Johan Gabriel Richert – en av de många bortglömda

Sverige är ganska dåligt på att minnas sitt politiska förflutna.

Det verkar inte finnas något bredare intresse, utanför akademiska sammanhang, av att uppmärksamma den specifikt politiska historien – monarker och socialdemokratiska statsministrar givetvis undantagna.

Delvis har det sympatiska orsaker: den personfixerade historieskrivningen går inte till överdrift och då är det lättare materialmässigt att hålla sig till närtid om man vill skriva för att bli läst av en allmänhet eller gå så långt tillbaka att redan tidsavståndet kittlar. Delvis har det med olidligt kungafjäsk att göra.

När det gäller äldre politisk historia står ofta reaktionära monarker i centrum istället för liberala rörelser som uträttat mycket mer för det svenska samhällets långsiktiga utveckling i demokratisk och humanistisk riktning.

Johan Gabriel Richert (1784-1864) är en av de många bortglömda. Jag gjorde "misstaget" att för ett antal år sedan ägna en magisteruppsats i historia åt ett konstitutionellt manifest han skrev tillsammans med Carl Henric Anckarsvärd 1834.

Jag skriver misstag därför att det man skriver en uppsats om på universitetet försummar man sedan lätt efteråt, vilket också skedde i detta fall.

Häromdagen kom jag av en slump att börja bläddra i Karl Warburgs tvåbandsbiografi "Johan Gabriel Richert – hans lefnad och uttalanden" från 1905, och mindes varför jag fascinerats så av just Richert i den generationen svenska politiska debattörer.

Richert blev som tjugoettåring (!) utsedd till vice häradshövding och provocerade redan samma år sin första större debatt. Som ombud åt två socknemän hade han författat en protestskrift mot ett myndighetsbeslut som var så frän och uppriktig i tonfallet att ortens fiskal i samarbete med landshövdingen beslöt åtala den unge jurister – i uppfostrande syfte kan tänkas.

Åtalet lades ner efter många kontroverser, men ger bilden av en arg ung man utan rädsla för att säga sin mening.

Johan Gabriel Richert blev med tiden en av 1800-talets viktigaste jurister, satt i lagkommittén 1814-1833 och i lagberedningen under andra halvan av 1840-talet.

Hans envetna arbete för en humaniserad rättslagstiftning och en modernare civillagstiftning räknas till de stora insatserna i svensk lagarbete. Det anknöt både till en äldre upplysningstradition och till en framväxande liberalism. Han kämpade också under sin karriär mot privilegievälde, korporationism och skråväsende.

Det som gör Richert ovanlig i en tid när borgerligheten manifesterade sin betydelse bland annat genom stora projekt och maktposter, är att han utvecklade en vana att tacka nej till mängder av prestigefyllda uppdrag: justitieombudsmannaposten, en plats i Högsta domstolen, rollen som sekreterare i konstitutionsutskottet och vid flera tillfällen justitieministerposten.

Han utövade istället sitt politiska inflytande som fristående debattör och som aktör i kulisserna, brevskrivare och högt respekterad auktoritet i omdiskuterade samhällsfrågor. Han byggde inte sin ställning på formellt beslutsfattande eller maktutövande, men sågs trots det som, med Warburgs ord: "?den främste representanten för den rörelse, hvilken, så till sägandes, leder upplysningstidens hufvudådra in i den borgerliga liberalismens tid. Han är upplysningstidens son och arftagare. Han är liberalismens lärofader och föregångsman. I motsats till de många, som af revolutionstidens öfverdrifter och upplysningens karrikatyrer drefvos öfver till kryptofeodala och medeltida åskådningssätt, som resignerade, misströstade eller förbittrades, är Richert alltifrån ungdomsdagarna fylld af den förtröstansfulla optimism och den därmed sammanhängande aktning för människovärdet, som utgör liberalismens på en gång ursprung och grundval."

Johan Gabriel Richert var så vitt går att bedöma både en politisk centralgestalt av ovanligt slag och en sammansatt, komplicerad människa.

Förhoppningsvis ger sig någon framöver i kast med att skriva en modern biografi om honom.

En kommentar

  1. Margit Richert

    Jag är stolt över att vara rakt nedstigande arvinge till Johan Gabriel. Men så som varandes liberal inser jag att jag har mycket att leva upp till och inte kan hänvisa till ett efternamn för kredd. Tack för en fantastisk text.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>