Foto ur Lennart Hedlunds saml.

Med tanke på vad jag skrev igår om ett liv som står inför en nystart damp dagens reportage om lotsen i Holmsund ned som en bomb i mitt övremedelåldersminne. Jag pryade nämligen som lots ute på Bredskär när jag gick i sexan. Det var senhöst och första gången jag bodde tillsammans med främmande människor. Jag hade med mig egna lakan och handdukar och skulle vistas på ön under en vecka. Bredskär var en mycket spännande ö som bestod av två sidor, en civil och en militär. Som civilist fick jag inte beträda den halva av ön som vette ut mot havet och inte ens vinkla tornets långkikare nedåt mot öns östra strand. Denna spännande tillvaro kompletterades perfekt av de dramatiska färderna med lotsbåten ut till fartygen. Kyla och hög sjö gjorde att klättringen uppför den isbelagda ”lejdaren” på fartygets sida ibland framstod som rena självmordsuppdrag. Och på tal om tuffa uppdrag följde ibland lejdarklättringen mitt jobb som avisare på lotsbåtens isbelagda däck. En slägghammare stacks i min hand och sedan var det bara att glida ut ur hytten och börja hacka. Ibland var sjön så hög att tomdrickesbackarna som var fastklämda ute på däcket var nära att tömmas på sitt innehåll.
Att jag inte satsade på en karriär inom lotsväsendet berodde förstås inte på denna strapatsrika vecka på havet, men nog fick jag perspektiv på sjölivet den vecka jag pryade som skogsarbetare i Ängersjös djupa granskogar tillsammans med en självägande skogsägare…
Gomorron!