Några anteckningar, höstens första fullmäktigesammanträde i Umeå: Skola, rättvisemärkning, miljökvalitetsnorm, folkomröstningskrav, regioner.

Jag missade den första timmen på grund av ett tandläkarbesök, men sedan gick jag omkring med snäcka i örat och lyssnade till debatten resten av dagen.

Tyvärr fanns det ingen tid att närvara på plats den här gången, men förhoppningsvis blir det läge för lite livebloggning vid något kommande sammanträde.

Några kommentarer om dagens övningar:

Skolan: en debatt om kvalitetsutvärdering på initiativ av folkpartiets Britt-Marie Lövgren och en debatt om hörselkåpor i skolan på initiativ av moderaternas Anders Ågren där man i båda fallen anar hur socialdemokraterna långsamt planerar att backa från tidigare attityder, men utan att vilja göra det helt eller erkänna det öppet.

Hörselkåporna tycker jag är en väldigt intressant fråga där jag i sak faktiskt håller med både motståndarna och förespråkarna.

Å ena sidan: Det är skandal om hörselkåpor får ersätta vuxenvärldens ansvar för att skapa en bra arbetsmiljö i skolan och det borde ytterst sällan förekomma en sådan ljudvolym i ett klassrum att hörselkåpor känns som ett nödvändigt alternativ.
Å andra sidan: Om enskilda elever på det sättet kan hitta inre ro och höja koncentrationsförmågan så varför inte – alla elever är unika inidvider och vägarna till arbetslust och arbetsro kan vara många).

Rättvisemärkning: det är en utmärkt, liberal idé att försöka få Umeå att bli en så kallad Fair Trade City genom rättvisemärkt upphandling och stort utbud av rättvisemärkta produkter.

Det är ett lysande exempel på hur man kan använda marknadsekonomiska mekanismer för att förbättra villkoren för utsatta människor och göra viktiga ställningstaganden för miljö och anständiga arbetsvillkor.

Och i dag finns det ju en bredd på och kvalitet i det rättvisemärkta sortimentet som gör en sådan strategi möjlig.

Miljökvalitetsnormen: åtgärdsprogrammet för minskade kväveoxidutsläpp och bättre luft i Umeå är i det stora hela bra och innehåller flera välbetänkta punkter.

Men något luddigt är det ändå så länge kommunen sitter där – med arvet från gamla misslyckanden? – och är helt beroende av att staten ger klartecken för en ringled runt staden för att utsläppskraven ska kunna uppfyllas.

Vägfrågorna lär fortsätta att vara en följetong i debatten under hösten, och i väntan på en lösning så är det alltså tveksamt om övriga åtgärder räcker för att få till en rejäl förbättring av luftmiljön i Umeå.

Folkomröstningskrav: miljöpartiet vill se en folkomröstning angående Öns framtid. Det är lätt att hålla med om frågans stora betydelse och om behovet av en omfattande förankringsprocess, men det är lika lätt att hålla med om invändningarna mot en folkomröstning i detta skede.

Den parlamentariska demokratins ställning och ansvar borde snarare uppvärderas än nedvärderas – och det är svårt att se hur en folkomröstning om Öns framtid skulle utformas konkret, med vilka alternativ i vilket läge av planeringen.
Den tänkta beslutsgången känns som ett bättre alternativ.

Regionerna: Man kan ana vissa spänningar inom partierna – framför allt inom den socialdemokratiska ledningen i Umeå – i frågan om regionernas framtid och Ansvarskommitténs förslag.

Men det är bra att debatten hålls vid liv, som flera talare påpekade i fullmäktige. Västerbotten skulle kunna ha mycket att vinna på en nyordning där de fyra nordligaste länen går samman i enlighet med Ansvarskommitténs grundtankar.

Förutsättningarna är att alla aktörer vill och att det finns en folklig acceptans för en sådan regionbildning – men den kan ju aldrig uppstå om inte de lokala politikerna fortsätter att argumentera och diskutera varför förändringar är nödvändiga om Norrland på bästa sätt ska kunna öka sin konkurrenskraft och samla sina resurser.

Det är fascinerande när man som förälder tillsammans med ett barn går tillbaka till sånger och barnböcker som man minns från den egna barndomen men vars innehåll man nu kan konstatera att man aldrig reflekterade särskilt mycket över.

’Vi gå över daggstänkta berg’ är ju en klassisk sång som vi sjöng tusentals gånger hemma när jag var liten.

Men först ikväll, när jag sjungit den i egenskap av förälder, upptäcker jag plötsligt texten – och framför allt andra versen:

’De gamla och kloka må le, fallera,
vi äro ej förståndiga som de, fallera.
Men vem skulle sjunga om våren den unga,
om vi vore kloka som de? Fallera.’

Samtidigt slår det mig, ett ögonblick efter den första identifikationen med de unga, att jag förstås nu mer tillhör de gamla och kloka som ler, fallera.

Trots alliansens problem förblir regeringsfrågan en huvudvärk för socialdemokratin.

Det lär om inte annat de kommande budgetdebatterna visa.

För även om strategin att säga så lite så möjligt om hur partiet under Mona Sahlin ska förnyas – eller att helt enkelt att strunta i förnyelsen och istället duscha varmt i opinionsmätningarna så länge vattnet räcker – lyckas under ytterligare något år, så måste socialdemokraterna förr eller senare börja diskutera hur de ska åstadkomma ett trovärdigt regeringsunderlag.

Koalitionen s-v-mp är inte i dag något reellt existerande alternativ, partierna har svårt att hålla sams och har inga ambitioner att erbjuda väljarna klara besked av det slag som alliansen trots allt gjorde i förra valrörelsen.

Dessutom är det nästan omöjligt att se hur vänsterpartiet och miljöpartiet ska kunna ingå i samma regering eller hur socialdemokraterna ska kunna vässa sitt program i ett förnyelsearbete utan att skapa en stor distans till vänsterpartiet.

Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdal är nog därför inte så snett ute i den här krönikan.

Alliansen har ett ganska bra utgångsläge. Men det kräver att framför allt statsministern slutar bete sig som om han redan är mätt på uppdraget och bara tänker sitta av det tre år till, vilket jag bloggade om även i lördags.

Just nu gör Fredrik Reinfeldt och de okordinerade övriga tre partiledarna inom alliansen livet lätt för oppositionen genom den slappa och slöa inställning man har när det gäller att fortsätta förklara, försvara och bilda opinion kring den förda politiken, principerna bakom den och de reformer man genomför eller förbereder som har bredare syften än enbart den, i och för sig viktiga, arbetslinjen.

Budgetdebatterna är ett ypperligt läge att lyfta fram regeringsfrågan och via den återta initiativet i debatten. Det finns inga ursäkter om alliansen misslyckas med det under hösten.

Wer kann, der tut – den som kan något gör det också – lär Erika Mann ha uttryckt saken i sarkastisk stil. Något liknande skulle man kunna säga till regeringen.

Dagens huvudledare handlar om Umeås politiska situation med anledning av att fullmäktige i dag har sitt första sammanträde efter sommarpausen.

Den här veckan är det Jonas Morians tur att svara på några frågor om veckan som gick.

Det handlar bland annat om försvaret, en nedvärderad tryck- och yttrandefrihet och cigarettrök i trädgårdar. Om vem som är Kungen ges också klart besked.

Giant Superman, nja, det känns inte helt bra att Going Kronos fick ge sig mot en åttaåring som mest varit en skicklig medhängare under säsongen, om än i kvalificerade sällskap.

Men man får nog vänta till nästa års storloppssäsong innan några slutsatser kan dras om Lutfi Kolgjinis matchning av Going Kronos. Kommer hästen att utvecklas eller ta stryk av sommarens lopp?
Om han inte utvecklas ytterligare är han – med all respekt för Giant Superman – inte det fenomen som så många trott.

I dag borde det vara dags för Going Kronos.

Är han så bra som man trott bör han kunna vinna dagens gulddivisionslopp från dödens.

Men han måste vara åtminstone i närheten av sin toppform, och det får inte strula.

En Citation med rätt lopp tillhör världseliten. Jag har fortsatt känsla för Red Chili Pirat.

Och sedan måste jag bekänna att jag gillar Jaded skarpt. Möjligen är formen inte på topp där, men som skrällbud tycker jag att han känns intressant om man inte spikar Going Kronos.

Thai Tanic och franska My Love Lady kan säkert också vinna.

Någon av dessa motståndare lär ju få det perfekta lopp. Going Kronos måste alltså vara helt enkelt bäst för att vinna.

Finansminister Anders Borg talar om ett stramt budgetläge inför regeringens förhandlingar i helgen. Det här till ritualen att en finansminister gör förebyggande utspel för att hålla förväntningar i schack.

Men det verkligt intressanta blir vad regeringen väljer att tala om utöver jobb och ekonomi – områden där situationen ser ljus ut och den förda politiken kan förväntas uppnå goda resultat även under kommande år utifrån konjunkturens förutsättningar.

Vad debatten, opinionsmätningar och allianspartiernas uppträdande visar är att regeringen inte får snöa in på enbart arbetslinjen eller koncentrera sig enbart på redan gjorda uppgörelser.

Det handlar dels om att de enskilda partierna måste föra vitala idédebatter, men också om att alliansen som regeringsunderlag måste visa att den har energi, samarbetsvilja och samordningsförmåga som räcker för en hel mandatperiod.

Och regeringens ledande ministrar – framför allt den frånvarande statsministern – får inte göra sig bekväma i tron att deras opinionsbildande uppgift, nödvändigheten av att hela tiden på nytt förklara och försvara gjorda reformer, lyfta blicken och sätta in enskildheter i ett större sammanhang, klarades av i förra valrörelsen.

Alliansen och dess fyra partier måste ta debatten varje dag samtidigt som man vågar tänka vidare, utveckla visionerna för kommande år och så smått för nästa mandatperiod. Annars kommer väljarna fortsätta att vara svalt inställda.

Konkurrensen är ju inte hård på området.

Socialdemokraternas uppsving kan i huvudsak förklaras av en gammal vana i Sverige vid socialdemokratiska regeringar som fört till ett lätt nostalgirus i opinionen och nervositet inför förändringar av gamla, låsta system – och av det faktum att väljare som inte blivit övertygade av regeringens sätt att företräda sin politik kunnat projicera alla sina önskemål på en socialdemokratisk ledning som inte sagt särskilt mycket alls om vad den vill göra.

Missnöjet med enskilda reformer har synts direkt i opinionsmätningarna, medan stödet för många andra reformer inte tagit sig uttryck i konkreta, mätbara partisympatier. Det är ett av alliansens dilemman.

De få gånger som socialdemokratins företrädare konkretiserat sin politik har många kommit ihåg varför det blev maktskifte mitt under högkonjunkturen och stödet för oppositionen har sjunkit, om än fortfarande på höga nivåer.

Nu har regeringen chansen, efter en mer normal och förberedd budgetprocess än förra året, att återta initiativet i den politiska debatten och visa att alliansen fortfarande existerar och förmår att utvecklas på det sätt som en regeringskoalition måste.

I min lördagskrönika skriver jag om Umeås framtid som kreativ stad:

’Umeås framtid som kreativ stad

Det senaste numret av den tyska tidskriften Der Spiegel handlar om trendiga, coola så kallade ’Second cities’.

Uttrycket syftar på städer som utan att bli megastora metropoler lockar till sig företagsamma och innovativa människor genom överblickbarhet, trygghet, karriärmöjligheter och mötesplatser för det som med ett modebegrepp kommit att kallas den kreativa klassen.

’Glöm London och Paris’, ropar Der Spiegel ut på omslaget, ’Europas coola städer är… Amsterdam, Barcelona, Dublin, Köpenhamn, Tallinn, Hamburg…’

Uttrycket ’den kreativa klassen’ har lanserats av ekonomen Richard Florida. Genom föreläsningar och boken ’The Rise of the Creative Class’ har han lagt grunden till en uppmärksammad och ofta anammad teori om hur vissa grupper i samhället möts och skapar tillväxt i städer präglade av TTT: Teknologi, Talang och Tolerans.

Den dynamiska, bohemiska, öppensinnade smältdegel av idéer och projekt som den kreativa klassen – akademiker, ingenjörer, tekniker, konstnärer, läkare, designers, affärsmän, entreprenörer, journalister osv – skapar är den bästa grogrunden, så kan teorin sammanfattas, för framsteg och utveckling i en region.

Richard Floridas tankegångar har kritiserats för att vara ett briljant men vilseledande sätt att vända på orsakssambanden.

Det hans resultat visar, som bland annat välfärdsforskaren Andreas Bergh vid Ratio framhävt, är kanske bara ett välkänt, föga upphetsande samband mellan kvalificerad utbildning och tillväxt.

Högre genomsnittlig utbildningsgrad brukar ju i sin tur ofta gynna tolerans, mångfald och variation. Satsa på den gamla hederliga skolan, alltså, och ge alla elever chansen.

Det är inte lika eggande som att försöka subventionera och kommunalpolitisera fram trendiga stadsmiljöer för tillväxtgenererande människor, men mer effektivt, menar Floridas kritiker.

Själv är jag till att börja med ytterst tveksam till kopplingen mellan begreppet kreativitet och några utvalda karriärvägar.

Jag tror man når längre och förstår fenomenet bättre genom att lyfta fram det kreativa förhållningssättet som finns hos individer eller grupper inom alla olika yrken och samhällssektorer.

Förmåga att formulera problem och hitta lösningar, analytisk och intuitiv begåvning och entreprenörsanda, behövs i alla sammanhang. Det är bättre att tala om kreativa individer i kreativa miljöer än att kopiera gammal, förlegad klassterminologi.

Men hela diskussionen kring Richard Floridas teorier har förtjänsten att betona hur viktiga miljöer som tillåter och främjar kreativitet är för städer och regioner med vilja att växa, hetta till, attrahera, vinna.

Och även om politiker ska akta sig för att tro att de med ekonomiska medel och typiska kommunalpolitiska projekt kan sätta igång dynamiska processer som måste börja av sig själva, så spelar givetvis stadsplanering en viktig roll.

Det finns en rik flora av forskning och filosofier kring vad kreativitet och kreativa miljöer egentligen består av.

Den amerikanske sociologen Ray Oldenburg har myntat det användbara uttrycket ’den tredje platsen’ för att beskriva var socialt umgänge och utbyte mellan människor äger rum i en stadsmiljö utanför hemmen och arbetsplatserna.

Den svenske geografen Gunnar Törnqvist har i boken ’Kreativitetens geografi’ analyserat vilka typer av miljöer som brukar stimulera förnyelse och nytänkande.

Det handlar mycket om närhet och kontakt mellan människor på koncentrerade platser i städer som uppmuntrar till möten. Och som väntat fungerar stela, tröga, homogena strukturer hämmande.

Huruvida Umeå bäst låter sig beskrivas som en stor småstad, en liten storstad eller en unik regional huvudstad är intressant att diskutera. Framtidsutsikterna är inte självklara, vilket VK:s nyhetsartikel i dag om det stora antalet distansstudenter understryker.

Att Umeå har många drag av kreativ, trendig andrastad i en svensk kontext är uppenbart. Det är på sikt långt viktigare än kvantitativa mål. Men hur kan statusen bevaras, så att utvecklingen inte stagnerar?

Svaret är förutsägbart: Bra skolor, framstående universitet, pålitlig social service, konkurrenskraftigt företagsklimat och dynamisk arbetsmarknad – klassiska liberala politiska målsättningar.

Men också attraktiva stadsmiljöer fulla av idéer är viktiga.

Så när planerarna ändå står i färd att fatta avgörande beslut om nya kvarter eller centrala byggen kan de med fördel ställa sig frågan: vad gynnar bäst det kreativa mötet mellan människor i framtidens Umeå?

…för då drar vi igång med ett litet nytt upplägg för just lördagarna.

Jag återkommer förstås även här på bloggen med min kröniketext. Rubriken kan jag väl avslöja redan nu: ’Umeås framtid som kreativ stad’.

Och så blir det i papperstidningen en rankinglista över mina fem favoriter i den tecknade serievärlden.