Därför får regeringen så svagt stöd

I min lördagskrönika denna vecka skriver jag om en del tänkbara orsaker till alliansens dåliga opinionssiffror.

På ledarsidan i papperstidningen har jag också en lista över fem politiska tv-serier (vid defintion) som tillhör mina favoriter genom tiderna.

Lördagskrönikan:

‘Därför får regeringen så svagt stöd

När Fredrik Reinfeldt tog över som statsminister efter Göran Persson talades det om att en psykolog hade efterträtt en översittare.

Men medan oppositionsledaren Reinfeldt under valrörelsen lyckades utstråla ett slags reflekterande mildhet som effektivt tog udden av socialdemokratins hysteriska försök att rassla med högerspöket, så är mediebilden i dag av Reinfeldt den av en lite småsur, bitter, halvt bortvänd statsminister.

Psykologen har blivit grubblaren med spända ansiktsdrag som bara tinar upp när han får stänga dörren om sig och tala med vanligt folk utan elaka journalister runt omkring.

Det är en inställning som kan väcka sympati i många fall, men knappast är att rekommendera när det handlar om en regeringschef med uppdrag att leda landet. I den rollen måste man även bejaka det ibland lika bländande som upplysande strålkastarljuset i den offentliga debatten.

I en temaartikel denna vecka tecknar utmärkta tidskriften Fokus ett intressant porträtt av Reinfeldt. Av det framgår hur svårt det varit för regeringen att i det inledande höga reformtempot lyckas förmedla känslan av små, trygga, gradvisa förändringar som inger förtroende, inte skapar oro. Det har saknats vad många kallat en övergripande berättelse om hur beslut och de ganska strikt efter partier uppdelade departementena hänger ihop och samspelar.

Trots att ekonomin går som tåget, utvecklingen på arbetsmarknaden är ljus och ett antal av regeringens viktigaste reformer får stort stöd, är det ett par kontroversiella förändringar – framför allt gällande a-kassan – och några ministerskandaler, som dominerat debatten.

En borgerlig regering har ett tufft utgångsläge av historiska skäl. Socialdemokratiskt maktinnehav är normen i Sverige. Socialdemokratins problemformuleringar präglar ofta debatt och nyhetsrapportering. Det har gjort det lättare för oppositionen att vinna stöd utan att behöva presentera någon egen politik, trots ett historiskt valnederlag.

Men det där är ändå ytterst svaga ursäkter. Om alliansen inte kan hantera oppositionens retorik, inte kan konkurrera om dagordningen och inte kan få genomslag för sin beskrivning av verkligheten är man inte regeringsduglig.

Varje regeringen måste övertyga på egna meriter. Och gör man en kritisk genomgång av alliansens första år vid makten går det lätt att hitta en rad förklaringar till det sviktande väljarstödet.

Ett antal profilfrågor, som fastighetsskatten och familjepolitiken, har strulats till eller fastnat i tolkningsstrider. Ett par tidigare löften har dragits tillbaka eller införts först efter onödig tvekan.

Finansministern har släppt upp dumdristiga försöksballonger om fler karensdagar och sänkt sjukförsäkring trots tydliga nej från socialliberala allianskollegor.

Och reaktionära, antiliberala lagförslag om ökad avlyssning och inskränkt personlig integritet har accepterats.

När samtidigt statsministern varit relativt frånvarande i debatten och alliansen inte har orkat samla ihop sig sedan partiledarna försvunnit in i fackministeriernas vardagsslit, så har regeringen haft svårt att hantera kritik och kontroverser.

Regeringens arbete påminner ibland om en osammanhängande friåkning där briljanta solodanser blandas med taffliga solofall, ensamma hjältar blandas med ensamma syndabockar, men utan sammanhållande energi eller målmedvetenhet.

Mandatperioden är ung och alliansen har fortfarande, om ekonomin och det inledda reformarbetet – som i grunden är populärt bland väljarna och bidrar till både stärkt tillväxt och välfärd – fortsätter att gå i rätt riktning, goda chanser att hämta igen förlorat förtroende och skaffa sig vinnarläge inför 2010.

Värderingsskiftet som det talats om har redan hunnit en bit på väge. Synen på utbildning, entreprenörskap, arbete och valfrihet har gått i hälsosam socialliberal riktning. Skepsisen inför överhet, stelt systemtänkande och centralism har ökat. Och att svensk politik mått mycket bra av maktskiftet står utom tvivel.

Det finns en ny energi. Initiativ tas som den förra regeringen inte orkade eller brydde sig om att ta. Men att omvandla det till ett väljarstöd för alliansen handlar om samordning, kommunikation, attityd och ledarskap.

Där har alliansen inte övertygat, och en förutsättning för bättring är att man utan bitterhet mot medierna eller andra inser vad som gått snett.

Socialdemokratin hade sin speciella arrogans i regeringsställning. Alliansen får passa sig så att den inte utvecklar en egen.’

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>