Det ligger mycket symbolik i dessa två bilder. Fotointresserade  – åtminstone på amatörnivå – vill naturligtvis ha så skarpa bilder som möjligt i sina försök att återge den omgivande naturen med kameran. Så har det då varit för mig. Fram till nu vill säga. Jag vet inte om det har med rättfärdigandet av darriga gubbhänder att göra men jag kan plötsligt upptäcka tjusningen med ett aldrig så litet darr på manschetten när jag fotograferar ”ute i fält”. I fallet med de lyftande änderna har darret dock inte med en skakig kamera att göra utan att jag inte var tillräckligt snabb med kamerainställningarna för att hinna få en knivskarp exponering innan änderna plötsligt tog till vingarna. Men, av de två bilderna ovan föredrar jag faktiskt den suddiga. Rörelsen i bilden tilltalar mig mer än den statiska och skarpa avbildningen.
På samma sätt har min tidigare knivskarpa analys av den politiska verkligheten lyft ur 1960-talets mylla. Från att ha varit klarröd ”R-are” i min gröna ungdom har livet förvandlat mig till en blurrig rödgrön person med hjärtat lätt lutat åt vänster, precis som fåglarna på bilden. En symboliskt lyft så gott som något…
Gomorron!