Eyvind Johnson före Zlatan

"Den störste svensken vi haft, efter Zlatan, är Eyvind Johnson", säger Henrik Rydström, spelare i Kalmar FF och fotbollskrönikör i en intervju med Sportmagasinet S.

Zlatan får nog pytsa in några fler mål i landslaget innan jag ser honom som en allvarlig konkurrent till min favoritförfattare alla kategorier – Eyvind Johnson.

Det slår mig dock att det var länge sedan som jag läste något längre av honom. Och vilken bok ska man rekommendera till någon som ännu inte läst honom?

När Sveriges televisions litteraturprogram Röda Rummet för några år sedan anordnade en tävling om 1900-talets bästa svenska skönlitterära verk så röstade jag på "Hans Nådes tid".

Men det är en mastig sak. "Några steg mot tystnaden", "Strändernas svall" och "Drömmar om rosor och eld" är väl de som konkurrerar i samma genre av historiska romaner som Eyvind Johnson utvecklade till mästerskap. Inga korta, snärtiga saker det heller.

Den delvis självbiografiska "Romanen om Olof" är ett spännande tidsdokument, men kanske på så långt avstånd att det inte är lika intressant för yngre generationer i dag, om man inte har ett speciellt intresse för just de åren i början av 1900-talet.

Kanske är Krilon-trilogin, skriven som motståndsroman under andra världskriget, det verk av Eyvind Johnson som i dag har bäst chans att locka nya läsare till hans rika författarskap.
Jag minns de tre delarna som en fest av sträckläsning. Där kommer mycket av Eyvind Johnsons kärva, djupa humanism och försvar av tolerans och frihet till uttryck, det som han senare skulle fördjupa ytterligare i de historiska romanerna.

Krilon-trilogin inspirerade för några år sedan Kerstin Ekman till romanen "Gör mig levande igen".

Den läste jag med stora förväntningar, men utan att riktigt komma in i den, inte heller vid återläsning. Så där som det kan bli ibland när man inte är helt sams med en bok utan att förstå varför.

Eyvind Johnson fick mycket skäll i Sverige när han tilldelades nobelpriset. Det säger mer om dem som skällde än om honom.