Dagens clou har varit en tur längs kommunens östra gräns där många fiktiva bilder har flimrat förbi i ögonvrån. Vissa bilder sitter omedelbart medan andra kräver ”baklängesregi”, dvs man tvingas använda kamerans läge, linsinställningar och zoom för att få till ett fotografi. De här två bilderna tillhör den förra kategorin, det var nämligen bara att öppna bilrutan och trycka på knappen.
Det är väldigt blött i markerna nu, diken och bäckar är bräddfulla med regnvatten. Denna helg liksom förra helgen har jag tillsammans med älgjaktlagets hundförare korsat våra 1.000 hektar på längden och tvären ett stort antal gånger. Ibland har vi passerat samma bäck tre-fyra gånger under en enda såt.
En märklig iakttagelse denna höst är att när tappar balansen vill jag falla bakåt istället för som tidigare framåt. När jag var yngre och hade en rumpa vars storlek harmonierade med magen föll jag för det mesta framåt när jag halvmissade ett hopp över ett dike.
Men nu har denna märkliga och fullständigt ologiska gravitetsförändring dykt upp. När jag nu tappar balansen vid dikeshoppen faller jag trots en tilltagande rondör bakåt och landar på den förhållandevis lilla rumpan.
P.S. Apropå gravitet – min mage påminner mig om min hustrus senaste graviditet.
I söndags när jag gick en runda på skogen dök plötsligt denna vackra räv upp ur ett dike på Stormyran. Lyckligtvis upptäckte jag honom först, så jag hann försiktigt gå ned på knä och sätta igång kameran (tyvärr utan stativ) innan han var uppe på vägen. Men trots att jag försökte hålla mig helt blickstilla blev den snabbt varse att det var något i hans synfält som inte stämde. Den hade ingen vittring från mig eftersom vinden var i min favör. Filmsnutten visar tydligt den ambivalens rävens nyfikenhet skapar. Samtidigt som den vill undersöka vad som dykt upp på vägen säger hans sjätte sinne att det kan vara farligt att gå för nära. Den flyr snabbt ett par gånger och varje gång den återvänder tar den ytterligare några steg närmare mig. Slutligen drar den dock iväg och jag får en sista glimt av den röde när han stannar upp och känner människolukten i mina färska spår.
Gonatt!
Myrens diken jobbar verkligen i motvind i novemberkylan. Men de verkar trots motgången ha ambitionen att vara till nytta så länge som möjligt för sina uppdragsgivare. 😉
Senaste kommentarerna