Nu har den omtalade pensionshöjningen äntligen visat sig på kontot (även om man fick titta efter). Tack för det Staten! Tack vare denna slant tycker jag mig nu ha råd att fortsätta med utfodringen av traktens rådjur utanför vårt köksfönster. Själv anser jag mig nämligen inte vara värd sådana ohemula extravaganser från det allmänna så därför använder jag denna oväntat stora dusör till att bland annat köpa renfoder till det vilda.
Det finns fortfarande byar i Västerbottens kustområden som är vackra. Men landskapet mellan byarna är ofta massakrerad av skogsbruket och består mestadels av kalhyggen som harvats till lerig skogsodlingsmark. Byarna är hel- eller halvtomma men åkrarna har ännu inte vuxit igen och ibland kan man få se både rådjur, hjortar och älgar beta på de öppna ytorna. En av dessa småbyar (som jag ofta cyklade förbi när jag var i skolåldern och som då var blomstrande och vacker) står dock ut med besked och det är Vadet mellan Hörnefors och Norrbyn. Byn är numera så anskrämligt ful att man överhuvudtaget helst undviker att passera den. Trots att jag av vissa skäl har anledning att ta denna omväg när jag ska åka från Nordmaling till Hörnefors överväger jag ibland att E4an bara för att slippa se eländet.
Gomorron!
Rådjuren har hitintills varit mycket osynliga denna vinter. Det tunna snötäcket har knappt täckt över åkerstybben och djuren har kunnat bygga upp ett rejält vinterhull utan att extra utfodring. Förra vintern såg jag mig nödsakad att bistå med dyrt renfoder hela vintern för att de arma djuren skulle må bra. Årets ”mellansvenska” klimat här i Brattsbacka har dock fallit rådjuren bättre i smaken och nu tror jag faran är över för svält. Hässjan från i somras som ligger lagrad i höskaget kommer nu väl till pass i foderhäcken. Att djuren häckar under fågelbordet utanför köksfönstret beror nog mer på att de vill påminna om sin existens än att de är jättehungriga…
Gomorron!
Enligt mätningen på Google Earth blev dagens skogspromenad ca en mil lång. Ett hundskall på avstånd hade väckt mitt intresse och eftersom vinden var nordlig och skallet kom från norr blev det en självklarhet för mig att undersöka vad som var på gång. Att vinden var relativt stark medförde naturligtvis att det var svårt att bedöma avståndet till hundskallet. Tyvärr visade det sig även denna gång att älgståndet i fråga befann sig utanför min jurisdiktion, närmare bestämt uppe på Kronoparken. Eftersom jag alltid bär med mig kamera och/eller gevär på mina höstpromenader går jag så försiktigt en stelbent 65-åring någonsin kan för att om möjligt komma nära eventuella villebråd. Men trots ett antal timmars koncentrerat spanande lyckades jag vare sig se eller ens höra flyktljud från något av skogens djur. Men så, när jag var på väg hem och befann mig helt öppet mitt på kraftledningen, fick jag äntligen lön för mödan. På nära håll överraskades jag av ett kraftfullt rådjursbrölande, ett sånt som ger en ståpäls på hela kroppen. Och eftersom jag hade kameran redo för action var det bara att stanna, stå blickstilla och avnjuta naturupplevelsen med filmknappen intryckt.
Under dagens millopp bland granar och tallar och över myrar kunde jag inte låta bli att föreviga mina favoritmotiv i vinterlandskapets. Till exempel de mystiska vindbrunnarna som visar att myrens ytvatten lyckas hålla snön borta trots vinterkylan. Även de gamla torrakorna trotsar den bistra årstiden genom att fräckt blotta sina ädlare delar i snålblåsten.
Att det dessutom finns tecken på varmblodiga diton är gamla och nya spår av räv, mård, hermelin, ekorre, järpe, sork, rådjur, älg och tjäder som korsar ens väg. En spårlöpa bekräftade för övrigt att tjäderspelet redan är igång. Tråkigt är dock att ugglorna fortsätter att lysa med sin frånvaro.
Efter att ha tänt i pannan, gett rådjur och småfåglar frukost (renfoder resp. solrosfrön), burit in en skeppa ved samt fått i mig kaffe och yoghurt satte jag mig som vanligt vid datorn. Det som låg på skärmen fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen! Det hade jag glömt! Igår kväll satt jag ju och slögjorde egna bokstäver medan Skavlan och andra fredagsbegivenheter avlöste varandra på TVn. Jag hann till gemena o.
För se bokstäver – dä ä (fortfarande) mitt liv dä, se!
Gomorron!
.jpg)
Favoritbjörk.
Verktyg som sedan länge är pensionerade.
Pannlugg…
En hembygd som numera är kommunens kvarnsten.
Lillbocken på väg till dagslegan efter att ha fyllt magen med renfoder.
Hackspetten kommer inte att ha fast telefoni…
Kan inte påpekas för många gånger…
Där skidåkarna i helgens Kyrkmarsch sprängde fram ligger nu "våra" sju rådjur och avvaktar påfyllningen av utfodringshinkarna. Inte helt fel vy att skåda när man sömndrucken blickar ut genom morgonfönstret. Det är värt varenda krona…
Gomorron!
Minus 32 grader och en natur svept i dödliga kristaller. Så känns det när jag höjer min morgonimmiga blick från vår kvarlämnade sprittermometer i fönstret på baksidan av huset. Idag känns det väldigt påtagligt som om någon "pausat" naturen. Gårdagens födelsedagsglädje smolkades av att det låg ett döende rådjur under vår småfåglellärken.
Köldknäppen förvandlade mig till Naturens obarmhärtiga medbrottsling när jag inför Kung Bores osäkrade vapen tvingades osäkra min egen tolva och avliva den lilla råbocken. Empati är inte naturens bästa gren.
Gomorron!
Senaste kommentarerna