Stor energi läggs i tidningar och bland folk på att förfasa sig över tiggeriet på våra gator och torg. Vad jag inte kan inse är att det görs så stor skillnad på vilka som står och håller i bössorna. Det enda som skiljer våra inhemska tiggare från utlänningarna är vilken typ av bössa man har råd att skramla med. Rädda Barnen, Frälsningsarmén, Lions och de andra har fina plåtbössor medan de rumänska romerna nöjer sig med kaffemuggar av plast. Syftet med tiggeriet är dock detsamma; romerna försöker höja sig ur fattigdomen i sitt hemland genom att personligen åka utomlands för att förverkliga sina och sina släktingars drömmar medan våra egna organisationer har satt tiggeriet i ett större sammanhang och utger sig för att samla pengar till diverse välgörande ändamål. Ofta ondgör sig människor över att romerna inte tar alla sina insamlade medel själva utan att de är tvingade att betala för diverse kostnader till ”organisatörer” som håller sig i bakgrunden. Vad som verkligen sker i det avseendet är det ingen som exakt vet men den teori som framstår som mest sannolik är att de pengar som slussas vidare går till tiggarnas släktingar i hemlandet och således inte till skumma anonyma ”beskyddare”. Den inhemska organiserade tiggeriet däremot försörjer helt öppet en kader av tjänstemän vilka dränerar den insamlade kassan rejält innan det är dags att droppa den återstående rännilen av pengar till behövande. Så vad är egentligen problemet med tiggare? Jo, romerna är utlänningar och svenskarna har i val efter val dokumenterat att en stor del av folket är främlingsfientliga. Svenskar vill ha prydligt klädda och helst helvita välorganiserade tiggare för att känna sig bekväm med att skänka en slant och då har det ingen betydelse att en stor del av pengarna försvinner i ”omkostnader”. Trasiga utlänningar som tigger blir en alltför stor utmaning för alla politiskt korrekta rasister i vårt förpuppade paradis här uppe i norr.