Etikett: Hörnefors

Fulaste byn?

Av , , 6 kommentarer 1

Det finns fortfarande byar i Västerbottens kustområden som är vackra. Men landskapet mellan byarna är ofta massakrerad av skogsbruket och består mestadels av kalhyggen som harvats till lerig skogsodlingsmark. Byarna är hel- eller halvtomma men åkrarna har ännu inte vuxit igen och ibland kan man få se både rådjur, hjortar och älgar beta på de öppna ytorna. En av dessa småbyar (som jag ofta cyklade förbi när jag var i skolåldern och som då var blomstrande och vacker) står dock ut med besked och det är Vadet mellan Hörnefors och Norrbyn. Byn är numera så anskrämligt ful att man överhuvudtaget helst undviker att passera den. Trots att jag av vissa skäl har anledning att ta denna omväg när jag ska åka från Nordmaling till Hörnefors överväger jag ibland att E4an bara för att slippa se eländet.
Gomorron!

Återbesök i arkipelagen

Av , , Bli först att kommentera 8

Igår när min vän Torbjörn H. guidade mig genom den ”djungel” av grund som omger de öar och kobbar som utgör kuststräckan mellan Hörnefors och Norrbyskär drog jag mig till minnes den äventyrliga seglats jag och min bästa kompis gjorde i början av 1960-talet. Pråmvraken vid Hörneåns utlopp låg fortfarande kvar och bland dem även ett par gamla segelförsedda livbåtar. I ungdomligt oförstånd lastade vi upp våra mopeder i en av båtarna och påbörjade en mödosam seglats ut till Norrbyskär i den svaga nordostliga vinden. Ingen av oss hade seglat förr och årorna var inte till stor hjälp, de var de mycket tunga och tillsammans med sjögången i den långa dyningen blev det nästan omöjligt att få ned årbladen i vattnet. Det var dock sommarlov, vi hade ingen brådska och vad jag minns åkte vi bara en sväng på Norrbyskärs enda gata innan vi återvände till båten för att påbörja hemfärden. Ett starkt minne som dyker upp varje gång jag kommer i kontakt med ordet Norrbyskär.
Igår åkte jag som sagt ungefär samma sträcka, men nu i en öppen och mycket sjösäker motorbåt tillsammans med min vän sedan några år Torbjörn. Målet var den lilla ö nära Norrbyskär som utgör boplats för cirka 600 skarvar. Kameran gick naturligtvis varm i den gungande båten och när jag upptäckte att marken på ön var i princip täckt med ungar gick jag i land för att fotografera. Här kommer ett axplock av de 485 klick jag avfyrade. Även denna färd kommer att bli ett minne för livet.
Gonatt!

skarvar_IMG_9242

barnkammare_IMG_9298

barnkammare_IMG_9318

stoisk_IMG_9373

detalj_IMG_9388

strandskata_IMG_9117

flyende_IMG_9269

civilister_IMG_9468

pramar_IMG_9486

vindkraft_IMG_9544

 

Ån i mitt hjärta

Av , , 3 kommentarer 9

höll jag på att säga. Men det är inte helt sant. Längst inne i hjärtat ligger nämligen Hörneån fast förborgad alltsedan barndomen. Vi bodde nämligen bara tjugofem meter från Hörneån mitt i Hörnefors och porlandet från strömmande vatten frammanar fortfarande underbara bilder från min ungdom. Men som god tvåa kommer ändå den lilla å som flyter genom Brattsbacka och det är Leduån. Varje morgon tar jag en promenad på den hårda nattskaren längs den ström som knyter samman Bergsjön med Vångsjön. Jag har ännu inte lyckats fånga något spektakulärt ögonblick ur fågellivet längs ån med kameran men jag lovar att ett sådant kommer förr eller senare… För är jag något så är jag envis!

svanar_IMG_3020

knipa_IMG_2952

siska_IMG_2773

gulsparv_IMG_2659

Gomorron!

Nageltjäll…

Av , , Bli först att kommentera 6

Som liten kom jag ofta hem med frusna fingrar och fötter och mamma brukade alltid slå på spisugnen när hon hörde ljudet av mina stelt klampande pjäxsulor i hallen. Sedan hjälpte hon mig snöra upp pjäxorna eftersom mina fingrar för det mesta var helt bortdomnade och obrukbara. Medan ugnen värmdes upp satte jag mig på en stol framför elementet med fingrar och tår instoppade mellan lamellerna. Fingrarna tinade upp först och medan den smärtsamma nageltjällen pågick vände jag stolen och placerade fötterna i den ljumma ugnen. Nu satte även tårnas nageltjäll igång och smärtan i fingrar och tår byggdes snabbt upp till ett outhärdligt crescendo som tack och lov snart övergick till en varm och skön känsla i hela kroppen. Vad jag kan förstå berodde denna ofta upprepade procedur på att jag hade så roligt utomhus att jag glömde den bitande vinterkylan. Samma sak hände mig också i morse när jag provkörde fyrhjulingen på skaren. För trots att jag endast hade ett par sommarhandskar och gummistövlar på mig tog jag en rejäl glädjetur på den hårda skaren. Inte förrän jag stannat Suzukin och var på väg in i huset kände jag att händer och fötter var bortdomnade.
Men nu står tyvärr inte längre mamma i köket och väntar på mig när jag klampar in. Däremot har hon säkert från sitt moln däruppe observerat att min ungdomliga obetänksamhet fortfarande finns kvar trots att ett halvt århundrade passerat.

Cirkeln sluts

Av , , Bli först att kommentera 7

Har med viss möda bytt utkastarremmar på snöslungan idag. Ett delikat men mycket roligt projekt för en gammal ringrostig skruvare som jag. Det har förflutit ett halvt århundrade sedan jag jobbade med bultar och muttrar senast trots att det den gången var bland det roligaste jag visste. Trots detta befarade jag att jag skulle vara betydligt klomrigare än jag faktiskt är. Min vänstra hand är dessutom inte helt läkt än så lillfingret pekar fortfarande snett ut från handen.
Ungdomens holmgångar med motorer bestod i att försöka hålla igång mopeden, den var trots allt den tidens viktigaste raggningsverktyg. Det krävdes således att mopeden skulle vara i gott skick när man skulle ut på samhället och fixa brudar. Men senare i livet – dvs under den tid jag ägnat mig åt försörjning av familjen – har jag inte ansett mig kunna ta mig den tid som krävs för att hålla igång skruvarfingrarna. Sådant arbete har därför lagts ut ”på entreprenad”. Men nu liksom i mitten av förra århundradet har jag inget försörjningsansvar längre utan jag har all tid i världen åt att reparera de verktyg jag behöver. Och kan jag på köpet imponera på den brud jag år 1964 raggade upp med min Monark modell ”stockholmare” är det ju inte helt fel det heller…

Mamma har namnsdag!

Av , , 1 kommentar 16

Inte riktigt sant, men kunde ha varit. Min mamma hade under hela sitt liv varit irriterad över sitt dopnamn – RUT Linnéa. Hon hade hellre velat heta Katarina (mormoderns namn) och lade på sin ålders höst till detta namn varför hon vid sin död hette Rut Linnéa Katarina. Att hon behöll tilltalsnamnet Rut berodde förmodligen att det inte är tillåtet att i efterhand förändra detta. Men hade hon fått leva några år till hade hon förmodligen med sin obevekliga envishet och sitt mod sett till att hennes ursprungliga tilltalsnamn omsorgsfullt suddats bort ur kyrkböckerna. Hon hade nämligen i sin ungdom arbetat som piga i en finare familj och där behandlats sämre än herrskapets hund Mitzi. Nu avled mamma sommaren 2008 och behövde aldrig uppleva förnedringen av att ha samma namn som högerregeringens pigbidrag RUT. Men som sagt, hade hon fortsatt leva hade tilltalsnamnet blivit för mycket för henne. Hon var nämligen en kämpande socialist och oskicket att förse en redan välmående medelklass med pigbidrag hade känts som ett fruktansvärt nederlag i hennes kamp för ett jämlikt samhälle.
Gomorron!

Fem år har gått…

Av , , Bli först att kommentera 13

…sedan pappa dog. Den 17 september 2008 avled min då 94-årige styvfar Algot Berggren efter ett långt och ytterst aktivt liv. Han bodde hela sitt liv i Hörnefors och var en av de politiska pionjärer som aktivt deltog i skapandet av drägliga arbets- och levnadsvillkor för kommunens invånare. Efter fackliga studier på bl.a. Brunnsviks Folkhögskola blev han så småningom ordförande för Pappers avd. 115 vid hörneforsfabriken samt invald i Hörnefors kommunfullmäktige. Listan kan göras lång på vad han uträttade under sin aktiva tid, och enbart det faktum att jag fått vistas i hans närhet under lång tid gör att han fortfarande utgör ett stöd när jag ska fatta beslut i min vardag. På bilden flankeras jag av en beundrat blickande mamma och en finurligt leende pappa.

pappa_bloggen

Gomorron!

Fem år idag

Av , , Bli först att kommentera 7

mamma_blogg

Det är idag hela fem år sedan mamma gick bort, ”Fem år av sorg och saknad” som det brukar heta i In Memoriam-annonser. De fem gångna åren har visserligen bestått av ett stort sorgarbete under de första åren, det som nu återstår är förstås en stor saknad men framförallt våra gemensamma minnen. Det mest påtagliga är dock avsaknaden av det yttersta stöd jag haft av en mycket närvarande mamma under mina första 60 år. De gångna fem åren har tvingat mig att snabbt växa upp vilket gjort mig försiktigare i mina åthävor. Nu får jag ensam axla det tunga arbetet att ”Watch my back”.
Samtidigt har det nya livet har skänkt mig en slags befrielse från att ha någon som sitter på min axel och kommenterar det mesta jag företar mig. Det gäller i såväl familjära angelägenheter som i politiska frågor. Mamma hade en mycket bestämd och väl genomtänkt politisk åskådning och förutsatte naturligtvis att hennes närmaste skulle dela denna.
Så trots att mamma nu är borta har de farhågor jag hade för fem år sedan, att även mitt liv var förrött i och med hennes bortgång kommit på skam. Livet går vidare, det har kanske fått ett annat innehåll och innehåller mer allvar än tidigare. Men om jag gör en överblick över all den lycka som kommit mig till del under livet så är det mamma som lagt grunden och sedan fullföljt sina intentioner. Och jag inser nu att de varit att få mig att bli en lycklig och levande människa.
Gomorron!

Fem år

Av , , Bli först att kommentera 11

Den 17 juli har det gått fem år sedan mamma gick bort. Saknaden efter henne som var så oerhört stark de första åren har så sakteliga ersatts av en känsla av tacksamhet för allt hon gjort för att hjälpa mig att åter bli en hel människa efter den traumatiska flytten från allt jag kände till en helt ny familj när jag var 6 år gammal. Nu när jag ser tillbaka på allt som hänt både i den miljö vi lämnade och i min nuvarande miljö kan jag inte annat än se att hon handlade helt rätt.
Apropå blomman på bilden är den en ständig påminnelse om mammas och min anknytning till Forsbacka (mellan Gävle och Sandviken) där vi bodde innan hon bröt upp från det gamla och tillsammans med mig flyttade till Hörnefors. Exakt denna pionplanta har mamma tagit med sig från mormors rabatt och symboliskt planterat i sin nya trädgård i Hörnefors. Efter hennes bortgång har jag flyttat lyckoblomman till mitt eget universum här i Brattsbacka.

pion_1673

 

Hemma igen!

Av , , Bli först att kommentera 7

Under dagens biltur i de gamla hemkvarteren kunde jag påtagligt känna hur jag långsamt landade i mig själv. Min trygga uppväxt i ett Hörnefors som myllrade av barn födda under efterkrigsåren har präglat mitt liv på ett genomgripande sätt. Vissa av villorna jag passerade har renoverats och bytt färg men trots detta kunde jag känna närhet till de människor som bodde där när jag växte upp. Det kändes nästan plågsamt stort att ha koll på alla som bodde i de många viiilorna på "Östermalm" under 1950- och 60-talen. I "mitt" kvarter bodde i tur och ordning Dehlins, Blomkvists, Jonssons, Anderssons, Hööks, Thysells, Fjellgrens, Oldengårds, Glads, Grubbströms, "Kalle Mager", Hedins, Nordings, Nordströms, Olofssons och Hammarströms. Igen av dessa familjer bor längre kvar, och trots att kvarterets atmosfär förändrats tyckte jag mig ibland skymta en del av husens forna familjemedlemmar mellan gardinerna. Jag var hemma igen…