Kritiken var berättigad – men hittade vi rätt tonfall?
Jag tillhörde dem som, av flera skäl, var mycket kritiska mot folkpartiet efter det avslöjade dataintrånget i höstas, drog långtgående slutsatser av det inträffade och såg det som symboliskt för en del av partiets utveckling på centralt håll under senare år, och även för tendenser till ett råare kampanjklimat i svensk politik.
Den allmänna kritiska hållningen håller jag fast vid.
Men nu när den juridiska prövningen gjorts i Stockholms tingsrätt är det väl på sin plats att i efterhand och i ljuset av domarna som fallit och i jämförelse med liknande smutsigheter som socialdemokraterna ägnade sig åt under förra mandatperioden med förtalsmejl mot Fredrik Reinfeldt, erkänna att affären, i den laddade stämning som råder under en valrörelse, fick väldiga proportioner.
En SSU:are, en journalist från Expressen och en LUF:are döms till dagsböter, medan de två som arbetade i den närmaste kretsen kring Lars Leijonborg frias.
Det hindrar inte att kritiken mot en viss politisk kultur och ett bristande ledarskap inom folkpartiets ledning var fel i sak.
Men domarna ger ändå oss som tog till de största orden anledning att fundera över om vi hittade rätt tonfall i alla lägen när affären briserade.
