Läser just i Bladet att opinionssiffrorna för högeralliansen närmar sig botten. Samtidigt debatteras Fredrik Reinfeldts dubiösa epos Det sovande folket flitigt i media. Tydligen har den sovande allmänhet som Reinfeldt levandegör i sin bok börjat vakna till liv igen. Men eftersom folket yrvaket upptäcker att de lever i ett brutalt nyliberalt kaos med stora klasskillnader och en välfärd i förfall blir uppvaknandet en signal till eftertänksamhet. Och i detta ögonblick av kontemplation kan man konstatera att Reinfeldt på ett makabert sätt ändå fått rätt i sin filosofi. Tiden före det ödesdigra valet 2006 var vi ett sovande folk eftersom vi inte hade en aning om hur bra vi egentligen hade det. Därför kunde tillräckligt många sömngångaraktigt rösta på Reinfeldts luftslott Alliansen. Denna politiska allians har därefter på kort tid lyckats dra ett streck över hundra år av framgångsrikt samhällsbyggande och fått landet att sjunka som en sten i snart sagt varje global rankinglista. Så vi får verkligen hoppas att tillräckligt många röstande har hunnit kvickna till när det är dags att gå till valurnorna nästa gång. Det kommer nämligen att krävas mycken möda och ta lång tid att reparera de skador Alliansen åsamkat samhället. Därför bör bortröstandet av det knakande alliansbygget ske så snart som möjligt om det ska finnas en chans att ur den nuvarande askan återigen ge demokratin chansen att bygga upp ett långsiktigt och välmående samhälle.
Gomorron!
Etikett: valet 2006
Avundsjuka och ogina rasister
har på senare år börjat fälla ned sina vägbommar när det stundar bärplockartid. Ja, så hade man kunnat skriva för ett par årtionden sedan. Men år 2013 gör ingen det för i dessa tider av privatiseringar kan detta ske inför öppen ridå utan att någon på allvar protesterar och inser vad som håller på att hända. I den tid jag refererar till gjorde man nämligen tvärtom, när vårförfallet upphört brukade de skogsägare som var rädda om sina skogsbilvägar fälla upp bommarna och därmed göra skogen tillgänglig för allmänheten. Man kan därför fråga sig varför det nu blivit så viktigt att ha bommarna nedfällda just när bärsäsongen startar. För egen del kan jag tyvärr inte komma på något annat än att skogsägarkollektivet dragits med i den rådande tidsandan. Efter valet 2006 har privatiseringen av samhällets funktioner och ett accepterande av den öppna rasismen via SD gjort att de anser sig ha exklusiv rätt att vistas i ”sin egen” skog. Ropen skallar på försämringar av Allemansrätten – änsålänge mest i marginalen – i de intressepublikationer markägarna får i sina brevlådor. Det mesta av detta sker i akt och mening att hålla utlänningarna borta från våra bärmarker.
Min egen uppfattning är att eftersom jag har den stora förmånen att använda en del av Moder Sveas omfångsrika barm för egen vinnings skull genom avverkningar och annan verksamhet bör jag även vara tillräckligt storsint för att åtminstone låta andra människor vandra fritt och plocka bär på ”min” mark. Jag har den ändå bara till låns och kan inte ta den med mig i graven. Dessutom har jag ingen lust att bli ihopkopplad med den samling egoistiska idioter som brukar våld på vår unika och månghundraåriga tradition att fritt få vistas i naturen.
Gonatt!
Köpt – och betalt för!
Bought – and paid for! lyder ett bekant slagord i det engelska språket. Och visst är det OK att den som betalar för något även ska ha förfoganderätten till sin egendom. Men – sedan valet 2006 har äganderätten i Sverige stärkts på ett oroväckande sätt. Samtidigt kan det se det ut som en tanke att skatterna sänkts. Den skiktning av samhället i rika och fattiga som detta medfört har fått oanade konsekvenser. Ett exempel är bfr Irrblossets hävdande av sitt terrirorium på Tomtebo. En annan är kravet på att allemansrätten ska inskränkas till förmån för markägarna. Ett tredje är försöken att utrota kungsörnen till förmån för bl.a. jägare och boskapsägare.
Så varför inte även differentiera förfoganderätten till allt som finansieras av skattemedel? Hur svårt kan det vara att lägga in varje medborgares skatteinbetalning i ett Medborgarkort? Kortläsare vid in- och utfart till E4-an och andra statliga vägar, avgift för tillträde till mark ägd av kommuner och stat (Sveaskog) osv. Installation av läsare är en engångskostnad som kan avräknas när man löser ut kortet. Nolltaxerare göre sig dock icke besvär… Systemet skulle därmed vara en pedagogisk milsten i framtidens nyliberala Sverige. Vi skulle nämligen tvingas att omsorgsfullt planera hela vår tillvaro med allt vad det innebär. Man vill ju inte att ens eventuella ambulansfärd slutar vid E4-rondellen på Rövika för att man har räknat fel och det är slut på kortet. 😉
Gomorron!
Liknande maskar
Ännu en mask har drabbat landet. Den nyligen anlända varianten kom dock oinbjuden. Den ditintills oidentifierade mask som drabbade oss vid valet 2006 kom dessvärre med pukor och trumpeter. Båda arterna angriper dock sina offer på liknande sätt. Dvärgbandmasken slår – som alla sjukdomsalstrande parasiter – först ut de svagaste individerna, och med facit i hand kan man se att även den fyrhövdade masken från 2006 års val fungerar på samma sätt. Revanschlustan som under många årtionden byggts upp hos hårt hållna företagare, tjänstemän och bönder exploderade med full kraft. De mest verbala ynglingarna från 1980- och 90-talets tokhöger tog snabbt kommandot. Följderna av denna eufori har drabbat den svagaste länken i samhället allra hårdast, och då tänker jag på arbetare, arbetslösa och de fysiskt och psykiskt sjuka. Så länge den ekonomiska stabilitet som den tidigare regeringen lade grunden till bibehålls rullar ”bättre folks” skördetid vidare med oförminskad kraft.
Men ju mer alienerade de utsatta människorna blir, desto skraltigare blir den uppblåsta samhällskroppen. På frågan om vad som är värst, dvärgbandmasken eller Alliansen blir svaret ändå den förstnämnda. Den kan vi ju inte rösta bort.
Vi blir allt skrynkligare
Sedan vi fick högerregim i Sverige 2006 har svenska folket blivit allt skrynkligare runt ögonen. Den svenska looken – som uppvisat ett lugnt temperament kombinerat med den avspända framtoningen från en vaken, nyfiken och ibland naiv blick – har börjat krackelera sedan raserandet av välfärden fick grönt ljus efter valet. Trots att det bara förflutit drygt fyra år har valförlusten redan satt spår i våra ansikten. Rädslan bland Verklighetens folk för att råka ut för sjukdom och/eller arbetslöshet samt att bli alltför gammal för att kunna sköta sig själv är bara ett par exempel på känslor som skrynklar till oss. Att sedan våra barn och barnbarn inte får lika fullödig skolgång som tidigare och att den högre utbildningen inom några år kommer att exkludera studenter med sämre ekonomiska förutsättningar förbättrar inte vår personliga framtoning.
Ytterligare ett problemområde är infrastrukturen. Regeringen framhåller gärna att de satsar så och så mycket pengar på att öka framkomligheten i vårt avlånga land, trots det har det väl aldrig i modern tid varit så illa ställt med underhållet av vägar och järnvägar. Hur det är att leva på landsbygden kommer inom något eller några årtionden i allt större utsträckning avv bli en kuriositet att berätta om för våra efterlevande.
Det känns fär mig som att den slagordsmättade retorik Reinfeldt och company så väloljat häller i oss syftar till att rättfäriga ett återtagande av de samhällsmedel som sossarna under nästan hela förra århundradet jobbade stenhårt med att fördela till oss alla.
Skattesänkningspolitikens främsta mål är naturligtvis att de som har skall varda givet och i det läget får vi andra vackert klara oss på de smulor som blir kvar. (Vi andra har visserligen också fått en eller ett par tröstande tusenlappar i lönekuvertet för att lättare svälja konceptet.) Men trots det blir även vinnarnas ansikten alltmer anfäktade av stressen, de blir naturligtvis i accelererande takt allt mer rädda för att förlora sina återtagna privilegier och ramla tillbaka till oss andra.
De där en liten morgonreflektion framför regeringsorganet TV4!
Gomorron!
—————————————–
P.S. (Jag tänkte vidare ute i finvädret)
För att undvika eventuella missförstånd – så tycker jag att svenska protegeer med politiska ambitioner borde beredas möjlighet att vistas en tid i det land där den moderna demokratins vagga stod, alltså i USA. Gärna i något av de förhållandevis små valdistrikt med ungefär lika många invånare som i vårt land. Där kan man nämligen hitta den gräsrotsdemokrati som våra smajlande potentater tyvärr översatt till att allt handlar om bländvita leenden, en skarp blick ovanför en väloljad trut. Det federala systemet är nämligen något helt annat än den lokalt förankrade politiken over there. Men där träder USAs grundmurade Konstitution in och garanterar kontinuiteten i handlandet – på ett helt annat sätt än vår böjliga grundlag.
Nu får det vara bra! D.S.
Senaste kommentarerna