Under dagens millopp bland granar och tallar och över myrar kunde jag inte låta bli att föreviga mina favoritmotiv i vinterlandskapets. Till exempel de mystiska vindbrunnarna som visar att myrens ytvatten lyckas hålla snön borta trots vinterkylan. Även de gamla  torrakorna trotsar den bistra årstiden genom att fräckt blotta sina ädlare delar i snålblåsten.
Att det dessutom finns tecken på varmblodiga diton är gamla och nya spår av räv, mård, hermelin, ekorre, järpe, sork, rådjur, älg och tjäder som korsar ens väg. En spårlöpa bekräftade för övrigt att tjäderspelet redan är igång. Tråkigt är dock att ugglorna fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Det tänkte nog den räv som flydde grannskapet när den här tuppen gjorde sig stridsberedd. Räven hade nämligen kommit alltför nära hönsgården. I sporrsträck! sprang den över vägen precis framför vår bil, sedan tvärstannade den vid skogsbrynet och tittade långt efter sig innan den hoppade in bland träden. Han hade med stor säkerhet mer respekt för tuppens vapen (inringat) än för vår framrusande bil.

Det var en märklig känsla att se den här räven i full vintermundering käkande på en likaledes vinterförberedd hare. Dessutom på en gräsmatta och bara några meter från mig och min kamera. Räven styckade omsorgsfullt haren och grävde ned bitarna i det tjocka gräset. Något tiotal meter från scenen satt några smarta skator och registrerade gömställena. Spännande!

I söndags när jag gick en runda på skogen dök plötsligt denna vackra räv upp ur ett dike på Stormyran. Lyckligtvis upptäckte jag honom först, så jag hann försiktigt gå ned på knä och sätta igång kameran (tyvärr utan stativ) innan han var uppe på vägen. Men trots att jag försökte hålla mig helt blickstilla blev den snabbt varse att det var något i hans synfält som inte stämde. Den hade ingen vittring från mig eftersom vinden var i min favör. Filmsnutten visar tydligt den ambivalens rävens nyfikenhet skapar. Samtidigt som den vill undersöka vad som dykt upp på vägen säger hans sjätte sinne att det kan vara farligt att gå för nära. Den flyr snabbt ett par gånger och varje gång den återvänder tar den ytterligare några steg närmare mig. Slutligen drar den dock iväg och jag får en sista glimt av den röde när han stannar upp och känner människolukten i mina färska spår.
Gonatt!

I morse när jag tittade ut genom fönstret fick jag bevittna ett sällsamt möte. Vår lilla kattamazon Sessan vandrade till synes oberörd förbi en smygande räv. När räven kom för nära reste hon ragg vilket fick räven att loma iväg på rävars nonchalanta vis. De båda djuren uppförde sig som gamla bekanta och har säkert mötts åtskilliga gånger tidigare. Det skulle därför inte förvåna mig om Mickel har ett och annat ärr från kattklös på nosen.

fick jag i morse när jag inventerade veckans djurspår längs de småvägar som genomkorsar våra marker (jag gör en sväng varje fredagsmorgon nuförtiden). I ett litet grustag fick jag plötsligt syn på uppgrävd sand i snön. Nyfikenheten fick mig att tillfälligt lämna värmen i bilen för att se vad som förorsakat grävningen. Som jag redan hade misstänkt var det en räv som hittat en matbit under den täckande snön och sanden (infälld bild). Lukten från nedgrävda älgben hade fått en hungrig räv - som förmodligen blivit hjärtligt trött på sorkdieten - att krafsa sig igenom det tunna tjällagret för att få lite variation i matsedeln.
I detta perspektiv är det inte så farligt att åka de tre milen till Pizzeria Michelangelo i Bjurholm och hämta en Antonio-pizza. Variation i maten vitaliserar sinnena för oss alla...

Det blev inga bilder på vintriga ljusscnerier idag. Däremot - vad jag tror - på en mårdhundslatrin. Det är nämligen inte en räv som varit framme här, de gör ingen större affär av sina grövre utsläpp utan "hyker" bara ned sig och pruttar. Nej, det här är något annat. Endera en upptinad grävling eller en förhatlig mårdhund blir mitt tips. :-(