Vid besöket på nygeriatriken igår blev jag plötsligt tvärnödig och tvingades uppsöka närmaste toalett. När jag fällde upp locket på toastolen såg jag något som fick mig att småle gillande. Någon hade fixat lockfästet på det finurliga men i glesbygden vanliga sättet,  man får ta vad man har och göra det bästa av det. Det är ju inte varje dag – eller vecka heller för den delen – inlandsbor är på järnaffärn. Jag vill helst tro att någon av de äldre patienterna som upptäckt det trasiga locket och gjort som han/hon skulle ha gjort hemma. För även om många själsförmögenheter kan vara förlorade när man hamnat på geriatriken sitter vissa praktiska färdigheter som berget.