Det blev skräll – Oiseau De Feux

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blev skräll i Hugo Åbergs, men ett fartfyllt lopp ändå.

Såg loppet på TV4 ikväll med ena ögat och med det andra växelvis på datorskärmens ledarsida och klockan på väggen…

Citation var tapper tvåa, jag tyckte att han var riktigt bra.

Red Chili Pirat, som jag trodde på skrällchans för, spurtade bra som trea.

Going Kronos såg fin ut men galopperade bort sig. På den kanten börjar det väl så smått bli dags att ta en paus från världseliten och låta hästen ladda upp i enklare sällskap en tid. Going Kronos är ju trots allt bara fyra år gammal, och passar kanske bättre på längre distanser än så länge?

Fransmannen som vann – Oiseau De Feux – måste jag erkänna att jag knappt hört talas om innan.

Duell eller skräll i Hugo Åbergs Memorial?

Av , , Bli först att kommentera 0

Going Kronos mot Citation i kvällens Hugo Åbergs Memorial blir nog en höjdare. Men jag är inte helt säker på att någon av dem vinner.

Blir det för tuff körning kan Citation få det svårt. Han är en riktig glänsare när det stämmer, men kanske något mer begränsad med tuffare löpningsförlopp mot de allra bästa. Nu är ju å andra sidan motståndet enklare än i exempelvis Elitloppet.

När det gäller Going Kronos kommer jag inte ifrån känslan av att han inte är färdig ännu.
Den krängande stilen, det inte helt rena travet, trögheten från start – och han har ännu inte vunnit de där täta slutstriderna i hårda sällskap. Han kan nog vinna på ren klass, men över kort distans kan det också bli så att han på nytt får för långt fram.
Han måste nog öppna bättre för att inte på nytt bli tapper tvåa.

Kanske blir det den duell mellan dessa två som marknadsföringen av loppet förutspår, men det kan nog bli en smygkörd skräll också.

Red Chili Pirat eller Adams Hall kanske?

Ingmar Bergman och en skolupplevelse

Av , , Bli först att kommentera 0

I skolan fick vi se Ingmar Bergmans ’Det sjunde inseglet.’

Det var obligatorisk närvaro.

Jag muttrade i protest, och led av de kulturhistoriska utläggningarna som skulle ’förklara filmen’ och få oss att förstå ’sammanhangen’. Naturligtvis fördärvade det hela upplevelsen på ett sätt som förmodligen hade fått regissören själv att gråta blod.

Och när läraren, som var bra, missuppfatta inte, efteråt frågade om det fanns någon som tyckte att filmen inte gett någonting överhuvudtaget räckte jag upp handen.

Några år senare, friare och mognare såg jag filmen på egen hand – och upptäckte en kamp med dödsskräck som var fenomenalt gripande.

För några dagar sedan när jag skrev om religionens roll i samhället var det naturligt att också citera den.

Låt inte de stora konstnärerna gå under som obligatorium, en ung publik hittar dem själv.

För en teatervetare är kanske Ingmar Bergman ännu intressantare som teaterregissör än som filmregissör, men det är klart att det är filmerna som överlever.

Han kunde dock även författa böcker: Laterna Magica är ett tips för er som inte har läst den och som vill uppleva Ingmar Bergman i skrift också, inte bara i de många intervjuer och dokumentärer som han medverkat i.

Fem Bergman-favoriter:

1. Smultronstället
2. Nattvardsgästerna
3. Det sjunde inseglet
4. Fanny och Alexander
5. Larmar och gör sig till

Religionerna som skrytord och skällsord

Av , , 1 kommentar 0

I dag avslutar jag, för den här gången, min lilla serie om tro och vetande med en signerad artikel på ledarsidan om religionerna som skrytord och som skällsord:

"Ge mig gift att dö eller drömmar att leva", skrev Gunnar Ekelöf i sin debutsamling Sent på jorden.

Det var, när jag läste den första gången, en fruktansvärd tanke för en vilsen gymnasist som delade stämningsläget men börjat ana att varken gift eller drömmar är framkomliga vägar i det cyniska och osentimentala livet utanför litteraturen och konsten.

Hur vi människor umgås med oro, farhågor, ångest, leda, rädsla för döden och eufori inför livet kan ta sig de mest åtskilda och sammansatta uttryck.

Religionerna står nästan alltid i centrum för livsåskådningsdebatter. Men i takt med sekulariseringens framryckning har de gamla trosstrukturerna och beteendemönstren från traditionell religionsutövning hittat nya uttryck och kanaler.

Det jag alltid retar på mig när debatten om religion och samhälle rasar är hur religiös övertygelse antingen uppvärderas som något finare, ädlare eller nedvärderas som något fulare, dummare än andra sätt att hantera livet på.

Föreställningar utan strikt rationell grund som i värsta fall leder till mässande kollektivism och aggressiv intolerans, i bästa fall till positiv identitet och meningsfull energi, finns att skåda överallt i Sverige: när människor i grupp förhåller sig till exempelvis idrotten och dess klubblag, populärkulturen och dess stjärnor, hälsoindustrin och dess normer, lokalpatriotismen och dess sociala kontroll, nationalismen och dess navelskåderi, alkoholkulturen och dess ritualer ? listan kan göras lång, utan att den omfattar alla som förekommer i ovanstående sammanhang.

Det är viktigt att ständigt ifrågasätta religionens omotiverade, på många områden skandalöst normgivande piedestal i samhällslivet, och att betona rätten att argumentera även för livsåskådningar med icke-religiösa utgångspunkter.

Religiös övertygelse är inte heller någon mer acceptabel ursäkt än andra för att inskränka människors fri- och rättigheter. Och ingen kan förneka att religioner används som argument för de mest vedervärdiga övergrepp på många håll i världen.

Inställningen att den egna tron är rätt och borde vara norm i kombination med attityden att religion är något djupare och äktare än icke-tro kan snabbt leda till intolerans, överspändhet och förtryck.

Inför sådant får det det öppna, demokratiska samhället aldrig ge efter.

Den typen av destruktivt religiöst inflytande går inte enbart att se i länder med fundamentalistiska, islamistiska regimer av olika slag, utan även exempelvis i en demokrati som USA vars presidentvalskampanjer har obehagliga kristna övertoner eller en union som EU där intoleransens krafter lobbar på olika områden.

Men slutsatsen kan inte vara att religionerna i sig måste motverkas. Toleransens och demokratins förkämpar i världen utgår ofta själva från religiösa livshållningar. Det sätt på vilket en människa hittar sin egen kraft, vinner stöd och tillförsikt i tillvaron kan inte värderas utifrån givna mallar eller måttstockar.

För egen del tror jag inte på och lockas inte av någon religion, men orkar å andra sidan sällan följa mina egna tankegångar till deras logiska slut utan att det mörknar i blickfältets rand.

Och där någonstans landar resonemanget: Att respektera individens mänskliga fri- och rättigheter som grunden för samhällslivet, likgiltigt vilken tro eller icke-tro någon omfattar, är den enda hållbara utgångspunkten för att motverka fanatism och förföljelse.

Fredrik den Store sammanfattade det bäst: "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason".

Fredrik den Store sammanfattade det bäst: "I mitt rike får var och en bli salig på sin fason".

Element of Crime

Av , , Bli först att kommentera 0

I hörlurarna under eftermiddagens arbete med ledarsidan: (sånt ska man egentligen inte avslöja, men rationellt sett ska man väl överhuvudtaget inte ha någon blogg, så vad sjutton).

Jag börjar om.

I hörlurarna under eftermiddagens arbete med ledarsidan: Element of Crime – Mittelpunkt der Welt.

Rader som fastnar:

’Finger weg von meiner Paranoia
Die war mir immer lieb und teuer’

’Wo die Neurosen wuchern will ich Landschaftsgärtner sein’

’Ob ich wirklich Sport betreibe
Intressiert hier keine Sau’

Lund vs Umeå = vilja bli vs redan vara?

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag har jag en krönika i tidningen om Umeås förhoppningar att bli kulturhuvudstad, och om Lund som en av konkurrenterna.

Jag skriver även om vad det innebär att vara en kulturhuvudstad, med några formuleringar lånade från ett tidigare blogginlägg.

’Sisten att bli kultur-huvudstad är en håla?

’I mitt tycke är satsningen slöseri med både tid och pengar’ ­ det säger historieprofessorn Dick Harrison vid en rundfrågning som Sydsvenska Dagbladet gjort om Lunds planer på att bli Europas kulturhuvudstad 2014.

Lund anses som den kanske tuffaste konkurrenten till Umeå, utan att någon vill nedvärdera de övriga kandidatstäderna Gävle, Kalmar och Norrköping.

Både Lund och Umeå har, utöver ungdomlighet och universitet, geografiska lägen som utmärkande egenskaper: Lund med utblick åt söder, Umeå som centrum i norr. Men jämför man hur kandidaturerna diskuteras i de två städerna märks vissa nyanskillnader.

I Lund tycks kritikerna mot projektet vara fler, självförtroendet i kandidaturen något vacklande och utgångspunkten ofta vara hur kulturhuvudstadsåret skulle kunna hjälpa Lund att bli en bättre kulturstad än vad som är fallet i dag, hur satsningen i sig skulle kunna frammana en värdig kandidat.

I Umeå är utgångspunkten snarare, om än inte enbart, det som redan finns och pågår. Här handlar det mer om en önskan att få ett existerande kulturliv bekräftat. Umeå längtar efter ett erkännande av traditioner och utbud man känner stolthet över som de är.

Om jag får sammanfatta det lite tillspetsat:
Lund skulle vilja BLI en kulturhuvudstad.
Umeå vill få bekräftat att man redan ÄR en kulturhuvudstad.

Om det talar för eller mot Umeås chanser att få utmärkelsen är faktiskt inte självklart.
Det är svårt att förutse hur den expertjury som utvärderar ansökningarna resonerar. Vad ska belönas, vad är syftet med utnämningen?

För en tid sedan skrev jag på min vk.se-blogg om vad det egentligen innebär att vara en kulturhuvudstad. De tänkbara betydelserna är många. Kulturhuvudstad – kultur huvud stad – är ett komplext begrepp.

Vänd på det, lek med det: huvudstad för kultur, kultur för en huvudstad, en stad för huvudkultur, en kulturstad för huvuden, ett huvud för kulturstaden, en huvudkultur för städer.

För man därtill in den europeiska dimensionen så finns här stoff för många avhandlingar.

Huvudstad kan vara något formellt och officiöst, något representativt och respekterat, något attraktivt och beundrat, en kylig kuliss eller en het smältdegel. Kultur – ja där är definitionerna oändliga till antalet.

Sanningen är givetvis att det inte finns någon entydig eller enkel definition av vad en kulturhuvudstad är, bara ett antal grundläggande, lösa, vaga kriterier. För precis som med konstgenrer bör man vara mer nyfiken på vad en kulturhuvudstad kan vara, än bekymrad över vad den inte får vara.

De städer som kandiderar för äran uppfinner begreppet på nytt genom sina ansökningar och satsningar. En kulturhuvudstad motiverar sin utnämning genom att övertyga som unikt koncept, som potentiell förebild, inte genom att anpassa sig till en redan existerande mall.

Nästa år ska ansökningarna vara inne. Processen måste alltså redan nu skärpas till och bli konkret. De ansvariga för Umeås kandidatur måste svälja en del luft och överväga: vad övertygar, vad övertygar inte, vad saknas, vad riskerar att framstå som populism?

Utmaningen för Umeå blir kanske att komplettera det man var och det man är med något man vill bli – på ett intellektuellt plan, i utformningen av själva ansökan. Chanserna till framgång borde vara goda."

Hillary Clinton – The Bran-Muffin Candidate?

Av , , Bli först att kommentera 0

Joe Klein skriver intressant i Time om Hillary Clinton som ’The Bran-Muffin Candidate’.

Så här sammanfattar han hennes kandidatur i dagsläget:

’She’s a drop-dead policy wonk. And she’s never going to be a warm, cuddly public person. She attacks her job like an assembly-line spot-welding robot, hitting each and every talking point precisely, even when she’s rusty with allergies.
And that, ultimately, is what she brings to this campaign: reliability, as opposed to experience. She has never been an executive decision maker, but she is solid as granite and righteous as a bran muffin.’

Männen som spelar schack vid Stuttgarter Platz

Av , , Bli först att kommentera 0

Häromdagen såg jag två personer spela schack på ett kafé här i Umeå. Det gör gott åt stadsbilden.

På ett kafé i närheten av vår dåvarande lägenhet i Berlin satt nästan alltid två medelålders män och spelade blixtpartier – inne i ett hörn, djupt koncentrerade, gång på gång började de om sedan någon förlorat.

Jag skrev en liten dikt om det:

Männen som spelar schack i kaféet vid Stuttgarter Platz,
har inte beställt något mer att dricka på flera timmar –
de spelar samma öppning gång på gång
och skådar lite djupare ner i den för varje parti
lika besvikna båda när ett misstag från någon
tvingar dem att börja om.

Det ser ut som franska partiet, framskjutningsvarianten
ytterligare en variant närmare sanningen
logikens svindlande underjord –
eller har de sedan länge slutat tro på den?

– den äldre bär solglasögon
och sneglar hela tiden nervöst mot klockan.