Skrift i vatten

Ibland tvivlar man förstås som skribent på att det någonsin går att påverka samhället ens i det minsta – för att inte tala om världen (ett ord gärna uttalat med vördnad i rösten och en lätt, teatral svepning med handen).

Varje morgon känner man sig manad att publicera gårdagens stycke på nytt – inget har ju förändrats, vilket i och för sig talar för att gårdagens stycke inte var något vidare.

Först när man återvänder till ett ämne för hundrade gången, själv redan urless på sina egna ord, börjar det få en anings genomslag.
Åtminstone i den närmaste bekantskapskretsen som noterar att man tydligen är upprörd över något eftersom man skrivit om samma sak ett par dagar och undrar varför.

Sådana gånger kan vara en tröst att läsa föregångare som kämpat med samma missmod.

En av den liberala opinionsjournalistikens mer inflytelserika pennor under första hälften av 1900-talet tillhörde Valfrid Spångberg.

Jag har de senaste veckorna bläddrat i hans läsvärda memoarer. De här raderna nedan fastnade jag lite extra för. De känns både uppmuntrande och nedslående på en gång – ingenting är nytt under solen, inte ens vår ångest:

"Ett lysande reportage, ett eggande inlägg i en debatt, en kritisk skärskådan av en bok, ett konstverk, en konsert eller en teaterföreställning kan slå an och bita sig fast i minnet hos flera eller färre, som däri funnit det förlösande ordet. Men för det mesta minns man från tidningarna endast det, som går igen och nöts in genom att upprepas.
En bok kan någon gång leva sitt eget liv utan stöd av andra, som gått före eller följt efter. En tidningsartikel nästan aldrig. Den behöver följas av många för att lämna några spår i sanden. Ibland hjälper det inte, även om författaren varit aldrig så brinnande i anden och haft ordet aldrig så väl i sin makt.
’Det är som att skriva i vatten’, tyckte Mauritz Hellberg, då han såg tillbaka på sin långa och hängivna livsgärning."