Torgny Segerstedt och pressfriheten

Torgny Segerstedt (1876-1945), den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Sveriges röststarkaste antinazist under andra världskriget, är nog mer allmänt uppburen i dag än han var under åren efter kriget.

Då jobbade det politiska och massmediala etablissemanget, som svängt i sin hållning beroende på situationen för dagen, subtilt men enträget på att beskriva den egna försiktigheten/det egna medlöperiet under de svarta åren som något hedervärt och samtidigt som man underförstått försökte diskreditera de högljudda kritikerna som obalanserade och farliga.

Torgny Segerstedts rykte tålde det och i dag skulle väl få invända mot beskrivningen av honom som en av 1900-talets främsta publicister, även med hans högfärdighet, snobbism och inte särskilt sympatiska framtoning under 1920-talet tagen med i beräkningen.

Ändå tror jag inte att det är så många som läser honom i dag, eller känner till på vilket sätt han i sina spalter ledde motståndet mot Hitler och den svenska anpassningspolitiken.

Han har passat dåligt in i den länge förhärskande och rätt förljugna officiella historieskrivningen.

Det är synd, för många av hans kärnfulla slutklämmar är fortfarande högaktuella. Eller vad sägs om den här sammanfattningen av pressfrihet från 1939:

"Pressfrihet är, ha vi fått höra, en gåva, som icke får missbrukas. Vi hade trott, att den var en rättighet, som föregående generationer slagits hårt för, och som det ålåg deras arvtagare att hålla hårt på. Pressfrihet är en god sak i lugna och idylliska förhållanden. I stormiga tider är dess förefintlighet en fråga på liv och död."