Jag har bott vid eller i närheten av tre älvar – Klarälven, Ljusnan och Umeälven.

Efter en resa några dagar där hemvägen i går först gick från Ljusnans dalgångar, genom skogarna och förbi sjöarna i norra Hälsingland från Ljusdal till Ramsjö, och sedan vidare upp mot Ånge, ut mot Sundsvall och till slut upp längs indalsälven funderar jag på vilken älv som egentligen är Sveriges vackraste?

Häromveckan var jag på ett lunchseminarium anordnat av vk.se och HUMlab på universitetet om internet och nya medivanor.

Varje gång jag besöker ett seminarium eller en föreläsning på universitetet slår det mig att jag borde vara där oftare.

Man glömmer eller missar lätt vilket utbud av intressanta diskussioner, öppna även för allmänheten, som erbjuds.

Den akademiska världen både skyndar runt nästa krök och dröjer vid våra gamla fotspår.
Oavsett om man vill ta kliv framåt och kisa med ögonen mot det som kanske väntar eller ta kliv bakåt och förstå en bakgrund eller sammanhang, så är den akademiska världen en bubblande gryta av infall, försök, utkast och resultat.

När jag var student och senare doktorand längtade jag ibland till en verksamhet där det gick snabbare.
Vägen till publicering och redovisning av tankar, analyser och ståndpunkter, kände jag, borde vara kortare.
Jag ville gå fram på nät och slår på volley. Jag ville se dagens hets och senaste nytt färga av sig lite mer direkt på arbetet.

Att koncentrera sig på bara ett par aspekter och låta analysen borra djupt på bara ett par ställen är tålamodsprövande när man också själv vill vara en del av händelser och debatter.
Och det är så lätt att missa helheten, bli blind för resten av landskapet, framstå som helt ouppdaterad och eftersläpande.

Nu när jag får önskan om snabbhet och svävande på ytan tillfredställd varje dag i övermått längtar jag förstås tillbaka till en verksamhet där pressen – ibland reell, ibland inbillad – är mindre på att publicera redan nästa dag.

Jag vill inte, tänker jag ibland när deadlinen närmar sig, oavsett läge störta fram på nät och förväntas ha en åsikt omedelbart om det mesta, som hade jag redan i detalj förutsett dagens nyhetsflöde för flera veckor sedan och hunnit förbereda mig.

Surfar man bara på ytan påverkar man inte de djupare strömmarna och missar lätt, i ögonblickets rus och med stänken från en saltig debatt i ansiktet, den långsiktiga utvecklingen, frågorna som bryter mönstret och visar på överraskande sammanhang.

Den akademiska världen är, och bör vara, full av människor som avstår från en del surfande för att istället senare kunna komma med tyngre inlägg efter att ha vänt på en frågeställning ett par gånger till eller sökt i ett material utan avsikt att snabbt hitta det som lätt låter sig dramatiseras på en tidningssida.

Idealet är naturligtvis när båda sätten att analysera samhället och delta i den övergripande opinionsbildningen finns med i debatten.

Kanske är det därför som tillställningar där doktorander och forskare möter aktörer från det omgivande samhället blir så givande.
När de anpassar sig till varandras tempo når diskussionerna ofta som allra längst.

Den här veckan är det liberala frilansskribenten Miriam Nordfors tur igen att komma med några kloka ord på ledarsidan om veckan som gick:

VK: VK berättade i veckan om att det finns planer på ett nytt kärnkraftverk i finska Nykarleby – tio mil fågelvägen från Umeå. Borde även Sverige bygga nya kärnkraftsverk eller är det en energipolitisk återvändsgränd?

MN: Det skulle bara vara en energipolitisk återvändsgränd om det var så att kärnkraften byggdes ut på bekostnad av avstannad energidebatt och forskning.
Visst, kärnkraften är inte en ideal energikälla, men samtidigt har vi ett samhälle som behöver mycket energi. Visar det sig att vi omöjligt kan behålla vår välfärd utan kärnkraft tycker jag att det kan vara berättigat med en utbyggnad. Men då ska det vara som en sista utväg.

VK: Socialminister Göran Hägglund vill utreda patientsäkerheten och hur vårdgarantin kan stärkas. Varför är det så långa vårdköer i Sverige som skryter så om sin sjukvård?

MN: För det första: svenskar skryter om det allra mesta som är svenskt, det verkar inte spela så stor roll om något är bra eller dåligt.
Det är en konstig paradox i svensk kultur. Det är okej att skryta om sitt land, men inte om sig själv.
När det kommer till vårdköerna, finns det många anledningar till att de är så långa, men till stor utsträckning handlar det om den rädsla för kvalitetsförbättring genom konkurrens som präglat Sverige i decennier.
Konkurrens och utslagning har i princip använts som utbytbara uttryck, vilket har skapat en negativ attityd som blockerat förändringar.

VK: Regeringen meddelade i veckan att man vill se över den statliga spelpolitiken. Är det dags att skrota monopolet eller tvärtom läge att värna det?

MN: Nä, det är dags att skrota. Det håller inte längre att klamra sig fast vid monopolet av folkhälsoskäl, inte med de möjligheter som internet erbjuder den spelsugne.
EU-kommissionen kommer förmodligen också att stämma Sverige för brott mot den fria etableringsrätten, och de har god chans att vinna.
Det är dags för våra politiker att börja arbeta för att färre ska bli missbrukare genom alternativa kanaler än statligt ägande.

VK: EU-toppmötet var Tony Blairs sista stora internationella framträdande som brittisk premiärminister. Vad kommer han att få för betyg i historieböckerna?

MN: Ser man sig runt omkring just nu ser det ganska dystert ut för Blair. På engelska biografer går just nu filmen ’Taking Liberties’, som handlar om hur hans styre gjort Storbritannien till ett land där allt fler friheter försvinner i takt med att kontrollen ökar.
Till detta läggs också till exempel New Labours senaste valnederlag och misslyckandet i Irak. Samtidigt minns många hur han enade Storbritannien efter prinsessan Dianas död, och hur målmedvetet han skötte fredsprocessen på Nordirland.
Två betyg kan därför sättas på Tony Blair – ett för mannen som lyckades ena en nation och skapa fred, och ett helt annat för en politiker med oklar politisk kompass som inte alltid pekar i rätt riktning.

VK: Sommaren är tv-reprisernas årstid. Vilket program eller film borde SVT sända i repris?

MN: Det är verkligen dags för en repris av Dallas, särskilt som filmen är på gång.

VK: Veckans salting?

MN: Att Sven Otto Littorin tog bort sin skumma "MBA" från sin meritförteckning

VK: Veckans suring?

MN: Hillary och Bill Clinton i kombination med Sopranos. Bör man inte anstränga sig lite mer i sin PR-kampanj om man vill bli president för ett av världens mäktigaste länder?

På onsdag avgår Tony Blair som Storbritanniens premiärminister, men redan på söndagen tog efterträdaren Gordon Brown över som ledare för Labourpartiet.

På The Economists hemsida kan man fortfarande läsa Tony Blairs egna reflektioner kring sina tio år vid makten.

Martin Kettle skriver den här betraktelsen över Blair i The Guardian.

Och The Observer tar ytterligare ett grepp om ämnet i en ledare.

Dagens huvudledare handlar om det lyckade EU-toppmötet i Bryssel. Ledaren börjar och slutar så här:

’Det vilade något av en sista chansen-stämning över förra veckans EU-toppmöte i Bryssel.

Om stats- och regeringscheferna, trots lång tankepaus följd av intensiva förhandlingar, inte hade lyckats nå en kompromiss kring det nya fördraget skulle det ha funnits en uppenbar risk att hela projektet fallit för gott.

Vid ett misslyckande hade unionen förmodligen långsamt dragit isär och börjat arbeta i två olika hastigheter – några kärnländer som skyndat före med fördjupat samarbete, andra som dröjt kvar, mer och mer i periferin.
Det hade inneburit en helt ny typ av union och sannolikt skapat handlingsförlamning vid gemensamma träffar.

Därför var det en ny stor utrikespolitisk framgång för Tysklands förbundskansler Angela Merkel att en uppgörelse till slut var möjlig.
Hennes rykte som tålmodig och skicklig förhandlare bekräftades. Lovorden från kollegorna runt om i Europa var ganska entydiga.

(…)

Att Sverige varit med och uppträtt konstruktivt i förhandlingarna, utan att spela någon framträdande roll, är ett gott betyg åt regeringens arbete.

Det är svårt att se några bra skäl att göra detta beslut till föremål för en ny svensk folkomröstning i enlighet med krav som framförts från en del håll.

Frågeställningen har inte karaktären av ja eller nej, och folkomröstningar ska inte utlysas i onödan i frågor som riksdagen med samma legitimitet kan hantera.

Att fördragsfrågan nu tycks vara på väg att lösas – förhoppningsvis ställer den fortsatta processen inte till med några överraskningar – ger unionen lite mer arbetsro och bättre förutsättningar att ta itu med stora framtidsfrågor.

Klimatproblematiken, arbetet mot den organiserade brottsligheten och utvecklingen av en hållbar energiförsörjning är tre exempel på brådskande utmaningar för ett EU som den här gången visade handlingsförmåga när det som bäst behövdes.’

I dag har jag en krönika i tidningen om Second Life, ett fenomen jag inte hade hört talas om för några veckor sedan:

’Under någon intensiv termin på högstadiet – det bör ha varit i slutet av 80-talet eller början av 90-talet – programmerade jag och ett par klasskamrater dataspel på lediga stunder.

Så vitt jag minns var vi helt ensamma om att sitta i den splitternya och i skolpolitikernas ögon inte så lite heliga datasalen frivilligt på rasterna. Det var förstås, i ljuset av utvecklingen som skett, synnerligen primitiva skapelser vi ägnade oss åt, något slags textbaserade strategispel av allra enklaste sort.

I samband med övergången till gymnasiet tappade jag intresset för programmerandet och lade snabbt av mig.
Sedan dess har jag fått uppleva hur det känns att se tiden och utvecklingen springa ifrån en.
I dag är min datakompetens nödtorftig och eftersläntrande; tillräcklig för att klara ett jobb som detta utan att bli avslöjad, men otillräcklig för att förstå helt vad den senaste reklamen på data- eller mobilområdet handlar om.

Därför är jag inte längre särskilt förvånad när jag tvingas konstatera att något ’alla talar om’, och redan börjat tröttna så smått på, åter gått mig spårlöst förbi.

Har ni hört talas om Second Life? Det borde ni nästan ha gjort. Det är ett oerhört uppmärksammat onlinespel med en gigantisk virtuell, interaktiv värld, fantastiskt många deltagare och ett ekonomiskt system kopplat till riktiga valutor.

För några veckor sedan hade jag ingen aning om vad det var. Men då öppnade Sverige, under närvaro av utrikesminister Carl Bildt (och hans avatar, dvs gestalt i den virtuella världen), som första land en ambassad i Second Life.

Storföretag och politiska partier är redan där. Tidigare har strider mellan franska högerextrema Front National och andra deltagare fått uppmärksamhet i massmedia.

För en dryg vecka sedan var jag på ett seminarium anordnat av vk.se och HUMlab på universitetet där vi fick se bilder från den ö i Second Life som HUMlab, tydligen efter rejäla, komplicerade förhandlingar med säljaren, köpt in för framtida verksamhet.

I en artikel i tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel häromveckan berättades om bedrägerier, trakasserier och grov brottslighet i Second Life och problemen för rättsstaten att avgöra var de juridiska gränserna går och hur lagar ska tillämpas på händelser i Second Life.

I tidningen Journalisten berättas det om journalister som rapporterar från Second Life. Nyhetsbyrån Reuter, mediekoncernen Springer och Sydsvenska dagbladet är på plats med kontor och avatarer. Nu vill Malmö bli Sveriges första stad i Second Life.

Det kanske vore något även för Umeå som ung, kreativ stad? Kanske sitter jag snart på ett redaktionsmöte här på VK och diskuterar när vi ska ge oss in i detta vi också?

Grundfrågan är förstås: Är det ’bara’ ett spel eller en i högsta grad allvarligt utvidgning av våra liv? Är det nyskapande också till innehållet, eller bara en ny form för välkänt mänskligt beteende, konservativa strukturer och stereotypa tankemodeller?

Jag är inte i närheten av att kunna yttra mig intelligent om de politiska och filosofiska implikationerna av detta nya fenomen. Det är bara att erkänna den egna inkompetensen på området. Men jag skulle inte bli förvånad om det här långsamt kommer att förändra vårt tänkande, konsten, forskningen.

Jag tänker inte skaffa mig en identitet där. Det skulle säkert bli beroendeframkallande. Då bleve sidan här blank snart nog. Men nu har jag i alla fall en aning om vad Second Life är – och jag är nyfiken.’

I dag har vi en huvudledare om de orimligt långa vårdköerna med anledning av att regeringen vill utreda patientsäkerheten ur ett antal olika aspekter, bland annat vårdgarantin, och med anledning av erfarenheterna som människor gör dagligen med väntetider och svårigheter att få hjälp, trots att personalen gör sitt bästa.

Svensk sjukvård är på flera punkter i stort reformbehov både vad gäller resurser och organisation – och myterna om hur bra allting fungerar håller alltför sällan när situationen granskas i sak, i synnerhet om man jämför med den kvalitet, service och tillgänglighet som den svenska vården borde erbjuda med tanke på vårt allmänna välstånd.

I en angelägen artikel på DN-debatt skriver i dag Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson och kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo om att samhället måste ta utsatta ungdomars parti i hederskonflikter och att alla barn och ungdomar har individuella rättigheter.

Det är bara att instämma.

UPPDATERING: Folkpartiets riksdagsledamot Birgitta Ohlsson, ordförande för folkpartiets kvinnoförbund, gör i ett pressmeddelande en bra sammanfattning av hur en liberal hållning måste se ut i de här frågorna:

"Tusentals svenska flickor med invandrarbakgrund lever i veritabla fängelser utan rätten att välja sin kärlek, karriär och kläder.
27 procent av de utlandsfödda flickorna är förbjudna av sina föräldrar att delta i utbildningsinslag i skolan. Åtta år efter att Pela Atroshi mördades brutalt i hedersförtryckets namn sviker samhället fortfarande de utsatta.
Svenska politiker måste ta ställning för universella värden. Tycker vi att kvinnor själva ska välja vem vi vill gifta oss med och inte pappa, präst eller patriarkat ska det gälla oavsett om vi lever i Tensta eller Teheran.
Det är dags att sluta medla med kvinnoförtryckare och tala klarspråk om att nolltolerans råder mot krafter som vill föra den svenska jämställdhetskampen 100 år tillbaka.
Gör Sverige till en fristad för förtryckta kvinnor. I ett liberalt samhälle kan aldrig mänskliga rättigheter kompromissas bort."

Det blev Umåkers representanter What a Topgun och Ove A Lindqvist som tog hem Sverigeloppet över extremt korta distansen 1140 meter på Solvalla i kväll.

De vann efter en rykande spurt över upploppet.

300 000 kronor var förstapriset i finalen.

Det händer intressanta saker i amerikansk politik.

Det blir läge att återkomma till vad detta betyder på längre sikt, men nyheten i dag att New Yorks borgmästare Michael Bloomberg ska lämna det republikanska partiet väcker både spekulationer på kort sikt och stimulerar till analyser kring en möjligen mer långsiktig trend.

På kort sikt är det rimligt att anta att Bloombergs steg från republikan till oberoende är en förberedelse för en kandidatur i presidentvalet – då som oberoende.

Om vad det kan betyda skriver Jonathan Darman en artikel på Newsweeks hemsida.

Man kan också koppla detta till de mer långsiktiga idépolitiska strömningarna i amerikansk politik och ett möjligt skifte i något mer liberal – ’liberal’ i den amerikanska betydelsen – riktning.

Om denna diskussion bland demokraterna skriver Eleanor Clift på samma sida.

Hur dessa två perspektiv hänger samman blir det som sagt anledning att återkomma till i takt med att primärvalskampanjerna tar fart ytterligare.