger ifrån och som ett brev på posten påklistras hon detta epitet snart sagt varje gång hon tar tag i problem inom hennes jurisdiktion. Hade det varit en man ur företrädesvis det borgerliga blocket hade hon förmodligen hyllats för sin beslutsförmåga. Är det några som ska anklagas för härskarteknik är det VK och TV4 som tävlar i konsten att med hjälp av denna teknik försöker kratta manegen inför ett borgerligt maktövertagande 2014. Att pressa ut vänsterpartiet ur stadshuset är nämligen enda chansen för borgerligheten att få tillträde till taburetterna. Holmlunds kön är hans räddning, de kommer inte åt honom längre och dessutom blir sällan män anklagade för att använda sig av härskarteknik eftersom den är för svår att identifiera hos det manliga könet. En beslutsam och kompromisslös kvinna däremot blir den perfekta måltavlan för insinuanta maktmedia.

Att jag skulle beröras så djupt av att se ett par tallar intill hyreshusen på Nydalahöjd gjorde mig väldigt förvånad. Träden tycktes vara helt avklädda sedan den omgivande skogen fått ge plats för stenhusen. Paret är nu mycket sårbart och helt utlämnat till nyckfulla mänskliga verksamheter.
Och inte är de almar eller för den delen björkar heller - så några kampgrupper kommer förmodligen aldrig att kämpa för deras intressen...

har dom för sej i banken FÖRE tre? hade Tage Danielsson kunnat fråga sig om han besökt Swedbanks storbankkontor i Umeå. Banken har ju inga kontanter längre, så vad i helvete fyller man dagarna med med därinne?

Det stundar stort förlovningskalas mellan Lennart H och Elvy S ikväll. Umeå och Övik knyter hymens band, iofs tillfälligt inför Kulturhuvudstadsåret, men man vet aldrig hur det ser ut efter efter en sådan utfästelse. De tu kanske fattar tycke för varandra och vill vandra hand i hand i framtiden. Men jag tycker nog Lennart skulle fria till Ulla-Maj först, för rent geografiskt ligger ju Nordmaling bättre till än Övik, men stadens kemi kanske passar Umeå bättre. ;)

Kvällens Aktuellt hade ett stort reportage om det allvarliga läget för äldre som inte får plats i Stockholms äldreboenden. Den intervjuade äldreexperten (från Umeå) sa i sin kommentar bland annat att de äldre minsann inte har tillgång till borgerlighetens mångomsjungna valfrihet när det gäller boendet under sina sista svåra år. Eftersom jag har en dyster erfarenhet av hur det kan gå till på ett riskkapitalägt äldreboende vet jag inte riktigt vad som är värst; att bo kvar hemma eller i en cell på ett underbemannat äldreboende. Min mamma kunde bo hemma upp i hög ålder trots att hon var sjuk. Mycket tack vare regelbundna och strikt reglerade besök av kommunens hemtjänst. Men så övertalade kontaktpersonen på kommunen henne att prova på ett tidsbegränsat boende på ett av Attendos omsorgsboenden. Provet förvandlades dock snart till en permanent vistelse trots mammas ivriga protester.
Knappt ett år senare avled hon i svår misär. En morgon hittade personalen henne död på golvet mellan toaletten och sängen, hon hade förmodligen fallit illa och på grund av bl.a. kol inte kunnat ropa tillräckligt högt för att någon i den fåtaliga nattpersonalen skulle höra henne. En tid senare fick jag "inside information" från en av de läkare som tagit del av obduktionsprotokollet. Han bekräftade mina värsta misstankar: mamma hade enligt detta protokoll svultit ihjäl.
Slutsatsen av historien blir således att experten har rätt. Valfrihet inom äldrevården är en chimär, dels för att de äldre inte har styrkan att hävda sin rätt att välja och dels för att vilket hen än väljer saknas de resurser som krävs för att skapa en trygg tillvaro för våra gamla.
Gonatt (Sverige)!

Man skulle även kunna ha följande perspektiv på PersonalPartners insatser för Umeå kommun: Anta att anställda som varit ärliga och i sina svar visat personlig integritet har blivit omplacerade/utköpta istället för den grå massa som svarat protokollenligt. Chefer är ju också människor som föredrar att vistas i en miljö där de inte ifrågasätts. Självständigt tänkande medarbetare får oftast vackert stå utanför den kommunala mötessfären, trots att en del katastrofala beslut skulle kunna undvikas om personer med dokumenterad integritet inbjudits att delta i beslutsprocessen.

Visst vore det mer logiskt och framförallt mer ekonomiskt att utsätta de osäkra och tydligen inkompetenta arbetsledarna på Umeå kommun för personlighetstester istället för att sprida dessa personers osäkerhet och stress till de anställda? Företaget som utför testerna heter dessutom Personalpartner, ett namn som är missvisande då de tydligen arbetar för företag och inte för personal. De 600 intima frågorna ställs till personal som misstänks vara inkompetent och de utstätts därmed för stark misstro från sin arbetsledare. Om inte dessa arbetsledare har tillräcklig kompetens för att avgöra lämpligheten för vissa personer att inneha specifika tjänster borde hen kompetensutvecklas istället för att arbetsgivaren ska betala miljoner för ombesörja den delen av chefernas tjänst. Metoden avser nämligen att påvisa inkompetens hos personal. De borde dessutom klara denna stressituation som i slutändan kan resultera i omplacering till annat jobb eller i värsta fall avsked.
Personalchefen på skolkontoret Eva Gustafsson som inte ens begriper att metoden är kränkande borde därför ha varit den första att passera denna eklut!
Gomorron!

En detalj i dagens utgjutelser över Lennart Holmlunds övervägande att "sluta prata med medier" har slagit mig. Om nu Umeå (som enligt VKs ansvarige utgivare är en av Europas snabbast växande städer) har styrts av den odemokratiske despoten Holmlund under de år Umeå utvecklats, varför står isåfall alltid en kör av oppositionspolitiker och tar åt sig äran av stadens satsningar? Själv har jag alltid tolkat det som att besluten tagits i god demokratisk ordning. I annat fall har varken Ågren, Lövgren och föralldel även Spiric något att yvas över, eller hur?

Det måste vara det småpissiga regnandet som föser ihop alla negativa tankar.
1) Min värsta mardröm om det (i mitt tycke) omöjliga "fredsprojektet" EU är på väg att besannas
2) Boxer & Viasat städar ideligen om i programutbudet (kan man inte hävda kontraktsbrott?)
3) Datorn vill inte kännas vid min IPhone längre
4) Försommarens småfågelsång har tystnat
5) Svevias väganslag går oavkortat till centrala delarna av Umeå kommun
6) Traktorbatteriet har "gått ut"
...och dessutom håller jag på att tappa blånageln på höger hands tumme.
Måtte sommaren med sol och värme komma snart! De idéer som ligger i bakhuvudet kom till under ett fåtal soliga dagar och de kräver vackert väder och soligt sinne för att förverkligas...
Gomorron!

Ni kan inte tro hur glad jag blev när jag läste notisen i dagens VK om centerpartisterna Madelaine Jakobssons och Kerstin Sjöströms motion till Nordmalings kommunfullmäktige om att starta en pendel mellan Nyåker och Umeå. kanske inte först och främst för att det fortfarande finns politiska idéer om hur utvecklingen av landsbygden måste reverseras utan även att det fortfarande finns celler av centerpartister som månar om ett levande Sverige. Den politiska idévärld som emanerar ur kanslierna på riksplanet innehåller sannerligen inte något matnyttigt för de människor som försöker hålla landsbygden levande.

...så vad är problemet? Jo, kompetensen att använda systemet saknas. Eller rättare sagt, man har byggt en infrastruktur som bygger på en dröm. En önskedröm om att det nu finns datorer som kan göras smartare än "den mänskliga Faktorn". Jag sitter fast på Botniabanan mellan Hörnefors och Umeå och tågföraren verkar med manualens hjälp försöka få eländet att röra sig. Vid ett stopp sprang han förbi för att någon minut senare springa tillbaka med något som såg ut som en bruksanvisning under armen. Och jag som hade tänkt hinna ut en sväng till fågelparadiset Degernäs före jobbet. Men jag får kanske till slut tröst av amatörmässigheten hos tågbolaget. Ett långstopp vid Degernäsängarna vore inte helt fel...
Gomorron!

I morse strulade det till sig med tågen på Botniabanan igen. Tåget från Övik var 23 minuter försenat och i Umeå fick de inte igång det tåg som skulle ha gått till Övik. Iallafall så slapp vi gudskelov åka buss till Umeå denna morgon, och då tänker jag främst på dem som har en tid att passa (själv flexar jag så gott det går).
Så till rubriken; ankomsten till Umeå Östra ropades ut när vi passerade lastbryggorna på Gimonäs och folk började förväntansfullt skruva på sig i sätena. Tåget saktade in och vi passerade långsamt Bamse-kiosken - för att plötsigt stanna! När tåget med en skakning tvärstannade mittemellan kiosken och resecentrum hörde jag hur en av resenärerna uttalade precis vad jag tänkte: Såå näraah!
Gomorron!

Nu känns det bättre! På 05.59-tåget från Nordmaling till Umeå är det gott om plats. Och dessutom finns det sittplatser för alla smaker. Soffgrupper, 2- och 3-sitssäten, säten med utfällbara bord plus väskhylla osv. I morse hittade jag den perfekta platsen för en relativt långbent lat-ox’...

Gomorron!

Skötseln av Projekt Botniabanan visar med all önskvärd tydlighet att det finns stora buggar i vårt omhuldade demokratiska system. De folkvalda ombuden beslutade för ett par årtionden sedan att bygga en järnväg mellan Nyland och Umeå för cirka 10 miljarder kronor. So far so good.
Men att projektet sedan visar sig kosta en bit över 20 miljarder, bli 3-4 år försenat och slutligen överlåtas till amatörer visar på att det finns buggar i den demokratiska programvaran. Den stora frågan är nu om dessa buggar är möjliga att åtgärda eller om det krävs en ominstallation med ny oprövad programvara - och isåfall med vilken.
Man skulle kunna tro att trafiken mellan Örnsköldsvik och Umeå idag fungerar tillfredsställande, men det gör den sannerligen inte. Visserligen går tågen, men de är överfulla och det är anledningen till att jag nu återgått till att köra bil till jobbet.
Så efter att ha varit godtrogen nog för att lita till demokratin och ha varit med och bidragit till detta svindyra projekt under alla år står jag fortfarande och stampar i samma eländiga infrastruktur. Jag blir faktiskt genuint generad över att behöva stå ihopklämd i ett minitåg efter denna otroligt långa och dyra resa...
Gomorron!

Jag saknar den stillsamma färden i 200 km/timmen in till jobbet på morgnarna.
Jag saknar det stumma och kravlösa umgänget med övriga morgontrötta resenärer som plikttroget väntat på perrongerna i Övik, Husum, Nordmaling och Hörnefors.
Jag saknar att sitta på tågets högra sida och se ljuset från den tidiga morgonsolen stiga upp i kustbandet någonstans mellan Kråken och Sörmjöle.
Jag saknar rulltrapporna.
Jag saknar morgonpromenaden mellan Umeå Östra och jobbet. 
Jag saknar tryggheten att alltid ha resan betald en månad i förväg. 
Jag saknar månadsbiljetten när jag nu tvingas punga ut med cirka 967 kronor i veckan enbart på bensin till bilen istället för resor tur och retur Nordmaling-Umeå till det i sammanhanget facila priset av 1230 kr/månad.
Jag saknar att få göra tummen upp när folk på jobbet frågar mig hur det är att pendla med Botniabanan.
Men så länge det inte finns ett seriöst företag som klarar av att sköta en av de viktigaste logistiska uppgifterna i sitt uppdrag, dvs att resenärerna ska slippa stå på varandra under färden kommer jag även fortsättningsvis att ta bilen till jobbet, all saknad till trots.
För vad jag verkligen inte saknar är att gungande att stå ihoptryckt bland jobbsvettiga resenärer i halvtimme på 16.20-turen från Umeå Östra till Nordmaling efter en lång arbetsdag!
Gomorron!

kronor senare är det en lusig älg som stoppar Projekt Botniabanan. Antalet frågetecken kring detta enorma projekt är snart uppe i samma antal. Först och främst det faktum att tågen måste dras ända ned till Gävle för att repareras (och det är bevisligen frekvent), sedan att själva tågen inte pallar för en älgpåkörning och sist men inte minst att det saknas stängsel längs sträckan är 3 solida skiljetecken som ofta återkommer när man pratar Botniabana.
Att resan till Umeå ända kan företes med en sprillans ny buss kan kanske ses som en tröst i bedrövelsen. Men icke! Den nya bussen är helt klart anpassad för betydligt mindre människor än infödda norrlänningar. När chauffören uppmanar till användande av säkerhetsbälte låter det som ett skämt. När man väl tryckt ned sig på sätet känns det som att vara fastklämd i ett skruvstäd och då är det lite overkill att dessutom trycka ned ett bälte mellan kroppen och framförvarande ryggstöd!
Gomorron!
 

På lördag fyller vår dotters yngsta barn år och igår skulle vi traditionsenligt skicka födelsedagspresenten i ett kuvert. Tyvärr var lagret av grattiskort här hemma tömt så vi tog oss en tur med bilen för att skaffa ett passande kort för en liten dam. Slutligen hamnade vi i Umeå och hittade så småningom ett sådant med ett underbart motiv i ett medföljande kuvert. Meningen var att vi skulle lägga det på brevlådan i stan för att vara säkra på att flickan skulle få det före familjens avresa till Turkiet på onsdag. Problemet var bara att vi inte hade den exakta adressen med oss. Vi ville heller inte ringa och därmed meddela att vi skulle gratta eftersom vi inte var säkra på att hon skulle hinna få presenten före avresan. Väl hemma var det för sent för att posta ett brev utan vi bestämde att jag skulle ta med mig kuvertet till Nordmaling och posta det i en mer centralt belägen låda. Eftersom jag skulle vara i Nordmaling redan 07.50 fick jag väcka Britta och be henne skriva på kortet eftersom min handstil inte duger för dylika ändamål. Hon satte sig yrvaken vid köksbordet och efter en stund ropade hon glatt "Kom och skriv Farfar du också".
- Nej, svarade jag, det blir nog Morfar eftersom jag är hennes morfar.
- Skit också, jag skrev Farmor, väste Britta och eftersom hon redan skrivit flickans namn på kortet var det nu helkört. I hastigheten kom ordet farmor upp och anledningen är naturligtvis att vi har titulerats farmor och farfar nästan varje helg på senare tid. Sonen har nämligen en stuga här i Brattsbacka och hälsar tillsammans med sina barn på betydligt oftare än vår dotter som bor i södra Sverige.
Plan B blev att jag skulle försöka få tag på ett kort i Nordmaling och ändå hinna få iväg det med avgående morgonpost. Jag hoppades att det enda öppna inköpsstället Statoil skulle ha ett ställ med panikkort varför jag åkte dit och tittade mig omkring i butiken. Hittade inget utan frågade expediten som glatt rundade disken för att visa mig var kortstället fanns. På grund av språkförbistring hade hon dock inte uppfattat vad jag efterfrågade utan trodde det var en resedagbok jag behövde och sådana fanns det gott om i detta ställ, däremot inga kort av den sort jag så desperat behövde.
När jag kom hem fick vi ändå ringa, men nu för att tala om att lilla Vanja blir gratulerad i efterskott. Sanningen att säga var det nog ett snällt och omtänksamt troll som lade sig i våra förehavanden eftersom det ju inte är helt fel att ha lite pengar kvar efter semestern heller.
Gomorron!

Jag kanske borde skicka in följande motivering till tävlingen NY TID - NY STAD:
Vi har 4 katter och bor alldeles intill vägen mellan Nyåker och Norrfors. Mängden bilar som passerar är inte hög, men hastigheten på dem är desto högre. Därför skulle jag vilja göra en varningsskylt för katter - en hemgjord kattillustration tillsammans med frigolitbokstäverna MEAU (med bortfilad Å-prick). Detta ord blir då också EU-anpassat och det helsvenska J-et har ersatts med ett internationellat klingande E. I den framtid där Nordmaling inkorporerats med Umeå kommun går det naturligtvis att återställa ordet till UMEA vilket passar utmärkt då vår by gränsar till Bjurholms kommun. Skulle tro att bokstäverna Å, Ä och Ö blir jämgamla med Nordmalings kommun och att båda irritationsmomenten isåfall kommer att upphöra ungefär samtidigt.
Då får vi en Ny tid i en ny stad!
//Gomorron!

Inte vet jag, men är det bara jag som blir förbryllad över att en kommun tillåts gå med 298 miljoner kronor i vinst? Detta överskott betalas av de människor som drabbas otaliga sparbeting inom kommunens verksamheter. Och även om politikerna nu har fått en stor extrasumma att "fördela" hjälper det inte de som drabbats av den hjärtlöshet som präglat vård och omsorg under vinståret. Denna hjärtlöshet tvingar nämligen äldrevård och missbrukarvård att göra personalinskränkningar som i sin tur medför att enskilda gamlingar och unga missbrukare under året hinner gå under. Jag vet, för min mor och far tillhör den förra kategorin och det kommer jag aldrig att förlåta "vinstmaskinen". I dagens tidning kungörs att trenden håller i sig, Hörnefors kommundelsnämnd gör en "vinst" på 1,4 miljoner för årets första kvartal. Jag undrar vilka enskilda hörneforsare som fått betala med sina liv för det kalaset...
Gomorron! 

Ofta läser man statistik över hur frekvent samhällets och sjukvårdens institutioner besöks av oss medborgare. Syftet med denna sifferexercis är att belägga ett påstående man gör eller en åsikt. Här i byn har vi en strålande statistik över hur vår kulturinstitution Brattsbackagården används. Brattsbacka med "förorterna" Bjärten, Grönnäs, Långvattnet och Gamla Brattsbacka har en total befolkning av strax under 100 personer (ja, de är handräknade men den höga medelåldern kräver god uppsikt över framförallt familjesidornas annonser för att bli akkurat och idag är det lokaltidningsfri söndag). De arrangemang i form av teaterföreställningar, vår-, höst- och vinterserveringar av mat och ibland underhållning osv brukar besökas av i snitt 40-45 personer vilket innebär att gården har en besöksfrekvens som motsvarar ett procenttal i samma härad. Det finns nog inte många orter som kan uppvisa denna lysande statistik. Jämför gärna med kulturhuvudstaden in spe Umeå och deras kulturpalats. Av stadens drygt 115.000 invånare tvingas man köpa ned sig till en promilleskala för att beskriva besöksfrekvensen i siffror. Och ikväll kl 7 kommer förmodligen våra siffror att befästas ännu en gång när Gamla Brattsbackas enfant terrible Greger Ottosson besöker Brattsbackagården med Västerbottensteaterns enmansföreställning Stor-Brodren. Här finns kulturen - siffrorna talar sitt tydliga språk!

Igår ondgjorde sig järnvägsmotståndarna över att det skulle kosta hundra miljoner att uppdatera det digitala signalsystemet på Botniabanan. Hur mycket pengar är det egentligen? Skattebetalarna satsar i dagarna 200 miljoner för att promota Saabs försäljning av Gripen-plan i den libyska stridsplanskonkurrensen och Umeå kommun har plockat nästan 300 miljoner för många skattekronor av medborgarna under 2010. I det perspektivet är den satsade extraslanten till den för framtiden så viktiga norrländska 15-miljarderssatsningen småpengar.
Gomorron!

P.S. Se även det välformulerade blogginlägget från Ola Nordebo.

Så sitter man här igen. Resan gick som vanligt bra och tåget gick på avtalad tid. Det är väldigt lätt att kritisera Trafikverk, SJ och Norrtåg när det är förseningar och problem så jag tycker att jag kosta på mig att även tala om när allt fungerar. Om du drar dig till minnes har det funnits andra infrastruktursatsningar som haft användarproblem när de dök upp. Glöm inte eländet med de första mobiltelefonerna, först NMTs oanvändbarhet, sedan 3, 3G för att inte tala om det mobila bredbandet och hur nyckfullt det är i våra trakter. Systemen som styr trafiken längs järnvägsspåret från Nyland till Umeå är nya och revolutionerande för den spårbundna trafiken och det är nog inte så jävla enkelt att få varenda siffra rätt från första stund. Det skulle kännas väldigt B att åter tvingas köra bil eller åka buss till jobbet nu när pendlingståget äntlgen nått upp till norra norrlandskanten. Expressens artikel är förmodligen ett beställningsjobb från Norrbotniamotståndarna i Alliansen. Samtidigt fick väl tidningen en ordentligt upplageboost längs norrlandskusten. 

Under senhösten och tidigare i vinter har jag betraktat tågpendlingen mellan Nordmaling och Umeå som en kryddig ingrediens i tillvaron. Som om jag spelat på Lotto två gånger om dagen med liten eller ingen vinstchans. Inte ens Trafikverket har lyckats hålla reda på om Botniabanans turer skulle ställas in eller inte.
Men nu har det funkat nästan prickfritt i flera veckor och det känns underbart. Den kryddighet som tidigare varit ett problem har förvandlats till en av de ingredienser som kompletterar arbetsdagen allra bäst. Den lagom långa bilresan till resecentrat som åtföljs av en halvtimmes ostört lyssnande på mina musikaliska favoriter i hörlurarna har blivit den basingrediens som gjort att det blivit allt lättare för mig att stiga upp varje morgon.
Nej, nu måste jag sluta med skrytandet och ge mig iväg...
Gomorron!

I morse nåddes precis gränsen för mitt tålamod med Botniatåget. En halvtimme innan jag skulle åka till Nordmaling C för att ta 07.17-tåget til Umeå Östra såg allt bra ut i turlistan. Jag gjorde mig beredd att åka de tre milen till resecentrat för att få njuta av den snabba tågtransporten till arbetet i Umeå. Till saken hör att jag numera ståtar med motorvärmare på centrats parkering och har sagt upp min gamla värmare vid jobbet i stan. Några minuter senare, dvs ca 1 timme före avgången var Trafikverkets hemsida uppdaterad. Samtliga morgontåg var nu inställda och "buss ersätter". Problemet med bussen är att resan tar en evighet jämfört med tåget vilket gjorde att det blev bil hela vägen, plus att jag har en iskall bil på parkeringen ikväll när jag ska hem. :(
Nu står jag dessutom inför att förnya månadsbiljetten och blir villrådig. Ska jag verkligen satsa den dryga tusenlappen en gång till och utsätta mig för denna morgonstress (plus eftermiddags- också för den delen, för ibland går inget tåg hem heller).
Gomorron!

Nu är det slut med att anträda dagen med en vandring på den smala vägen. Under en tid har jag försökt lyssna på en bok under resan till och från arbetet. I början kändes det som en bra idé men efterhand har lyssnandet förvandlats till ett irritationsmoment. Att fokusera sina sinnen på att hänga med i spänningsromanens förbryllande kast samtidigt som ögonen följer den gryende dagen genom tågfönstret och näsan drar in resandets dofter blev till slut för mycket för mig. Idén med att starta dagen med att krympa världen till fokusering på en enda sak kan likställas med att med full koncentration köra bil på en dåligt plogad vinterväg i mörker. Ungefär som en tidig morgonresa i bil mellan Brattsbacka och Umeå. Varför skulle jag då ersätta detta trauma med att fokusera på en romanhjältes göranden och låtanden när jag tar tåget?
Nej, igår kväll synkade jag in en skön spellista till IPhonen och i morse fick äntligen musiken ackompanjera min tågresa. Med öppna sinnen hann jag avverka några berusande låtar med i tur och ordning Thåström, Enya,  Sophie B. Hawkins, The Killers, Louie Bega och Leonard Cohen innan doften från tågsetets bromsbelägg talade om att vi anlänt Umeå Östra och det var dags att lyfta av lurarna och vandra ut i vardagen.
Gomorron!

Umeå som gubevars står inför att bli Kulturhuvudstad 2014 har förmodligen inte den mediala kompetens som detta evenemangsår förtjänar. Inte ett ord har nämnts i tidningar eller regional-TV om att den kulturpersonlighet som komponerat och koreograferat Nobelmiddagens introduktion kommer från Umeå. Hon heter Birgitta Egerbladh och är född och uppväxt i Umeå. Överhuvudtaget har hon inte uppmärksammats i lokala medier. Så länge detta förhållande fortsätter förblir stan förmodligen i mångas ögon en Kulturskymningsstad trots upphöjelsen 2014. Den förkättrade Jantes lag kan väl inte ha haft något inflytande på de lokala förhållandena, eller? Säg för Guds skull till om jag har fel!

Jag ser med spänning fram emot vad som händer på Nordmalings station kl 07.15 när tågen från Umeå och Örnsköldsvik ska mötas på spår 2. Själv kommer jag för säkerhets skull att använda den för dagen nya avgångstiden 06.05. Norrtåg spänner bågen. ;-)
Gonatt!

Att tågen är inställda är ingen nyhet - åtminstone inte för oss resenärer. Sedan jag förnyade mitt månadskort i måndags har jag tvingats använda bilen iallafall. Bussar ersätter visserligen funktionen att förflytta mig till Umeå men det går ju sååå lusigt.
Kanske Länstrafikens affärsidé bara är att sälja bussbiljetter? Det har ju gått rätt trögt med biljettförsäljningen på senare år och nu använder man den halvfärdiga Botniabanan som draghjälp... ;-)

har talat. Han tycker att det är skandal att valresutatet i Umeå medger en kommunalrådspost för (v) och därför hotar han med att sluta satsa på Umeå. Balticgruppen vill tydligen inte att folk ska lägga sig i deras omsorgsfullt upparbetade strategi för att berika sitt företag på stadens befolkning.
Företagsamheten får i det borgerliga Sverige ett allt större utrymme inom politiken. Får Alliansen fortsatt förtroende i kommande riksdagsval kommer storproselyter som Olsson att bli allt oblygare i sin strävan att styra samhällsutvecklingen. Skolan och vården är redan ute på ett gungfly och i konsekvens med detta vill lokala storgubbar nu även kapa infrastrukturen i vår omedelbara närhet. Det skrämmer mig, eftersom drivkraften endast är Den heliga penningen. Det är därför jag aldrig kommer att rösta borgerligt.
Gomorron!