På lördag fyller vår dotters yngsta barn år och igår skulle vi traditionsenligt skicka födelsedagspresenten i ett kuvert. Tyvärr var lagret av grattiskort här hemma tömt så vi tog oss en tur med bilen för att skaffa ett passande kort för en liten dam. Slutligen hamnade vi i Umeå och hittade så småningom ett sådant med ett underbart motiv i ett medföljande kuvert. Meningen var att vi skulle lägga det på brevlådan i stan för att vara säkra på att flickan skulle få det före familjens avresa till Turkiet på onsdag. Problemet var bara att vi inte hade den exakta adressen med oss. Vi ville heller inte ringa och därmed meddela att vi skulle gratta eftersom vi inte var säkra på att hon skulle hinna få presenten före avresan. Väl hemma var det för sent för att posta ett brev utan vi bestämde att jag skulle ta med mig kuvertet till Nordmaling och posta det i en mer centralt belägen låda. Eftersom jag skulle vara i Nordmaling redan 07.50 fick jag väcka Britta och be henne skriva på kortet eftersom min handstil inte duger för dylika ändamål. Hon satte sig yrvaken vid köksbordet och efter en stund ropade hon glatt "Kom och skriv Farfar du också".
– Nej, svarade jag, det blir nog Morfar eftersom jag är hennes morfar.
– Skit också, jag skrev Farmor, väste Britta och eftersom hon redan skrivit flickans namn på kortet var det nu helkört. I hastigheten kom ordet farmor upp och anledningen är naturligtvis att vi har titulerats farmor och farfar nästan varje helg på senare tid. Sonen har nämligen en stuga här i Brattsbacka och hälsar tillsammans med sina barn på betydligt oftare än vår dotter som bor i södra Sverige.
Plan B blev att jag skulle försöka få tag på ett kort i Nordmaling och ändå hinna få iväg det med avgående morgonpost. Jag hoppades att det enda öppna inköpsstället Statoil skulle ha ett ställ med panikkort varför jag åkte dit och tittade mig omkring i butiken. Hittade inget utan frågade expediten som glatt rundade disken för att visa mig var kortstället fanns. På grund av språkförbistring hade hon dock inte uppfattat vad jag efterfrågade utan trodde det var en resedagbok jag behövde och sådana fanns det gott om i detta ställ, däremot inga kort av den sort jag så desperat behövde.
När jag kom hem fick vi ändå ringa, men nu för att tala om att lilla Vanja blir gratulerad i efterskott. Sanningen att säga var det nog ett snällt och omtänksamt troll som lade sig i våra förehavanden eftersom det ju inte är helt fel att ha lite pengar kvar efter semestern heller.
Gomorron!