Vår äldsta katt Axel kom på ett av sina alltmer sällsynta besök igår kväll. Jag släppte in honom när jag kom hem från jobbet. Han hade då varit ute någon dag eller två och det gullades som vanligt en hel del (på barnspråk) medan katten avverkade sin hälsningsceremoni. Han fick som vanligt höra välkomsthälsningar typ "Jaså är finkattgubben hemma, du är ju så fiin" osv. Men så, när han passerade kökets ärvda kommod stannade han plötsigt till och tittade upp mot mig som satt vid matbordet. Jag hann bara tänka "Varför stannar du där?" då han plötsligt vände rumpan mot en av kommodens dörrar och skakade till. När han sedan tog ett par makliga steg mot hallen såg jag till min stora förvåning att det droppade en klar vätska från kommodens dörr och ned på golvet. Eftersom Axel är kastrerad har vi tagit för givet att vi aldrig skulle få problem med stritningen. Att han nu i sin gyllene medelålder skulle ta för före att markera revir inomhus har således inte funnits på kartan. Tonläget i kattpratet sänktes nu blixtsnabbt några oktaver och vokabulären likaså. Nu var han inte "fiinkattgubben" längre, i det uttrycket återstod bara ordet katt följt av ett utdraget jäävel samtidigt som han omgående visades på dörren. Det är nog bäst både för hans och vårt eget själsliga tillstånd att han vistas utomhus den här tiden på året…
Gomorron!