Sedan vi fick högerregim i Sverige 2006 har svenska folket blivit allt skrynkligare runt ögonen. Den svenska looken – som uppvisat ett lugnt temperament kombinerat med den avspända framtoningen från en vaken, nyfiken och ibland naiv blick – har börjat krackelera sedan raserandet av välfärden fick grönt ljus efter valet. Trots att det bara förflutit drygt fyra år har valförlusten redan satt spår i våra ansikten. Rädslan bland Verklighetens folk för att råka ut för sjukdom och/eller arbetslöshet samt att bli alltför gammal för att kunna sköta sig själv är bara ett par exempel på känslor som skrynklar till oss. Att sedan våra barn och barnbarn inte får lika fullödig skolgång som tidigare och att den högre utbildningen inom några år kommer att exkludera studenter med sämre ekonomiska förutsättningar förbättrar inte vår personliga framtoning.
Ytterligare ett problemområde är infrastrukturen. Regeringen framhåller gärna att de satsar så och så mycket pengar på att öka framkomligheten i vårt avlånga land, trots det har det väl aldrig i modern tid varit så illa ställt med underhållet av vägar och järnvägar. Hur det är att leva på landsbygden kommer inom något eller några årtionden i allt större utsträckning avv bli en kuriositet att berätta om för våra efterlevande.
Det känns fär mig som att den slagordsmättade retorik Reinfeldt och company så väloljat häller i oss syftar till att rättfäriga ett återtagande av de samhällsmedel som sossarna under nästan hela förra århundradet jobbade stenhårt med att fördela till oss alla.
Skattesänkningspolitikens främsta mål är naturligtvis att de som har skall varda givet och i det läget får vi andra vackert klara oss på de smulor som blir kvar. (Vi andra har visserligen också fått en eller ett par tröstande tusenlappar i lönekuvertet för att lättare svälja konceptet.) Men trots det blir även vinnarnas ansikten alltmer anfäktade av stressen, de blir naturligtvis i accelererande takt allt mer rädda för att förlora sina återtagna privilegier och ramla tillbaka till oss andra.

De där en liten morgonreflektion framför regeringsorganet TV4!
Gomorron!

—————————————–
P.S. (Jag tänkte vidare ute i finvädret)
För att undvika eventuella missförstånd – så tycker jag att svenska protegeer med politiska ambitioner borde beredas möjlighet att vistas en tid i det land där den moderna demokratins vagga stod, alltså i USA. Gärna i något av de förhållandevis små valdistrikt med ungefär lika många invånare som i vårt land. Där kan man nämligen hitta den gräsrotsdemokrati som våra smajlande potentater tyvärr översatt till att allt handlar om bländvita leenden, en skarp blick ovanför en väloljad trut. Det federala systemet är nämligen något helt annat än den lokalt förankrade politiken over there. Men där träder USAs grundmurade Konstitution in och garanterar kontinuiteten i handlandet – på ett helt annat sätt än vår böjliga grundlag. 
Nu får det vara bra! D.S.