Nu har jag varit ”ledig” från arbetet i två och ett halvt år och börjar allvarligt fundera på om den tidiga pensioneringen inte var lite förhastad. Just då, vintern 2012, kändes det som mitt arbetsliv nått vägs ände och det var dags för den stora vilan. Men såhär i efterhand kan jag tycka att det förmodligen bara var en tillfällig nyck som fick mig att dra igång pensioneringsmaskineriet hos arbetsgivaren. Den känsla jag så här i efterhand har är att jag fortfarande har semester och snart skall vara i arbete igen. Jag således färdigvilad och alltmer förvirrad över vilken tillvaro jag befinner mig i. Och vad f-n gör man då? Mitt gamla yrke var överspelat redan innan jag slutade och att påbörja ett seniort arbetsliv är definitivt inte intresserant. Det mycket emotsedda pensionärslivet har förvandlats till ett intellektuellt och fysiskt vakuum och jag har ingen lösning på problemet.
Och vad var den andra saken jag skulle skriva om? Det har jag tyvärr glömt. Bara en sån sak…
Gomodda!
Etikett: pensionär
Bästa julklappen
Aftonbladet/Sifo presenterar idag en försenad julklapp till svenska folket. Förtroendet för högerregeringen går kräftgång, förtroendet för Reinfeldt och därmed hela högerregeringen ligger nu under 50 % och de vidhängande partiledarna (förutom Annie Lööf) vidgår en ordentligt baisse i sina förtroendekapital. Som icke förvärvsarbetande pensionär ingår även jag i den stora skara klappmottagare där skolelever, sjuka, arbetslösa, handikappade och andra som inte har välbetalda arbeten ingår. Smolket i bägaren är att förtroendet för Åkesson fortfarande håller i sig även om det har minskat med tre procent. Hur någon människa kan ha stort förtroende för denne man och därmed de andra pajasarna i hans anhang kan jag för mitt liv inte begripa. Hoppas nu bara att även detta ras håller i sig fram till valet, då kan nästkommande jul firas utan att högtiden behöver grumlas av att ett gäng främlingsfientliga människor fortfarande platsar i rikets styrelse frampå nyåret 2014/2015.
Gomorron!
Projektstyrning in absurdum
Omfattningen av mina projekt som pensionär är på väg att bli påtagligt liten. Det blev tydligt igår när det vid lunchen (i all välmening) påpekades att nu när mitt vedhusprojekt är på väg att fullbordas borde jag ta itu med nästa projekt, julgranen. Men aldrig har väl huggningen av årets gran varit föremål för en särskild punkt på våra lunchmöten vid köksbordet. Den detaljen brukar jag klara på en grisblink under en vardaglig skogspromenad.
Gomorron!
Det ger jag fan i!
Tågen går tydligen fortfarande lite sådär längs kusten häruppe. Själv har jag som glad pensionär lagt ned tågåkandet till och från jobbet nu och kan äntligen instämma med Albert Engströms stins för hundra år sen:
"En stins i Skåne tillbringade sin semester på det väl enligt hans åsikt idealiska sättet, att han satt på sin stations perrongsoffa åskådande ankommande och avgående tåg, som han ju icke behövde befatta sig med, samt lät sin njutning utmynna i upprepade:
– Där kommer ett tåg, dä ger ja fan i! Där kommer ett annat tåg, dä ger ja också fan i!"
Gomorron!
Usain på Storflake
När jag tittade ut genom sovrumsfönstret i morse såg jag nattens dimmor vakna. Nu gällde att smida medan järnet var varmt om kamerans lins skulle hinna fånga den dimmiga morgonens magiska ljusspel. Det vaddigt mjuka ljus som filtrerats genom morgonens dimmoln är nämligen perfekt om man vill fånga sensommarens fuktmättade färger med kameralinsen. Dock drev de marknära slöjorna iväg alltför snabbt i ostlig riktning för att en okaffedrucken pensionär skulle hinna följa med. Men längst bort – på den bortersta skogsbilvägens yttersta vändplats – hann jag med kameran fånga den sista dimsvansen innan den försvann bakom Höglidpustens horisontlinje.
Och på tal om snabb, tranan på Storflake neaför Bodins såg ut som den värsta Usain Bolt när den drog iväg strax efter det startskott som markerades av att min bil bromsat in och stannat. Strax efter skottet, precis som herr Bolt igår kväll…
Gomorron!
Marknadsanpassning in absurdum?
Vet faktiskt inte hur mycket man kan skriva om förhållandena på sin arbetsplats, jag har aldrig någonsin ens velat göra det och gör det inte nu heller. Men mycket finns att skriva om min senaste arbetsplats Umeå universitet, både om den egna arbetssituationen och vad jag tycker om den accelerande marknadsanpassningen av vårt lands utbildning. Iofs är jag snart – i augusti – en fri och änsålänge relativt skrivkunnig pensionär men jag har aldrig haft någon koll på karenstider. Kanske någon därute vet mer om detta. Jag kollar mejlen så länge…
Gomorron!
”Tur att du inte har semester!”
Ja, visst är det tur att inte semesern infallit just nu. Det regnar ju mest varje dag. Själv har jag inte tänkt i de banorna men det har tydligen min fru. Vid frukostkaffet i morse tittade hon ut genom fönstret och sa medkännande: – Det är tur att du inte har semester!
Min ledighet tar nämligen inte slut i och den här sommaren är över, jag är ju nybliven pensionär…
Pensionärsrookie!
Något som kännetecknar en rookie är de små misstag man inte hittar hos mer etablerade människor i samma gebit. Att som jag gjort vakna och stiga upp i samma tid som vanligt (svintidigt) och sedan kliva upp och äta frukost tillhör väl om något verksamheter som kännetecknar en nybörjare i pensionärsbranschen. Dessutom är det premiär för månaden idag så när jag nyss vände blad i väggkalendern greps jag av en lätt ångest över symboliken i situationen. Egentligen är det tredje dagen jag kan inräknas i pensionärernas växande skara, men de första två dagarna togs ut 2009 och det är en annan historia.
Det pirrar faktiskt lite i maggropen att sitta här och inte ha något bestämt att göra idag. Jag har ju trots allt lovat mig själv att inte planera alltför mycket för framtiden. Det finns alltför många exempel på hur tragiska drafterna till Den Avslutande Ligan kan bli. Därför har jag högtidligen lovat mig själv att försöka njuta maximalt av varje ledig dag och endast göra saker som jag själv väljer att göra även om människor i min omgivning har helt andra förväntningar på mig. Klarar jag det kan det bli ett bra avslut för gamle Pär Sättare som envist jobbat med typografi sedan 1968!
Gomorron!
I bägge änner!
Det är väldigt påtagligt att tiden krymper på alla håll. Igår kväll påmindes jag vid 23.30-tiden (när Seinfeldt började) om att gårdagen varit på tok för kort. Sedan väckarklockan ringt kl 04.32 hade jag bara hunnit med ca 85% av vad jag borde ha hunnit. Andra varvet på lackeringen av den nya vägskylten till Nyåker samt redigeringen av det som hamnat i filmkameran under kvällens älgspaning hanns inte med. Överhuvudtaget är dagarna aldeles för korta nuförtiden, trots att dagsljuset aldrig lämnar oss. Ibland tror jag att det är åldern som spelar mig ett spratt; att jag arbetar långsammare nu än tidigare. Förklaringen är naturligtvis att i takt med stigande ålder avtar arbetstakten (med multiplicerad hastighet). Min självbevarelsedrift gör dock att jag försöker lägga åldersnojan åt sidan och jobba på trots den tilltagande motviden. Jag hoppas nämligen att min tjurskalle även fortsättningsvis kommer att förklara tidsbristen med att den kosmiska tiden har kommit i olag och rusar obehindrat.
En annan förklaring till att tiden känns snäv är politiskt betingad. Den empatibefriade allianspolitiken som sjösattes efter valet 2006 har ibland fått mig att bli avundsjuk på nära och kära som hann gå bort före denna stalinisering av rikspolitiken. Det programmatiska utauktioneradet av den generella välfärden har gjort livsklimatet i vårt landet betydligt svalare nu när den stalinistiska doktrinen Arbetslinjen slagit till med full kraft. I den beskrivs ickearbetande människor som paria och eftersom jag snart är pensionär och kommer att tillhöra denna kategori ser inte framtiden lika ljus ut för mig och mina generationskamrater som den varit för vår föräldrageneration.
Gomorron!
Senaste kommentarerna