Bildning är det vi kommer ihåg när vi glömt vad vi lärt oss

Av , , 1 kommentar 0

Jag har känslan av att begreppen bildning och folkbildning – under många decennier centrala inslag i folkrörelsernas och de politiska partiernas program, verksamhet och samhällsanalys – håller på att trängas bort ur debatten.

Istället är det begreppet kunskap som tagit över.
Ingen stor sak med det, kunskapsbegreppet är också högst relevant för exempelvis skolpolitiken – men jag tillåter mig att vara lite motsträvig och påstå att begreppet bildning syftar på något djupare än begreppet kunskap, öppnar för en bredare människosyn och står för något långt mer allmängiltigt än exempelvis den typ av expertkunskaper gör som kännetecknar en tid av specialisering på olika områden.

En intressant reflektion kring begreppet återfinns i Ingemar Hedenius bok "Tro och Vetande" som kom ut i slutet av 1940-talet:

"Enligt en äldre definition, som stundom citeras, är bildning det som man kommer ihåg när man har glömt vad man har lärt sig. Det är lätt att invända, att bildningen måste förvärvas och hållas uppe genom ständigt arbete, läsning och eftertanke, och att det är många fakta som man måste känna till för att inte vara obildad.
Men Ellen Keys gamla tanke har dock förtjänsten att röra vid något väsentligt. Ingen kan nämligen begära, att vi ständigt skall kunna redovisa varför vi tänker som vi gör.
De fakta, rön och teorier, som ytterst ligger till grund för en bildad människas trosföreställningar, har till en väsentlig del kommit fram genom ett arbete, som utförts av generationer av vetenskapliga specialister.
Vi kan inte hålla reda på allt detta, fastän det tillhör grunderna för vår världsbild.
Mycket av det lilla vi har lärt oss därom i skolan eller senare kan glömmas utan att själva bildningen kommer på sned. Men vad som inte får förloras är vissa reminiscenser, som tar sig uttryck i bestämda tankevanor och sätt att reagera för nya intryck."

Även bildningsbegreppet måste, för att vara fullständigt, innesluta hantverk och praktiska färdigheter – händernas och kroppens bildning.

Det måste också vara ett öppet begrepp – i tid och rum. Det finns inte bara en bildning och det är aldrig för sent att bredda sin egen till nya områden eller fördjupa den. Bildning är inte något fixerat och mätbart, utan en djupare underström i människors tankar och handlingar.

Hedenius är en storhet som väl i dag får betraktas som ganska bortglömd.
Hans verk dyker kanske nuförtiden mest bara upp i diskussioner inom det striktare akademiska fältet och i meningsutbyten kring trosfrågor och religionsfilosofi.

Men läser man vad han skrev upptäcker man en större rikedom på teman och infallsvinklar än så och kan väl förstå att han under sin livstid var mycket läst, uppskattad och omdiskuterad.

Kritiken var berättigad – men hittade vi rätt tonfall?

Av , , 1 kommentar 0

Jag tillhörde dem som, av flera skäl, var mycket kritiska mot folkpartiet efter det avslöjade dataintrånget i höstas, drog långtgående slutsatser av det inträffade och såg det som symboliskt för en del av partiets utveckling på centralt håll under senare år, och även för tendenser till ett råare kampanjklimat i svensk politik.

Den allmänna kritiska hållningen håller jag fast vid.

Men nu när den juridiska prövningen gjorts i Stockholms tingsrätt är det väl på sin plats att i efterhand och i ljuset av domarna som fallit och i jämförelse med liknande smutsigheter som socialdemokraterna ägnade sig åt under förra mandatperioden med förtalsmejl mot Fredrik Reinfeldt, erkänna att affären, i den laddade stämning som råder under en valrörelse, fick väldiga proportioner.

En SSU:are, en journalist från Expressen och en LUF:are döms till dagsböter, medan de två som arbetade i den närmaste kretsen kring Lars Leijonborg frias.

Det hindrar inte att kritiken mot en viss politisk kultur och ett bristande ledarskap inom folkpartiets ledning var fel i sak.

Men domarna ger ändå oss som tog till de största orden anledning att fundera över om vi hittade rätt tonfall i alla lägen när affären briserade.

Typiskt diktaturregimer – inte ens för molnens frihet har de respekt

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag börjar misstänka att jag slumrat till och förts tillbaka i tiden några veckor – till första april.

Åtminstone efter att ha bläddrat igenom sportsidorna i ett par tidningar här efter lunch.

I VK står ett telegram från TT om hur Kinas meteorologiska institut utlovar en regnfri OS-invigning 8 augusti nästa år. Man ska tömma eventuella regnmoln på nederbörd innan de hinner nå fram till OS-arenan.

Typiskt en diktaturregim. Inte ens för molnens integritet och yttrandefrihet har den respekt.

Och först via Dagens Nyheter (problemet med att vara på semester är att man är så dåligt uppdaterad på den här typen av nyheter när man kommer hem igen) får jag se att tenniskungarna Roger Federer och Rafael Nadal ska mötas i en uppvisningsmatch 2 maj där halva banan är belagd med gräs och halva med grus.

Är det sant så låter det helspännande tycker jag, som normalt sett annars är mycket skeptisk till idrottsjippon, uppvisningsmatcher, veterantourer och annat sådant. Jag tror att Federer vinner.

Att Botniabanan byggs färdigt är inte slutpunkten utan startskottet

Av , , 1 kommentar 0

I väntan på att Botniabanan nu så småningom ska nå fram till Umeå kan det finnas skäl att påminna om varför den är efterlängtad.

Syftet är förstås att underlätta snabbare och miljövänligare transporter och resor inom en region och vidare till andra delar av landet, öka näringslivets konkurrenskraft, stimulera en dynamisk arbetsmarknad och möjligheten att rekrytera kompetens genom bättre kommunikationer, öka attraktiviteten för etableringar och inflyttningar i den här delen av landet och binda samman tillväxtområden med varandra till vinst för alla.

Men även om infrastruktursatsningar av det här slaget skapar förutsättningar för en positiv utveckling i regionerna, så utgör de i sig aldrig hela lösningen.

Råder andra missförhållanden när det gäller företagsklimat, arbetsmarknad, livsmiljö, offentlig service eller regional utveckling så räcker det inte med en modern järnväg.

Brister det i politiskt ledarskap, saknas öppenheten för nya idéer, kärvar det i samarbetet mellan olika orter – då kommer Botniabanan visserligen ändå att vara en tillgång, men inte alls på det sätt som var tänkt.

Faran finns att politiker och andra ledande aktörer fastnar i en ramsa om att när bara Botniabanan står färdig så kommer ett språng i de kommuners utveckling som ligger längs sträckningen automatiskt.

Risken är att man blir bekväma och avvisar alla varningssignaler om att allt inte går som på räls heller i tidigare framgångsrika städer med hänvisningar till Botniabanan.

I själva verket är den här stora satsningen – som ju i ärlighetens namn inte är särskilt populär i andra delar av landet – lika mycket en uppfordran och utmaning, som en lösning.

Botniabanans ankomst till Umeå får inte ses som slutpunkten, utan startskottet på projektets egentliga innehåll.

Att bevisa att regionen har en potential som är den här infrastrukturen värdig och som förvandlar de storslagna projektbeskrivningarna till en framgångsrik vardag kommer att kräva många idéer, mycket entreprenörskap, ett rikare utbud och utbyte längs sträckan och politiska kraftansträngningar och politisk insikt att ett nytt slag.

Lennart Holmlund och jag överens om Digger Crown

Av , , Bli först att kommentera 0

Lennart Holmlund och jag är överens på ett par punkter här i bloggarna: V75 på Umåker i helgen blir en höjdare och Digger Crown är en fin häst.

Jag såg, vill jag minnas, Digger Crown första gången en majkväll på Solvalla under hans treårssäsong (en snabb koll hos atg.se visar att det var år 2000 och det var hans tredje start i livet) när han lattjade med bland annat en sådan bra häst som Fakir Lavec.
Senare den sommaren vann han flera lopp på Solvalla i mycket övertygande stil.

(Är det något jag saknar från den tid jag bodde i Stockholm så är det cykelturen eller promenaden från Tensta bort till Solvalla varma sommarkvällar med fina tävlingar och skarpa lopp.
Jag brukade ta mig någon bok som skulle läsas för universitetet, men med alla värmningar som pågick blev det förstås inte mycket läst. Men redan då kunde man ana den hotande publikkrisen.)

Egentligen är jag inte så förtjust i den typen av ganska runt, nästan stampigt steg som Digger Crown tenderade att ha ibland, men han hade en kaxig uppsyn och utstrålade klass över hela banan i sina första starter.

Då trodde man ju att han skulle bli en världsstjärna, men trots hög segerprocent uteblev de där riktiga storsegrarna.

Som unghäst var han dock tydligen ganska skör och även om det blev en tredjeplats i Derbyt som fyraåring fick han inte ut det som man anade fanns inombords. Han hade också ett tag rykte om sig att ha lite dålig löpskalle

Men med åren har han blivit en stenhård slitare, med stora framgångar i framför allt italienska storlopp, som i sina bästa stunder kan matcha de allra bästa i landet – om än kanske inte vinna mot den absoluta världseliten. När han vann Sweden Cup Elitloppshelgen 2004 på 10,7/1609 m autostart var han ju helt grym.

Läget gör att det kan bli svårt på lördag. Order By Fax är jag lite inne på, men mina brister som tippare har väl blivit grundligt och pinsamt avslöjade tidigare här på bloggen…Skrällbudet är Scarlets Aino.

Annars tycker jag att en av dubbeltravets höjdpunkter kommer redan på fredagskvällen i V65-4 med ett litet men naggande gott fält med ett par mycket intressanta fyraåringar.

Generation praktikant

Av , , Bli först att kommentera 0

Lotten Lindström skriver i sin blogg under rubriken "Generation överbliven":

"Akademiker, födda på sjuttiotalet verkar dömda att leva på smulor från de tillsvidareanställdas bord och att ständigt få tryckt i ansiktet att det beror på att vi inte är flexibla och fantasifulla nog. Generationen som blev över? Är det så illa att vi är generationen som inte behövdes?"

Som akademiker född i mitten på sjuttiotalet känner jag igen frågeställningarna från otaliga grubblande inre monolger och samtal med bekanta i samma situation, även om jag sedan i somras är lyckligt lottad och lättad över att ha fått min första tillsvidareanställning.

Det är inte bara i Sverige som "vår" generation undrar om den fötts vid fel tidpunkt eller om det handlar om mer bestående förändringar som gör att vikarierandet övergår från att vara en inkörsport till arbetsmarknaden till att istället bli något av ett permanent tillstånd.

Rubriken "Generation överbliven" får mig att minnas att tyska tidskriften Die Zeit häromåret gjorde ett väldigt intressant nummer om samma ämne och döpte det till "Generation Praktikant" (texterna är bara på tyska dock).

Vad blev det av framtiden och demokratin i Ryssland?

Av , , Bli först att kommentera 0

Den ryska presidenten Vladimir Putin kritiserade i dag i sitt årliga tal till nationen omvärlden, framför allt västvärlden, för att blanda sig i Rysslands interna angelägenheter.

Det är verkligen en sorglig utveckling som pågår i Ryssland.
Vi hade en ledare om det häromdagen med anledning av Boris Jeltsins bortgång.

Slutraderna löd: "Vid Jeltsins hädanfärd har Ryssland anledning att stanna upp i begrundan en stund. Vad blev det av framtiden, demokratin och den potential till ekonomisk blomstring landet förmodades besitta?"

Ett storhotell kan utveckla stadsbilden, men också ockupera den

Av , , 1 kommentar 0

Jag tycker att stadsbilder bör få förändras. Det är spännande med nya byggnader och idéer om hur även en stadskärna kan utvecklas.

Ibland är den bästa lösningen att låta det gamla stå kvar i invändigt gradvis renoverat skick, ibland bör man riva och bygga nytt, ibland måste man komplettera och expandera.

Det har byggts många eländiga byggnader i svenska städer de senaste hundra åren – kring dem är det svårt att känna nostalgi.
Men det har också byggts en del som står sig – dem behöver man inte vara nostalgisk inför eftersom de fortfarande andas och lever.

Men vid varje förändring är det helt avgörande att någon tar ansvar för gestaltningen av byggnader och stadsbilder ur ett annat perspektiv än det rent ekonomiska eller det rent prestigemässiga.

Beskedet från byggnadsnämnden i Umeå att det föreslagna storhotellet i Åhlénskvarteret måste anpassas bättre till den befintliga kulturmiljön är därför välkommet.

De skisser som presenterats i kombination med den tänkta höjden kändes inte särskilt genomtänkta. Exemplen på hur den typen av arkitektur känns dyster och föråldrad redan en dag efter invigningen är många.

Om det skuggkastande alternativet varit det enda hade det, enligt min spontana åsikt, varit bättre att inte bygga alls.

Ska det byggas så högt på den platsen mitt i stan måste det ske med djup tanke om och känsla för hur en sådan omfattande byggnad kan berika stadsbilden, inte förmörka den, utveckla stadsbilden, inte ockupera den.

Man får i praktiken bara en chans, blir det fel reser sig prestigemonumentet mot himlen länge som symbol för bristande ansvarstagande.

I dagens VK säger Nils Johansson, förvaltare för fastighetsägaren Tor KB Umehus AB, att man haft som målsättning att få acceptans för sju våningar mot gatan, men inte har lagt ned så mycket arbetstid på gestaltningen.

Det låter oroväckande. Om prioriteringarna ser ut så bådar det illa för projektet.

Förhoppningsvis visar man under det fortsatta arbetet att man är beredd till större ansvarstagande än så om man skulle få klartecken för att med ett storhotell förändra en viktig del av Umeås stadsbild.

Uppvisning som förhöjdes av Sveriges elegantaste travkusk

Av , , Bli först att kommentera 0

Det var läckert att se tv-sändningen från Solvalla i går när Going Kronos lufsade runt på 11,2/1640 m.

Att Johnny Takter – Sveriges elegantaste travkusk – fick köra tycker jag höjde upplevelsen ytterligare.

Hans kommentar i TV4 efteråt att loppet gav honom en sådan där känsla som man skulle önska få ha oftare hade en extra dimension av allvar med tanke på de personliga problem han haft att kämpa med och blivit omskriven i tidningarna för.

Jag håller tummarna för att Lutfi Kolgjini låter Johnny Takter köra Going Kronos även i Elitloppet – för visst måste en sådan häst starta där.

Demokraternas kandidater känns mer spännande

Av , , Bli först att kommentera 0

Ibland kommer besked som är så väntade att man trodde att de kommit för länge sedan.

Att den republikanske veteranen John McCain ställer upp i det amerikanska presidentvalet nästa år är ett sådant.

Hans utsikter att vinna det egna partiets nominering har minskat något i takt med konkurrenten Rudy Giulianis framgångar, men McCain är förstås långt ifrån uträknad.

Det demokratiska partiets ledande namn – Hillary Clinton och Barack Obama – känns fortfarande betydligt mer intressanta än McCain/Giuliani.