Häromdagen såg jag två personer spela schack på ett kafé här i Umeå. Det gör gott åt stadsbilden.

På ett kafé i närheten av vår dåvarande lägenhet i Berlin satt nästan alltid två medelålders män och spelade blixtpartier - inne i ett hörn, djupt koncentrerade, gång på gång började de om sedan någon förlorat.

Jag skrev en liten dikt om det:

Männen som spelar schack i kaféet vid Stuttgarter Platz,
har inte beställt något mer att dricka på flera timmar -
de spelar samma öppning gång på gång
och skådar lite djupare ner i den för varje parti
lika besvikna båda när ett misstag från någon
tvingar dem att börja om.

Det ser ut som franska partiet, framskjutningsvarianten
ytterligare en variant närmare sanningen
logikens svindlande underjord -
eller har de sedan länge slutat tro på den?

- den äldre bär solglasögon
och sneglar hela tiden nervöst mot klockan.