Etikett: svärfar

Fars/svärfarsarvet

Av , , Bli först att kommentera 4

Sorterar skruv, spik och diverse matnyttigt som jag hittar i de askar och burkar min far och svärfar lämnat efter sig. Under ett par morgontimmar vid sorteringsbordet har minnen av de båda fäderna virvlat runt i huvudet. De var båda praktiska människor med tummen på rätta stället vilket tydligt framgår av arsenalen av fästanordningar. Samlingen innehåller även en påminnelse om svärfars och mitt gemensamma intresse av att ibland använda avtryckarfingret. Mitt bland alla nyttigheter låg nämligen en patron .22 Long…

Pappa grovsorterade sina skruvar i askar som innehållit det som glödde i hans glödande pipa.

En 22 Long låg som en katt bland hermelinerna…

Att sila mygg…

Av , , 3 kommentarer 9

…och svälja kameler.

Det var ordstävet jag tänkte på när jag såg en påbörjad avverkning igår kväll och det skulle kunna fungera som bildtext till bilden ovan.
Att avverka under årets våtaste period har i alla tider varit ett rött skynke för mig. Min svärfar och lärofader i skogsfrågor lärde mig att maskinavverkning aldrig får ske "på svarta". Nu är han tyvärr borta sedan ett femtontal år, men hans ord ringer fortfarande i mina öron. Det som skett sedan hans bortgång är att girigheten successivt tryckt undan de skogskunskaper som tidigare generationer inhämtat.
Nu är nämligen ägarfrågan det allt överskuggande spörsmålet och den har egentligen inget med skog och natur att skaffa. Den handlar enbart om att få använda sin mark efter eget huvud. Nu närmar vi oss den punkt då högern känner sig tillräckligt säker i sadeln för att lugnt kunna lägga locket på allemansrätten. Skogsfolk med LRF i spetsen tar därför alla chanser att använda de thailändska bärplockarna som vapen för att i framtiden få möjlighet att i girighetens tecken erbjudas möjlighet att debitera människor som trampar runt i skogarna. Penninghunger och rasism i kombination har alltid varit och kommer alltid att vara det värsta gissel ett land kan råka ut för. Spåren förskräcker…
Gomorron!

Kär’… vil’ken ve’!

Av , , 4 kommentarer 7

När jag passerar ungbjörkar i täta rader ringer fortfarande salig svärfars ord i mina öron. På ålderns höst ville han ofta att vi skulle åka på en rundtur längs småvägarna ned mot Björna och Gideå, oftast för att fördriva några lata helgtimmar. Svärfar hade ett genuint skogsintresse och eldade naturligtvis sitt hus med ved. När vi passerade raderna av ungbjörk på den igenväxta åkermarken längs vägen sade han ofta "Kär’ – vil’ken ve‘!" och när vi vid åkte över de små broarna kom det som på beställning "I’henna jer’ä no’ stenbit’n". Det är många år sedan nu och idag när jag är i den ålder han var, kommer jag på mig med att tänka – och ibland även säga – likadant. Visserligen ser jag fortfarande det vackra i björkar och bäckar, men nyttoaspekten är något som har tillkommit på senare år.