När vi körde förbi Agnäsbacken för en stund sedan väcktes med ett ryck minnet av barndomens skidbackar i Hörnefors till liv. Förra helgen var det samma sak då barnbarnen hade gjort en backe av stenfoten nedanför vårt hus, fallhöjd: ca 1 meter.
När jag var liten (på 1950-talet) bodde vi på Ågatan i Hörnefors, granne med Hörneån och med närmaste skidbacke 100 meter från huset. backen hette i folkmun Viklundsbacken, en samlingspunkt för barnen i kvarteret med en förmodad fallhöjd på mellan 7 och 10 meter om man räknar bort den sista lilla meterhöga knixen ned på Hörneåns is. Längdskidor och små masonitskivor var det som stod till buds när vi susade nerför backen. Ofta byggde vi upp ett hopp i mitten av backen för att tillskapa ett tävlingsmoment och därmed reducera enformigheten i åkandet.
En annan backe i ungefär samma storlek var Hejsan, en delvis konstgjord höjd mitt ute på traktens första hygge. Egentligen var det ett skjutbanekulfång för tränande jägare och ibland även för manövrerande militärer från I20 och K4. Dit brukade vi dra oss tillbaka när trängseln blivit för stor på Viklundsbacken eller när vi tröttnat på alla småungar som alltid var ivägen för oss som hade skidor.
Den ultimata backen var ändå "Gråbelanne", eller Gråbenslandet som det kanske heter. Det var i våra ögon en respektingivade utförslöpa lite längre bort och den krävde – förutom matsäck – en hel del träning för att klaras av i sin hela längd.
När man nu återser dessa backar förvånas man över hur små de är – de märks ju knappt. Så jäkla lång har man väl inte blivit att det skulle göra någon skillnad.
Ett mysterium som fascinerar…