Lite självupptaget om att misslyckas och att trassla till det

Lysande rubriksättning är också en konst. Via Sundsvalls Tidnings ledarblogg så har nu även jag sett detta klipp.

Min sympati ligger alltid i sådana här lägen hos dem som inte får till det, som trasslar in sig i resonemang utan att någonsin hitta ut ur dem igen.

Jag har en nära bekantskap med blamageguden, och han påminner mig om två pinsamma händelser i den här genren:

På en vetenskaplig konferens i Köpenhamn för ett par år sedan skulle jag presentera en del av mitt pågående avhandlingsarbete – på engelska.

Det lilla anförandet gick utmärkt med hjälp av skrivet manus, men under frågestunden direkt efteråt blev det pinsamt hur totalt rostig och utan flexibilitet min talade engelska blivit (och fortfarande är) efter ett par år med tyska som dagligt språk.

Jag stammade fram mina svar, men de var rent bedrövligt dåliga och stod i pinsam kontrast till det åtminstone någonlunda sammanhängande manusanförandet strax innan. Kallsvetten kommer även när jag skriver om det här.

Och i våras skulle jag hålla ett kortare anförande för VK:s ägarstiftelse. Det blev nog det sämsta muntliga framträdande jag någonsin gjort – osammanhängande, bluddrigt, oelegant och stressat. Jag var inte förberedd och inte i form och det blev inte bra.

Jag bannar mig fortfarande för det fiaskot.

Så mina sympatier ligger helt på deras sida som trasslar till det.