Ordet "Hvergang" har fått en ny innebörd sedan jag började åka tåg till jobbet. 9 av 10 resor mankerar, varje dag har endera resan till eller från Umeå strulat. Det går inte att boka tider på morgonen eftersom ankomsttiden till jobbet varierar från dag till dag liksom även hemkomsten. Och nu har tydligen även motorvärmarna vid Resecentrum smittats med samma ERTMS-virus som drabbat Botniabanan vilket medfört att osäkerheten i konceptet är total. En minus 27-gradersdag frös bilen ihop till den grad att gaswiren fastnat i "plattläge". När jag trampade ned kopplingen åkte varvräknaren upp till 7.000 varv och jag fick bromsa mig hem. Säkerheten på spåret måste däremot bli 100-procentig eftersom tågen tvärstannar på varje aldrig så liten digital impuls. Den gordiska knut som byggts upp av detta motsatsförhållande mellan resesäkerhet och resekomfort kommer förmodligen aldrig att kunna lösas eftersom man så grundligt kopplat bort de mänskliga faktorerna ur tekniken.
En underliggande fråga har på senare tid fått allt större utrymme i mitt huvud eftersom jag nu gett upp hoppet om att detta resesystem någon gång ska fungera till 100 procent och det är ansvarsfrågan. Vem eller vilka är det som är ansvariga för detta helt surrealistiska debacle?
Gomorron!