Slåttermaskin med bakgrundsljus.
Gammstället står och skäms i höstskuggorna och håller sitt enda öga mot himlen…
Sista chansen för björken att spegla sina löv i sjöns vatten?
Den grönsprakande mossan smyger långsamt ur gammstubbens grepp.
Säg den springa som kan gömma sig för hackspetten…
Påminner om ett avbarrat lärkträd.
Tjäder och älg har trampat runt på skogsbilvägen under natten.
Det frostiga bladets ådror och kapillärer framträder tydligt under morgontimmarna.
Även ett aldrig så anspråkslöst löv har en egen skugga att visa upp.
Nu råder höstsommaren, kanske mer höst än sommar för det går snabbt nu.
Här har tiden stått stilla i årtionden . Det sega hässjevirket trotsar tiden och försöker förtvivlat hålla sig upprätt med hjälp av en trädstam.
Mycket rönnbär betyder…
Renfana.
Pinntjuren tror förmodligen att han är osynlig bakom buskarna.
En ljusstrimma i höstens färger återstår av kvällsljuset.
De årstider som kläms mellan dominanterna sommar och vinter är egentligen två mycket spännande klimatologiska indikatorer. Luften vibrerar av spekulationer under dessa ”transportsträckor”. Man undrar vad den annalkande sommaren/vintern kommer att ha i sitt sköte och väderspekulationerna har en speciell spänst som saknas under de ”riktiga” årstiderna. Vyerna vidgas av de längre perspektiven, under sommarmånaderna är det endast dagens eller på sin höjd kommande veckas väderlek som vädras under det att vårens spekulationer genomsyras av drömmar om en varm och skön sommar.
Just nu befinner vi oss i slutet av årets andra mellanperiod och vintern står och bankar på dörren. Rönnarnas svaga blomning under sommaren lovar åtminstone Bondepraktikans följare en snöfattig vinter medan många snöälskare häruppe i norr ser på praktikans spådomar med uttalad skepsis. Själv nöjer jag mig med att ta varje dag som den kommer och eftersom jag är fotointresserad blir varje dag guld värd om dagarna är mulna och våta. Färgskalan i den döende växligheten är ändlös och den slutar heller aldrig att utmana kamerans optik och fotografens öga. När snön slutligen täckt markerna hamnar kameran på undantag och förberedelserna för en eventuellt exploderande vår påbörjas. Då gäller det nämligen att vara med från början för att hinna föreviga allt som händer under några korta vårveckor i vår underbart spännande norrländska natur.
De övergivna sommarhusens fönster sänder sorgsna blickar mot förbipasserande.
Assymetrisk geometri på traktorsvägen.
Sommarhatten i växthuset hänger kvar och påminner om heta sommardagar bland drivna plantor.
Gomorron!
Ja, jag älskar detta land. Här är det mesta normalt, ta till exempel de årligen återkommande årstiderna. Med en variation på endast några dagar avlöser de varandra enligt kosmos klockrena dagordning varje år. Den första riktiga höstdagen har just passerat och jag har trots regn och blåst njutit i fulla drag hela dagen. Återstoden av denna underbara årstid blir nu en njutbar transportsträcka till nästa meteorologiska milstolpe, vintern. Mina rosor och digitalisblommor står ännu i full blom tack vare min ömma omvårdnad. Pysslandet med blommorna har under sensommaren blivit en viktig del av min pensionärstillvaro som annars mest består i att hålla andra mindre iögonenfallande växter kort. Och apropå kort – de här två ”korten” beskriver på ett utmärkt sätt hur jag kommer att minnas denna dag.
Det bästa med älgjakten är… Ja, vad som blir det bestående minnet av den årliga jaktupplevelsen varierar. Men de minnesbilder som blir bestående är naturligtvis förknippade med den underbara miljö man tillbringar dessa höstdagar i. I det avseendet är årets jakt en verklig höjdpunkt och i de stiliserade dokument kameralinsen skapar koncentreras det nästan osannolikt vackra.
Gomorron!
I förstone kan de nakna berghällarna se grå och trista ut, men…
…tittar man efter riktigt noga så öppnar sig en fascinerande värld av växter i det till synes jämngrå fältet. De här pyttesmå lavarna reser sig likt Barcelonas Gaudi-torn ur den gröna undervegetationen.
Den skulle kunnat heta orrtuppslav med tanke på den illröda markeringen på "huvudet". Det prosaiska namnet är dock kochenillav.
På nära håll blir den enklaste björkknopp otroligt sensuell.
Den här lilla svampen (ca 10 mm hög) ser ut som en jätte bland barrträd.
Kanske skogens svarta lockespindel, betydligt större än kusinerna i våra hus, ca 60 mm mellan "fötterna".
Varje enskilt löv är ett underverk.
…och ett inte helt ovälkommet avbrott i vardagen.
Precis när sista pannkakan lämnat laggen gick strömmen förlorad. Magarna har nu fått sitt lystmäte och som kompensation för kaffet som inte hann bryggas fylls nu våra själar med den mörka och tysta höstfriden. Vi anser nog att vi lever i en tyst miljö här i skogsbrynet, men nu märks ändå tystnaden väldigt påtagligt. Eftersom det inte blev något Glamour för oss denna kväll passade vi på att rensa de trattkantareller Cecilia och Lars kommit med idag. Så i det snabbt försvinnande höstljuset sitter vi nu i fönstret mot norr och plockar eventuella barr från de underbara svamparna. Enligt min mening ett utomordentligt alternativ till den tröstlösa TV-serien.
Senaste kommentarerna